Beskedet att Anwar-al-Awlaki dödats i Jemen i förgår av eld från en amerikansk UAV illustrerar på många sätt den moderna konfliktens otydliga regler. Enligt Washington Post fanns det en hemlig promemoria som reglerade legaliteten i dödandet av den amerikanske medborgaren av dess egna myndigheter.
Al-Awlaki var en farlig motståndare för USA. Med sitt totala behärskande av det amerikanska språket, sin vilja och sin produktivitet inspirerade han andra att ta till vapen mot USA. I amerikanska ögon var han alltså en anstiftare av terrorbrott, och han var chef för yttre operationer i Al Qaede Arabian Penninsula (AQAP), en organisation som USA ser sig befinna sig i krig med.
Redan här stöter vi på tre problem. Vad utgör exempelvis ett terrorbrott? När vi studerade detta på Försvarshögskolans Chefsprogram, så fann vi över 100 definitioner på begreppet terrorism. Det bor en del politisk makt i att få igenom en rådande definiton av detta. Vår studiegrupp försökte skapa en definition med tre byggstenar som i kombination med varandra skulle vara det som konstituerade terrorism. Om jag minns rätt var det: Politiskt syfte (Mål), framkallande av ängslan och nedbrytande av vilja hos allmänheten (medel) och urskillningslöst och/eller hänsynslöst våld eller hot om sådana handlingar (metod). Jag tror dock att många skulle bejaka att Al Qaida genomför terrorhandlingar och att anstiftan är en del i själva handlingen.
Nästa frågetecken är att kunna bevisa att han hade positionen i organisationen. Enligt Der Spiegel är det osäkert om han var officiell medlem i organistionen, eftersom det är oklart om han svor trohetslöftet Bai’a. Nu kunde ju han bindas till anstiftan enligt ovan, men om han inte var medlem och det är oklart om det går att säga att USA är i krig med en icke-statlig organisation, så minskar ju hållfastheten i argumentationen.
Huruvida ett land kan vara i krig med en sådan organisation innehåller liknande problematik som terrorismbegreppet och avgör ju enligt vilket regelverk som makten kan utövas. I mitten av mars berörde jag detta i samband med inledningen av Libyenkriget. Om vi använder samma faktorer, så blir svaret njaa. Stat-stat är inte aktuellt, och dödligheten är inte onormalt hög till följd av detta (vissa toppar finns lokalt). Däremot används dödligt våld systematiskt av bägge sidor och får sociala följder, tänk bara på flygplatssäkerheten och visumregler. Om det är krig, så är dödandet av Al-Awlaki legalt och med ett svårbestämt mått av legitimitet. Om det inte är krig, så kan det vara fråga om en utomsrättlig likvidering.
Jag har inte sett några svenska kommentarer kring detta än. Symtomatiskt utfördes den dödliga attacken mot Al-Awlaki och en annan amerikansk medborgare, redaktören Samir Khan, av en Predator-UAV som tillhör CIA. Organisationen har militariserats, enligt kritiker, och fick nyligen den kände generalen David Petraeus som chef. Samtidigt genomför specialförband runt om i världen uppgifter som förr bara underrättelsetjänster gjorde. Denna upplösning av klara gränser gäller också den outsourcing som sker av traditionella uppdrag till olika säkerhetsföretag världen över, nu senast i Libyen. För att veta vad som gäller är det viktigt att dessa företag exempelvis implementerar uppföranderegler (Code of Conduct) och ansluter sig till avtal som Status of Forces Agreement (SOFA) som reglerar bland annat processrätt.
Dessa privata, militära företag kan också sägas förekomma hos motståndarna. Det blir allt vanligare att kriminella nätverk som narkotikaligor hyr en terroristorganisation för att sköta säkerheten i smugglingen. Terrorister köper hjälp av kriminella för att stjäla utrustning eller tvätta pengar. På så sätt försvåras insatser mot de inblandade samtidigt som en kraftig kunskapsöverföring sker i bägge riktningarna. Några organisationer som Hizbollah håller på att bli äkta hybrider. Denna organisation har ett terrorelement, kriminell närvaro i bland annat Sydamerika, en paramilitär del i Libanon och ett socialt ben att stå på med hjälparbeten.
Dessa fenomen kräver en ständig diskussion för utveckling av balanserade regelverk när det gäller effekt, integritet och kostnader. Ett fritt och öppet samhälle måste ha den balansen för att skydda samhället från de som lever utanför lagarna, men också mot risken för att det släpper makten till något som blir en polisstat. Det är särskilt aktuellt i cyberdomänen, där lagstiftningen inte hunnit med att anpassa sig till de snabba förändringarna och domänens transnationella prägel. Cyberterrorism finns ännu bara i sin linda.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Intressant.
Israel har använt militära operationer mot individer som en nyckelstrategi mot terrororganisationer sedan OS-massakern 1972. Metoden har visat sig vara mycket effektiv, både för att bygga en avskräckande effekt, för att försvåra terroristernas dagliga operationer samt för att eliminera nyckeloperatörer.
Få politiker utanför Israel har givit offentligt stöd till dessa operationer, och många har fördömt dem. Naturligtvis har anti-israeliska propagandister förvandlat Israels metod till politiskt slagträ. Men nu när terrorn har drabbat USA och västvärlden, så har fler länder anammat samma strategi.
Debatten om metodens juridiska och moraliska status har förts under många år i Israel, och Israels Högsta Domstol har också utfärdat prejudicerande domar. I Israels kontext är militära attacker mot individer lagliga och har stöd i Geneve-konventionerna. Det finns dock stora skillnader mot den amerikanska kontexten:
1. Israel utför operationerna i av Israel ockuperade områden. USA utför operationerna på en annan suverän stats territorium, och inte alltid med ”värdstatens” medgivande eller välvilja. Jmf attacken mot Bin-Laden i Pakistan.
2. Israel attackerar inte israeliska medborgare. USA har nu attackerat en amerikansk medborgare, dock med finessen att målet befann sig utanför USAs territorium. al-Awlakis juridiska status i Jemen var jemenitisk medborgare, inte amerikansk (hand hade dubbelt medborgarskap).
3. Israel har under lång tid utvecklat en process för att välja (eller avstå från) målen. Det är oklart vilka motsvarande processer som finns på plats i CIA.
Jag tror att vi får se mer diplomatiskt och juridiskt spel kring dessa operationer i framtiden. Pakistan håller tyst om Bin Laden-räden, men vad händer om USA attackerar en lägre-stående operatör på tex turkiskt territorium? Och vad händer så småningom i US Supreme Court när en operatörs amerikanska fru råkar dö i en attack? Eller när en övernitisk CIA-byråkrat godkänner en attack mot en junior-terrorist som spelade bi-roller?
G. Tikotzinsky
@G Tikotzinsky. Stort tack för det perspektivet och de avslutande frågorna. Jag funderar över effektiviteten. 1972 fanns varken Hizbollah, Hamas eller Islamiska Jihad. Kan attackerna driva fram mer extrema svar? Det gamla fenomenet att vinna slaget, men inte kriget alltså.
Svarta September försvann efter att hela ledarskiktet eliminerats på 1970-talet. Jag tvivlar starkt på att dagens terror är en reaktion på 1970-talets anti-terror operationer.
Vad gäller Hizballah, så flöt Nasrallah upp till toppen efter en israelisk militär operation mot hans företrädare, Abbas al-Musawi 1992. Det är mycket möjligt att Nasrallah är en skickligare operatör än Musawi, och den risken finns alltid i det här spelet.
Det är dock ganska säkert att hotet mot Nasrallah har tvingat honom djupt under jorden, och att de praktiska och logistiska svårigheterna gör honom mindre effektiv. Det är också ganska klart att operativa ledares frånfälle, tex Imad Mughnieh, har stoppat eller försenat planerade terrorattentat.
Vad gäller Hamas, så har Israel använt en ganska bred målgrupp. Dels har fältoperatörer eliminerats inom ramen för preventiva åtgärder mot tickande bomber. Jag antar att de uteblivna terrorattentaten utgjorde ett hot mot många, många civila liv. Dels har Israel attackerat ledarskiktet, tex. Yassin och Rantissi. Om efterträdarna är mer eller mindre skickliga än företrädarna är svårt att säga, men det är en allmän uppfattning att det personliga hotet har en avskräckande effekt mot att återupptaga självmordsbomberna.
G. Tikotzinsky
@Försvar och säkerhet. Några kommentater;
1. Var inte Anwar-al-Awlaki en vad USA kallar ”unlawful combattant” och därmed ett legalt mål i ett legalt krig (”war on terror”)?
2. Åsidosattes inte rättstatsprincipen även i Europa på 70-talet? I alla fall är Ulrike Meinhofs och Andreas Baaders självmord omtvistade.
@G. Tikotzinsky
Sommaren 2006 förstörde israeliska flygvapnet en hel stadsdel i Beirut i sina försök att ta död på Nasrallah utan att lyckas. Att han har i stort sett befunnit sig under jorden sedan han kom till makten har knappast försvagats hans möjligheter att leda organisationen. Hizbollah är politiskt starkare en någonsin, och kanske även militärt. Emellertid, efter det förödandet kriget 2006, önskar varken Hizbollah eller Israel en ny sammanstötning.
Som tidigare sagt ett intressant inlägg. Är det här Rupert Smith beskriver som war amongst the people. Slutet på det industriella krigets paradigm? Det s.k kriget mot terrorismen kan svårligen kallas legitimt utifrån internationell rätt. Även om USA naturligtvis hävdar det. Detta får snarast ses utifrån det vi populärt kallar för globalisering. Globalisering kan ses som ett antal av varandra beroende processer där vi se kan detta fenomen som en del av en politisk globalisering. Alltså att makt inte längre enbart utgår från staten, utan den kan förskjutas till icke-statliga aktörer som kan utöva makt. Detta fenomen har väl aldrig skådats sedan den Westfaliska statens födelse? Eftersom internationell rätt enbart hanterar relationer mellan stater och inte har någon räckvidd inom staten skapar detta naturligtvis problem då dessa terroristorganisationer kan utöva makt mot staten och den internationella rättens räckvidd inte når dessa fenomen. Gemensamt för de tidigare nämna globaliseringsprocesserna oavsett typ är att de ignorerar geografiska gränser och lokala lagar. Konsekvensen blir att stater får svårt att bekämpa denna typ av globaliserad terrorism eftersom hela vår ontologi och epistemologi utgår från staten, vilket inkluderar militärstrategi och operationskonsten. Detta får anses som ETT perspektiv, det finns naturligtvis andra. Men jag tror att detta är en föraning om vad vi kommer att se mer av i framtidens krig. Dessa fenomen kanske snarare får ses som anomalier inom det som Rupert Smith kallar för det industriella krigets paradigm innan vi träder in i nästa paradigm?
/Delouze