av Nils Daag
I en rad artiklar och bloggar (se exempelvis KKrVA blogg i juli 2018 och SvD Säkerhetsråd jan 2019) har jag diskuterat de säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige står inför. Det råder bred enighet om att Sveriges försvar måste stärkas. Däremot talas det mindre om utrikespolitikens och diplomatins roll och de resursförstärkningar som kan behövas. UD blir lätt ett av många ”särintressen” , när besparingarna naggar statsbudgeten i kanten och departementen strider för sin ”lott”.
Beträffande Försvaret har jag understrukit vikten av förstärkt ”beställarkompetens” i Regeringskansliet. Vidare att de växande försvarsutgifterna till en del kunde finansieras lånevägen. Det sistnämnda förefaller alltmer rimligt, när vårt lands statsskuld nu närmar sig 20%-nivån.
Säkerhetspolitiken spelade en undanskymd roll i valet 2018. Men nu kommer diskussionen att intensifieras i samband med att Försvarsberedningens rapport presenteras i maj. Likaså har Säkerhetspolitiken getts en ledande roll inom Krigsvetenskapsakademins treåriga projekt SES. Sverige för en aktiv utrikespolitik. Det nyligen avslutade medlemskapet i FNs Säkerhetsråd har inneburit särskilda möjligheter att agera och etablera kontakter[1]. Fr o m i höst kommer vi under ett år att vara ordförande i IAEAs styrlese.
Den internationella agendan fortsätter att expandera. Det handlar om klimat, säkerhet, nedrustning, utveckling , migration/flyktingar, medlingsinsatser etc, etc. Vad som inte alltid artikuleras lika tydligt är de långsiktiga målen för vår utrikespolitik och hur dessa ska finansieras. De som förespråkar en relativt snar anslutning till NATO är visserligen flitiga på debattsidorna. Men på den politiska nivån ligger man lågt. Exempelvis råder tystnad om de franska och tyska initiativen beträffande europeisk säkerhet. Det är dags för regering och riksdag att bli mer offensiva också vad gäller de utrikespolitiska målen. Ett första steg vore att utveckla en detaljerad strategisk vision. Försvarsberedningens rapport blir självfallet en viktig utgångspunkt, men denna kan behöva kompletteras vad gäller utrikespolitiken och diplomatin. I denna process måste också tilldelningen av resurser diskuteras.
Det var länge sedan våra relationer med omvärlden hanterades enbart av UD. Idag berörs hela Regeringskansliet. De brister som finns såväl i den horisontella samordningen inom RK som i den vertikala styrningen av myndigheterna blir därmed alltmer uppenbara. Med utgångspunkt från Försvarsberedningens rapport i maj finns anledning att genomlysa den utrikespolitiska komponenten i vår säkerhetspolitik på sätt som motsvarar det som redan sker med försvarspolitiken.
Några steg på vägen kunde vara
En serie utrikespolitiska seminarier med deltagande från RK, relevanta myndigheter och fristående organisationer som Ui och den akademiska världen. Dessa skulle behandla Sveriges internationella agerande och inte minst EUs framtid och Sveriges roll. En bra utgångspunkt är att EU- ministern numera sitter i SB. För UD internt handlar det om prioriteringar av verksamheten (inte springa på alla bollar ) samt rekrytering och utveckling av personalen. Man måste också överväga ökade ekonomiska resurser. Vi talar om några tiotal miljoner , inte miljarder.
En uppdatering av den Nationella säkerhetsstrategin som antogs 2017 men som sedan dess inte gjort mycket väsen av sig. Hur många vet att vi faktiskt har en sådan?
En förstärkning och synliggörande av det Säkerhetspolitiska råd som tillsattes efter valet 2014. Rådet är om möjligt ännu mer anonymt än strategin. Detta Råd bör också ha en ledande operativ roll i vissa frågor.
En förstärkning av UDs resurser vad gäller strategiskt tänkande. Delvis kan detta behov täckas genom styrning och utnyttjande av relevanta myndigheter som FoI och samverkan med organisationer och den akademiska världen. Men detta kräver i sin tur en förstärkt beställarkapacitet. UD är en kunskapsorganisation där rekrytering och utbildning är av central betydelse. Vidare måste man satsa ännu mer på att informera om verksamheten för att vinna stöd för de förstärkningar som krävs. Det handlar både om diplomatins vardag i fält och de långsiktiga uppgifterna, Man kan skratta åt de klantiga diplomaterna i TV-serien DIPS. Men tyvärr är denna schablonbild rätt utbredd.
Författaren är ambassadör, civilekonom och ledamot av KKrVA
Noter
[1] En skrivelse om Sveriges medlemskap i Säkerhetsrådet kommer att lämnas till Riksdagen under våren.