av Mats Bergquist
Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks ”grand strategy”. Foto: Slavko Sereda/Shutterstock
I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.
En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen. Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.
Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän. Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd) kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.
Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp. Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.
Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget. En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.
Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet. Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s försvarssamarbete.
Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.
Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna. Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.
Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (Permanent European Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.
Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.
Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.
En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.
