När vi höll på och organiserade den första nordiska bosnienbataljonen 1993 mötte jag den då nypensionerade arméchefen Nils Sköld i arméstabens korridorer. Han höll på att skriva historien om vår FN-insats i Kongo.
”Grattis till jobbet som bataljonschef” sa han, ”se bara till att ni får med er bra materiel – till Kongo skickade vi bara grejor vi inte ville ha tillbaks hem”.
Vår bataljon blev en trendbrytare och vi fick bra grejer vilket borde ha varit en självklarhet när vi skickar soldater till krisområden.
Det var inte utan oro jag läste i tidningen att vi skulle skicka inte helt moderna pansarskott till Ukraina för att hejda den ryska anstormningen. Det var ju inte helt olikt den inställning i byråkratin Nils Sköld gav utryck för trettio år tidigare och som knappast anstod en blivande NATO medlem.
Min oro har förbytts till gillande efterhand som jag har tagit del av vad vi bidrar med till Ukrainas försvar – vilket också är vårt försvar.
Mer än 50 stridsfordon 90, tio strv 122, luftvärn och Archer artilleri kommer tillsammans med andra länders bidrag att ge förutsättningar för att bryta igenom även väl förberedda frontlinjer för att återta Ukrainsk terräng.
Det är en signal att vi är beredda att leva upp till de krav som kan komma att ställas på oss som NATO-medlemmar. Det finns de som anser att dessa vapenleveranser urholkar vårt eget försvar. Dessa personer kan då få tala om var denna eldkraft skulle göra större nytta än just nu vid Dnjepers strand? Putin har ju mycket tydligt redovisat sina ambitioner.
Under Bosnienkriget infördes vapenembargo mot de stridande parterna, men det drabbade framför allt den muslimska sidan, det förlängde kriget, resulterade bl a i Srebrenica-massakern (cirka 6000 dödsoffer) och kriget avslutades likväl med en intensiv bombkampanj mot Serbien. Några för Ukraina och världssamfundet acceptabla samtal kan inte äga rum förrän makteliten i Ryssland inser att de inte kan vinna kriget men väl förlora det.
P.S. För de som idag utvecklar försvarsmateriel kan det vara intressant att notera att stridsfordon 90 utvecklades för användning främst i ÖN. Den är prövad där men också i Liberia, Afghanistan, Norge, Holland och snart i Ukraina och ytterligare ett antal länder. Vagnen blev helt enkelt ett väldigt bra stridsfordon. Under utarbetandet av målsättningen för vagnen togs det bort ett antal specifikt svenska krav som exempelvis ”skall kunna simma”. Hade vi hållit fast vid den ursprungliga målsättningen hade vi nog inte sålt så många till omvärlden.