Brexit

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet.

Förre premiärministern David Cameron valde att avgå. Hans tanke tycks först ha varit att sitta kvar till oktober och att hans ersättare därefter skulle kunna sända in utträdesansökan, men skiftet gick fortare än så. Nigel Farage, ordförande för det starkt EU-kritiska UKIP, valde också att avgå med hänvisning till privata skäl.

Brexitkampanjledaren Boris Johnson, av många sedd som den självklare efterföljaren efter Cameron föll ifrån då justitieministern Michael Gove (Brexitanhängare) oväntat drog undan sitt stöd för honom. Gove kandiderade därefter själv för posten men förlorade i Tories omröstning och fick försvinna från regeringen. Den nya premiärministern Theresa May (Bremain) trädde till den 11 juli.

Skiftet på premiärministerposten har lett till andra förändringar i regeringen. Bland annat kom Boris Johnson in på posten som utrikesminister. Den tidigare Europa-ministern David Davis (Brexitanhängare) blir ansvarig för Brexitförhandlingarna med EU och han har gett uttryck för tanken att en utträdesansökan kan komma ”runt december”, alltså senare än den första prognosen från David Cameron.

Är den nya regeringen en bra eller dålig uppsättning? I ett uttalande den 13 juli kritiserade Europaparlamentets talman Martin Schulz det nya kabinett som Theresa May satt upp och sade att det fortsätter en ”farlig ond cirkel” som kommer att skada Storbritannien och Europa. Schults ser den nya regeringen mer som ett försök att lösa Tories interna problem än att göra det bästa av relationerna EU/UK.

Det är inte helt klart vad Martin Schultz bygger sin uppfattning på men en ledtråd kan vara en emotionellt laddad artikel från maj, skriven av David Davis, som i stort går ut på att EU inte kan hantera UK som vilket land som helst, till följd av landets unikitet.

En annan indikation på omvärldens (läs EU:s) syn på saken är vad den franske utrikesministers Jean-Marc Ayrault uttryckte strax innan en långtradare i Nice fick världen att tänka på annat. I en radiointervju sade Ayrault att han betraktar sin nyutnämnde brittiske kollega Boris Johnson som en lögnare. ”Under kampanjen inför folkomröstningen ljög han vid många tillfällen inför det brittiska folket, och nu är han trängd upp mot väggen”. Ingen kan missa piken i att Ayrault tillade att det Frankrike behöver nu är en förhandlingspartner som är ”tydlig, trovärdig och någon att lita på”.

Man kan ana ett visst gap i förväntningarna hos de olika parterna inför kommande Brexitförhandlingar.

Vad är då felet med EU? Eller med Europa?

Vår europeiska kontinent är jämfört med andra världsdelar liten, tättbefolkad och har en osedvanligt blodig historia. De otaliga och långa krigen, till exempel mellan England och Frankrike eller för den delen mellan Danmark och Sverige, saknar i sin omfattning motsvarigheter på andra kontinenter.

Europas konfliktfyllda historia ställer höga, kanske omöjliga krav på EU. En union för 28 mer eller mindre nationalistiskt sinnade stater som i olika hög grad kan betraktas som både arroganta och halsstarriga, är befolkade av invånare som ofta har svala eller negativa känslor för grannfolken. Grannar som man kanske inte förstår vare sig språkligt, kulturellt eller religiöst. Sekelgamla oförrätter, både verkliga och upplevda, som ligger och ruvar.

Bakvänt resonemang, invänder kanske någon. Har vi inte fler kontakter över gränserna än någonsin? Svenskar som läser medicin i Polen. Balter som arbetar på svenska byggen. Ingen blir väl förvånad av att höra tjeckiska i Rom eller portugisiska i München? Jovisst är det så, men samtidigt ser vi andra tecken: Den eviga språkstriden i Belgien förblir olöst. Direkt efter folkomröstningen kunde vi se de som försökte blåsa på den nordirländska konflikthärden, i hopp om att där finns glöd som kunde flamma upp igen. Eller Trafikverket som i Norrbotten har fått byta ut de samiska vägskyltar som skjutits sönder av ogillande.

De ledande staterna inom EU, då tänker jag på Frankrike, Storbritannien/Nordirland (UK) och Tyskland, är alla exempel på framsynta och moderna stater. Men deras respektive ledande skikt agerar inte i ett vacuum, de är inte opåverkade av de emotionella och nationella omständigheter som format deras länder. Historien lever.

Strax efter folkomröstningen har den Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker övergått till att hålla sina tal på tyska och franska men inte som förut på engelska. Intressant markering med tanke på att även i ett EU utan UK skulle engelska vara det språk som flest medborgare förstod, som första- eller andraspråk.

Vår svenska EU-parlamentariker Cecilia Wikström (L) kommenterade detta med ”Det är som barn som leker i en lekpark”. En bistrare slutsats är att det är så här Europa ser ut och har sett ut sedan urminnes tider.

När britterna nu – i den starkaste emotionellt laddade manifestationen på länge – har röstat för utträde så är det tre områden som kommer i fokus. Tre helt olika områden men ändå nära knutna till varandra:

Smittorisken

Bryssel vill undvika att fler medlemmar söker utträde ur unionen. Den uthålliga och kloka vägen för att nå dit går över ökad lyhördhet. Att bromsa in federaliserings-processen och minska avståndet mellan Bryssel och de många väljarna. Talet om EU:s demokratiska underskott är – oavsett om kritiken rättvis eller ej – så viktig att EU inte har råd att fortsätta att negligera den. Men, det enda verksamma som EU kan göra på kort sikt är att ge britterna så dåliga villkor som möjligt och att därigenom skicka ett hårt budskap till andra potentiella utträdare. Det bådar inte gott för britterna.

Historiens närvaro vid förhandlingarna EU-UK

Britternas utgångsläge är inte alltför bra. Utöver det ovan skrivna finns även den starka rivaliteten mellan de största länderna. De två världskrigen är inte bortglömda, vare sig i London eller i Berlin. Fransmännen å sin sida ska nu förhandla med sina historiska ärkefiender. Hastings 1066, Azincourt 1415, Blenheim 1704, Trafalgar 1805, Waterloo 1815, Oran 1940 eller terrorbombningarna av Caen 1944 är händelser som antagligen inte kommer att nämnas, men som ändå är beståndsdelar i den uppfattning som förhandlarna har om varandra.

Det är särskilt värt att notera att medan Cameron dagarna efter folkomröstningen menade att åberopande av paragraf 50 om utträde kunde vänta till oktober, ville EU – även vår regering – se en rivstart. ”Välj ny premiärminister bums och skicka in er anmälan nu” var, lite förenklat, Bryssels ståndpunkt. Det stärker min tro att britterna kommer få en dålig uppgörelse. 

Möjliga inhemska konsekvenser för britterna

Valrörelsen var tidvis hätsk, med övertoner och skrämselargument på bägge sidor. En obehaglig kulmen nåddes med mordet på Jo Cox. Efter valet fortsatte hårda ordväxlingar mellan parterna ännu ett tag. För närvarande råder ett relativt lugn, men det finns anledning tro att debatten inom UK kommer att blossa upp igen då förhandlingarna med EU inleds och det är inte säkert att den debatten kommer att präglas av en vilja att förstå den andra parten.

Det mest sannolika är att UK agerar i enlighet med folkomröstningen och faktiskt utträder. Det kan fungera väl, men ett mörkt och inte helt orimligt scenario efter Brexit är ett rumphugget och småfattigt land, övergivet av Skottland och kanske även av Nordirland och Gibraltar, där två grälsjuka politiska läger beskyller varandra för att utfallet av Brexit blev så mycket sämre än någon av dem hade fruktat, eller hoppats på. Ett stort fall från att vara den ledande EU-medlemmen UK som vi kunde se så sent som i juni.

Mindre sannolikt, men intill dess att vi faktiskt ser att UK sänder in ansökan om utträde så kan vi inte helt utesluta att landet faktiskt väljer att stanna kvar. Men det alternativet borde leda till en hård svekdebatt, hot om ny omröstning i en nära framtid och oavsett utfallet en djup förtroendespricka mellan UK och resten av unionen för lång tid framöver.

Britternas olycka är att de blandade ihop EU med Europa. Alla de egenskaper som olika medlemsländer fört med sig fanns där från början, helt oberoende av unionen. Vem tror att ett Grekland utanför EU hade haft mindre inkompetenta politiker? Skulle ett Ungern utanför EU inte drömma om Stor-Ungern, så som det såg under Habsburg? Var det unionen som gjorde polackerna till ovanligt konservativa katoliker? Eller som förde korruption till Italien? Svaret på frågorna är nej, nej och åter nej.

Kontinenten vi alla bebor är ett lapptäcke av små och medelstora stater, plus ett större land en bit österut. Chauvinism, revanschism och misstro mot grannen har präglat oss i sekler. Den Europeiska Unionens ytterst otacksamma uppgift är att – trots vår konfliktfyllda historia – försöka få kontinenten att fungera som en enhet. Är det då medlemsstaternas sak att ensidigt ställa orimliga krav på unionen, eller bör varje enskild medlem rannsaka sig själv och fråga ”Hur kan vårt land bidra?”

Britternas val är olyckligt och hela kontinenten kommer att få betala. Den största bördan lär dock hamna på britterna själva.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.