av Jan Leijonhielm

Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en ny offensiv i östra Ukraina. Vi kan som vanligt bara gissa, det enda som med visshet kan konstateras är att Putin använder sin egen oförutsägbarhet som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Utvecklingen bör enligt min mening dock också ses mot den inrikespolitiska situationen, som alltid är intimt kopplad till utrikespolitiken i en rysk kontext. Putins popularitet har varierat något under senare tid, allteftersom sanktioner i kombination med lågt oljepris börjar bita. Hotbilden behöver således förstärkas, och då passar ju några påstådda incidenter som initierats av de nazistiska kuppmakarna i Kiev utmärkt.

Ännu föreligger dock inga allvarliga hot mot makten, endast ca 30 procent av befolkningen anser enligt en färsk opinionsundersökning att en förändring av politiken bör genomföras och av dessa anser lika många att det bör ske uppifrån som nedifrån, dvs genom ökad demokratisering och ett starkare civilsamhälle. En deprimerande liten skara på ca 15 procent av den vuxna befolkningen. Det pekar på att det är en mycket lång väg till en reell demokrati och rättsstat, något som också bekräftas i befolkningens syn på demokrati. Närmare 60 procent av ryssarna anser nämligen att landet har en helt eller delvis fungerande demokrati och ca hälften tycker att den ryska varianten bör vara en specifik rysk sådan, ett arv från tidigare debatt om en suverän rysk demokrati som inpräntades för några år sedan.  Endast ca 11 procent tycks anse att landet går i negativ riktning.

Samtidigt som vi ser ett allt hotfullare språk från Kreml i utrikespolitiska frågor, pågår en utbytesprocess i den politiska ledningen. Under senare år har ett antal gamla medarbetare till Putin, nu senast Sergej Ivanov, som en gång tippades som efterträdare, bytts ut mot den yngre Siloviki, utan direkta personliga band till presidenten. Skälen är många och inte alltid konsistenta: delvis är förklaringen klanstrider, men äldre starka kumpaner får emellanåt också en alltför stor strävan efter makten, något som inte fungerar i en auktoritär stat, där besluten tas i en allt mindre krets. Putin behöver dessutom tydligen inte längre någon second-opinion­funktion eller kritiska synpunkter, vad han knyter till sig idag är akolyter, för att citera en rysk analytiker, ett faktum som borde öka omvärldens oro. Putins omvärldsförståelse är bevisat synnerligen klen, och med enbart jasägare omkring sig ökar risken för felaktiga och farliga beslut.

Därutöver stundar dumaval i september. Även om Putins parti Förenade Ryssland är ohotat efter att regimen med diverse okonstitutionella medel krossat oppositionen, är det inte särskilt populärt, trots sitt stöd på 45-50 procent. Opinionsundersökningar ger det mindre andel av rösterna än i det senaste, starkt manipulerade, valet.  Oppositionen, om den nu kan kallas en sådan, representeras av kommunistpartiet, som stadigt ligger runt 10 procent, liberaldemokraterna något högre och det enda reella oppositionspartiet, Ett Rättvist Ryssland, på 7-8 procent. Mordet på den ledande oppositionspolitikern Boris Nemtsov sätter sina spår-oppositionen saknar i en samlande gestalt.

Sammantaget behöver man således inte vara alltför dystopiskt lagd för att konstatera ett antal oroande och negativa trender i rysk utveckling. Frågan är då om vi kan påverka denna på något rimligt sätt? Min syn är att den enda vägen är att visa fasthet i sanktionerna, annekteringen av Krim får inte accepteras och att göra klart för den ryska ledningen att de kan bli långvariga och utvidgas.

Putin betraktar alla eftergifter som en seger för sin politik. Hotet om att flera länder, som Sverige och Finland – mot bakgrund av rysk aggression – kan överväga Natomedlemskap skulle i teorin kunna vara verksamt. Problemet här är att den ryska ledningen målat in sig i ett hörn, att backa även så lite kullkastar tidigare politik och narrativet om den hotfulla rysslands­fientliga omvärlden och skulle förmodligen allvarligt skada legitimiteten. Att troskyldigt hävda att en dialog och bättre kontakter borde förbättra situationen, som några neutralitetsnostalgiker nyligen gjorde i en debattartikel, visar bara att de inte kan eller vill förstå de bakomliggande faktorerna i.

 
Författaren är tidigare Byråchef och är ledamot av KKrVA.