av Bo Richard Lundgren

Den ryska björnen har vaknat. Den rör på sig och skrämmer sin omgivning. Och det är först nu som också de svenska försvarspolitikerna vaknat och förstår den säkerhetspolitiska situationens allvar. Äntligen diskuteras seriöst hur det svenska försvaret skall få de resurser som motsvarar den förmåga politikerna beställt. Och här finns mycket att göra på kort och lång sikt för att täppa till hål och ta igen tidigare försummelser. Allt detta är bra. Men det finns en viktig aspekt som glöms bort i ivern att lappa och laga det militära försvaret. Det är det civila försvarets uppgift och roll.

Det civila försvaret skall under höjd beredskap, krig eller krigsfara säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett angrepp eller krig i vår omvärld. I Försvarsberedningens betänkande Försvaret av Sverige behandlas också det civila försvaret. Här framhålls insiktsfullt att ”det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig.” Försvarsberedningen gör bedömningen att det militära försvaret kommer att behöva särskilt stöd inom områdena transport och logistik, försörjning av livsmedel, drivmedel, elektricitet och telekommunikationer samt tillgång till sjukvårdsresurser.

Ja, och nu frågar sig då vän av ordning: Kan det civila försvaret bidra till denna förmåga?

En bild av verkligheten finns i en nyligen utgiven rapport som utarbetats av FOI på uppdrag av MSB. Rapporten heter Krigsorganisering och resursförstärkning i det civila försvaret. FOI har med hjälp av enkäter och intervjuer försökt få grepp om hur ansvariga civila myndigheter planerar för krigsorganisering och resursförstärkningar vid höjd beredskap. Resultatet är nedslående. Myndigheterna uttrycker tydligt att de inte vet vad de skall planera mot, hur de skall prioritera och vilka resurser som skall avsättas för försvarsplanering. Man efterfrågar nationellt framtagna grundscenarier och en nationell inriktning, något som Försvarsdepartementet alltså inte orkat med.

Det här innebär i korthet att vi idag inte har något civilt försvar. Det innebär att Försvarsberedningens förhoppning om civilt stöd till Försvarsmakten inte kommer att kunna realiseras. Det innebär också att statsmakterna kan skjuta till avsevärda resurser för militära ändamål men att vi trots detta inte kommer att ha en Försvarsmakt som kan fungera fullt ut i ett skarpt läge.

Här finns en viktig hemläxa att göra. Regeringen måste skyndsamt ta fram mål och inriktning för det civila försvaret med planeringsgrundande scenarier. Dessa måste vara förankrade på högsta nivå. Först då kan planeringen komma igång. Först då kan vi vara säkra på att även landets högsta ledning har förstått hur ett samlat svenskt försvar fungerar och måste byggas upp.

 

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.