Författaren hävdar att den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder, inte minst i Helsingfors givet ett fördjupat finsk-svenskt försvarssamarbete. Foto: Försvarsmakten.

ESTRAGON:
(ger upp igen) Inget att göra åt.

VLADIMIR:
(framskrider med korta, stela steg, benen brett isär) Jag börjar att komma fram till den uppfattningen.


Det är öppningsreplikerna i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den klassiska pjäsens handling kretsar kring två personer som väntar på just Godot. Godot är en mystisk varelse, och det klarnar aldrig riktigt för publiken om deras väntan är ett hopplöst projekt, eller om trägen till slut vinner.

I samband med de senaste turerna kring Försvarsberedningen kom jag osökt att tänka på den absurdistiska pjäsen. Mycket bra har hänt under de sista tio åren inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, men den stora satsningen på den svenska Försvarsmakten väntar hela tiden runt hörnet.

Det har naturligtvis följdverkningar utanför Sveriges gränser. Tröskelhöjande förmåga ligger trots allt i den utomstående betraktarens ögon, och tillspetsat kan man argumentera för att den faktiska förmågan inte spelar särskilt stor roll då den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder.

För Finlands del väcker det frågor i ett scenario där fördjupat finskt-svenskt samarbete ses som både en viktig men också en naturlig säkerhetspolitisk väg framåt i båda länderna. På strikt anekdotisk grund vågar jag påstå att ytterst få säkerhetspolitiskt intresserade i Finland förväntade sig att Värnkrafts rekommendationer skulle ha gått igenom i sin helhet. Samtidigt är de senaste signalerna, att regeringen är ovillig att kompromissa ens om betydligt lägre nivåer, oroväckande. I en pinfärsk rapport från Finska Utrikespolitiska Institutet konstaterar Charly Salonius-Pasternak och Henri Vanhanen att den press som COVID-19 sätter på den svenska försvarsbudgeten ”kan innebära att Sverige kommer att ha svårt att utveckla de planerade operativa förmågorna, vilket följaktligen begränsar omfattningen och den bakomliggande logiken för samarbete inom vissa områden.” [1] Frågan infinner sig om hur långt det är vettigt att gå om inte Rosenbad tydligt signalerar att de tar försvaret och säkerhetspolitiken på allvar. Speciellt den totala avsaknaden av de för Finlands del livsnödvändiga satsningarna på att förnya den Svenska Marinens ytstridsenheter är något som inte bara är (omedveten?) strategisk signalering, utan något som ställer den finska strategiska planeringen inför svåra frågeställningar.

Det är viktigt att i sammanhanget inte haka upp sig på gamla slagord om svensken som slåss till sista finne, det gynnar ingen och speglar varken historia eller nutid. Däremot sticker den politiska oförmågan att planera långsiktigt i ögonen.

Det imponerande med Värnkraft var just helheten – att man satt sig ner och tänkt igenom hela det militära försvaret istället för att bara peta i detaljer. Visst finns det ett värde i analyser på förmåge- och förbandsnivå, men för så komplexa system av system som ett militärt försvar är så krävs det ofta att man lyfter blicken och ser på helheten för att verkligen förstå var svagheterna som behöver lappas finns.

Och just det är så sorgligt med efterspelet.

I och med överbefälhavarens samlade bedömning baserad på Värnkraft har det svenska militära försvaret fått inte bara en utan två planerade helhetsförslag under 2019. Vi lämnar för tillfället frågan om vilken plan som var bättre därhän, men poängen är att det fanns alternativ, och de var båda uttryckligen helhetslösningar i enlighet med de politiska och ekonomiska ramar som givits av statsledningen. Helheter som statsledningen sedan väljer förbise, för att istället börja förhala och kompromissa om att bara betala för delar. Detta samtidigt som ett antal försvarsengagerade varnat just för att ifall enskilda delar bryts loss så fungerar inte nödvändigtvis helheten.

Detta skapar den absurda stämningen som jag beskrev i inledningen. Politikerna beslutar sig för vad försvaret ska kunna göra, tar fram en plan för hur försvaret ska kunna göra det, är missnöjda med planen, ber ÖB ta fram en annan plan, och vägrar sedan betala för varkendera. Det är svårt för en utomstående bedömare att dra någon annan slutsats än att talen om de stora förmågehöjningarna är mer än just vackra tal, och att när det verkligen kommer till kritan så ses det militära försvaret hos den högsta politiska ledningen fortfarande inte som en kärnuppgift. Precis som överstelöjtnant Stig Rydell noterade på denna blogg nyligen så är det en utveckling som noga följs i Helsingfors. [2]

På finska översätts titeln på Becketts pjäs till ”Huomenna hän tulee”, ”Imorgon kommer han”. Det har också varit de svenska försvarssatsningarnas motto sedan 2014. Framtiden är ökänt svår att sia om, men samtidigt finns det en orsak till att Beckett avslutade sin pjäs efter två akter istället för att fortsätta med en tredje – i något skede börjar publiken ana ett mönster.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com.

[1] https://www.fiia.fi/julkaisu/finnish-swedish-defence-cooperation
[2] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken

Mer av samma författare