av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige.

Dagens situation kan karaktäriseras som ”grundvalarnas kris” – vi står mitt i en gigantisk förändring av världsordningen som berör inte bara förhållandet mellan stater utan också själva staten som idé i enlighet med västlig tradition.

Världens befolkning kommer att öka till 9 – 10 miljarder under de närmaste 5 – 10 åren. Det är tveksamt om jordens resurser räcker till för alla – i varje fall för att leva ett liv på en nivå som vi tycker är rimlig. Samtidigt leder jordens uppvärmning till att de tropiska och subtropiska klimatzonerna blir allt mer obeboeliga och resurssvaga medan den arktiska klimatzonen (d.v.s. en stor del av Sverige) får ökade möjligheter.  I detta perspektiv förefaller en omfördelning av jordens befolkning från syd till norr naturlig.

Flyktingkrisen är här för att stanna. Européer och amerikaner kan bygga murar men människans drivkraft att skaffa sig bättre och säkrare levnadsförhållanden kan inte stoppas. En rimlig invandring är för övrigt nödvändig med hänsyn till vår åldrande befolkning. Vad som är ”rimligt” är givetvis omöjligt att uttrycka i exakta termer men det handlar om en nivå som går att integrera utan att skapa stora sociala spänningar. Men för att komma dit krävs åtminstone två saker: stabilitet i Mellersta Östern och Afrika samt drägliga utkomstmöjligheter för befolkningen där den finns. Båda delarna känns avlägsna. Amerikas och Europas befolkningar har glömt att en stor del av européerna flydde fattigdomen till det Nya Landet där snart sagt alla utom en liten grupp diskriminerade indianer faktiskt är invandrare.

En konsekvens av flyktingkrisen är islamiseringen av Europa. Vi måste här skilja på islamister och muslimer i allmänhet. De senare utgör inget större problem. För islamisterna däremot är målet att skapa ett islamistiskt samhälle styrt av Sharia-lagar. Burkinibråket i Frankrike är ett utmärkt exempel på hur en politisk provokation kan användas för att skapa ”facts on the ground”! Islamisterna stöds intressant nog av den yttersta vänstern som ser dessa som allierade i kampen mot det demokratiska, sekulära samhället.

Med islamiseringen har vi fått en ny sjuka – identitetspolitik och rasifiering. Syftet är något suddigt men huvudbudskapet tycks vara att splittra landet. Den då blivande ministern Åsa Romson förklarade i ett beryktat tal att vita heterosexuella medelålders män inte är människor. Den svenske rasbiologen Herman Lundborg har åter kommit till heders om än på ett något oväntat sätt. Har detta med säkerhet att göra kanske någon frågar sig?  Ja, ty det handlar om att dela upp svenska folket – alla som bor här – i olika grupper som förväntas vara fientliga mot varandra. Ett splittrat samhälle klarar inte påfrestningar – se Frankrike 1940.

Terrorismen är här för att stanna. Vid sidan av den organiserade islamistiska terrorn – direkt kopplad till krigen i Mellersta Östern – har vi den, än så länge, mindre organiserade neo-nazisistiska varianten. Vänsterradikal terrorism är alltid ett latent hot.

Det är kanske inte underligt att de ultranationalistiska partierna som UKIP och franska Front National går framåt. Dessa – motståndare till globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet – utlovar en återgång till 50- och 60-talens ekonomiska utveckling och framtidstro – ”les trente glorieuses” eller de trettio fantasiska åren. Allt blir bra bara man lägger ned EU, utlovar Marine Le Pen och hennes vapendragare. BREXIT är bara början – såvida inte resultatet snabbt visar sig tillräckligt avskräckande. Och det är det knappast någon som vill. Det är idag inte osannolikt att Trump vinner valet i USA; i så fall skakas också NATO i sina grundvalar. Utan EU och utan NATO så förtvinar hela vår säkerhetsarkitektur. Putin gnuggar givetvis händerna – det är inte så konstigt att han stödjer Marine Le Pen och, vad jag förstår, Donald Trump. Även om dessa mörkrets representanter inte vinner kommande val så stöds de ändå av så många att de är en kraft att räkna med.

Krigen i Mellersta Östern och i Libyen tar knappast slut. Risken för att dessa motsättningar ”exporteras” till Europa är knappast negligerbar. Oroligheterna kring området vid Röda havet och östra Medelhavet är av stor strategisk betydelse beroende på sjövägen från Asien till Europa; exempelvis har en av de stridande grupperna i Jemen – Houthis – sannolikt sjömålsrobotar.

Konflikten om herraväldet över Kinesiska sjön mellan å ena sidan Kina, å den andra dess grannar och USA är fundamental och berör vitala intressen. Samtidigt är USA och Kina förbundna med varandra i en ohelig allians kring den amerikanska statsskulden.

Någon sådan återhållande faktor föreligger inte i den ryska aggressionen mot Ukraina. Här är det fråga om traditionella geopolitiska strävanden plus sannolikt en god portion maktnostalgi. Att Ryssland vill införliva Baltikum i sitt vacklande välde är relativt självklart; en blick på kartan räcker plus medvetenheten om Östersjöns strategiska betydelse. De svårförsvarade baltiska staterna och den svenska svagheten inklusive den svenska vacklande hållningen till NATO gör att Östersjön nu tagit över the Fulda Gap’s roll under det kalla kriget; det är här det tredje världskriget börjar om det värsta skulle hända. Men denna gång skulle Sverige ha ett direkt ansvar för en sådan utveckling genom sin militära svaghet och otydliga säkerhetspolitik – nära vän med NATO men inte medlem.

Men i havet kan vår ljusnande framtid finnas…

Den globala utvecklingen som skissats ovan ställer många svåra frågor. Alla behöver diskuteras eftersom de berör vår – världens, Europas och Sveriges – framtid. Många kan vi bara lösa tillsammans med andra. Två frågor kan vi bara hantera själva: hur skall Sveriges försvar hanteras så att vi inte blir ett säkerhetspolitiskt svart hål och hur skall Sverige hållas ihop?

Här skall jag koncentrera mig på tre svåra frågor, som mer sällan diskuteras: Hur skall jordens ökande befolkning

  • Förses med mat och sjukvård?
  • Förses med energi?
  • Ges ett anständigt liv?

Havet – den blå tillväxten – kan inte ge alla svar men många, exempelvis:

  • Mat, medicin, mineraler, förnyelsebar energi;
  • Olja och gas som ännu under lång tid kommer att vara nödvändigt;
  • Dricksvatten

Blå tillväxt är också namnet på den långsiktiga EU-strategin som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet. Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år. Här finns stora möjligheter också för det svenska näringslivet.

Den svenska regeringen har efter många år av tveksamhet insett att den maritima sektorn är framtiden. En maritim strategi har utvecklats och skall nu implementeras. Tyvärr har säkerhetsaspekten fallit bort i denna strategi. Här krävs alltså krafttag av Regeringen, Försvarsmakten och försvarsdebattörerna.

För att den blå tillväxten skall bli verklighet på ett hållbart sätt krävs ordning och säkerhet till havs; kriminalitet (drog-, vapen-, människohandel, illegalt fiske, nedsmutsning (plastpåsar), dumping av farligt avfall…) måste bekämpas. Detta är en angelägenhet för alla jordens kuststater men där de utvecklade länderna i bl.a. Europa givetvis måste ta ett särskilt ansvar.

Europa är starkt beroende av sjöfart – 90 % av all handel går på köl. En stor del av sjöfarten går från Asien – inte bara Kina – via Indiska oceanen och Röda havet. Detta innebär att sjöfarten passerar ett antal strategiska förträngningar: Malackasundet, Bab-el-Mandeb, Suezkanalen samt östra Medelhavet där speciellt de tre sistnämnda går i obehaglig närhet av krig och terror. Härtill kommer för Sveriges räkning den spända situationen i Östersjöområdet och det nordiska området som helhet.

Sverige är också till 90 % beroende av sjöfart för export och import. Sverige – och speciellt Gotland – är dessutom beroende av import av livsmedel. Att blockera de största hamnarna, framför allt Göteborg, och Gotland skulle vara ett effektivt, och relativt oblodigt, sätt att få Sverige på knä.

När den maritima näringen stärks och blir allt viktigare ökar behovet av skydd – såväl i betydelsen safety som security – av densamma. Vår energiförsörjning blir exempelvis allt mer beroende av vindkraftverk till sjöss. Dessa måste skyddas. Marinen, Kustbevakningen och Sjöfartsforum (det svenska maritima klustret) måste ömsesidigt stärka varandra.

EU har antagit en maritim säkerhetsstrategi. Denna syftar till att förbättra samarbetet gentemot maritima hot och risker samt att skydda EUs maritima strategiska intressen. Det är hög tid att denna inarbetas i Regeringens uppdrag till Försvarsmakten.

Sverige har sammantaget all anledning att stärka sin förmåga att främja och skydda de nationella, europeiska och globala maritima strategiska intressena. Grunden måste vara att i fred och kris kunna skydda de egna intressena men Sverige bör också kunna bidra till de gemensamma europeiska intressena – som, faktiskt, också är Sveriges. Det rika Sverige bör vara en producent av säkerhet till sjöss och inte en demandeur.

Härmed löser vi givetvis inte alla globala problem men vi skulle i alla fall göra vad vi kan.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.