Högtid och glädje på examensdagen! Det  gäller dock att behålla våra officerare och specialistofficerare. Rimliga arbetsförhållanden är här en viktig faktor. Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera, Försvarsmakten.

Försvarsmakten står med stor sannolikhet de närmaste tio åren inför en minst sagt intressant period. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar för ett särintresse till att politiker nu får stå till svars för nedrustningen av totalförsvaret. Närmast tävlas det om nya fyndiga sätt att bygga nya regementen, anskaffning av ny materiel och hur personalförsörjningen skall säkras. Givetvis tror jag att de flesta anser att den stundande upprustningen och återuppbyggnaden av försvarsmakten är positiv. Men det finns en del orostecken för personalen vad gäller just utökning av verksamheten.[1]

Devisen ”få ska öva fler” kommer att bli mer dominerande i takt med att värnpliktskullarna växer medan antalet officerare mer eller mindre ligger konstant alternativt i värsta fall fortsätter sjunka och med det tror jag vi har ett bekymmer som kommer kräva ledarskap. De flesta förband upprätthåller nu både ett yrkesförsvar, ett värnpliktsförsvar och i vissa fall både beredskap och insats utöver detta. Det finns nog de som skulle kalla läget ansträngt. Jag vill vara tydlig med att det finns ingen motsättning mellan att ha ett yrkesförsvar och att utbilda värnpliktiga, jag tror att värnplikten är en förutsättning för att kunna växa men att yrkesförsvaret är här för att stanna. Men antalet uppgifter som ska lösas i förhållande till given tid är redan nu på många håll en utmaning, i FM VIND 2019 anser ett litet antal av de svarande att de upplever att de har tillräckligt med tid i förhållanden till mängden arbetsuppgifter. Med större värnpliktskullar och nya förband som ska upprättas lär siffran knappast bli mindre oroväckande.

Försvarsmaktens personal består i huvudsak av ambitiösa människor som vill prestera, officerare bör vara uppfostrade med detta karaktärsdrag. Jag tror paradoxalt nog att det kan bidra till arbetsbelastningen. Ambitiösa människor på flera nivåer som vill att förbanden och verksamheten ska vara så bra som möjligt och inte nöjer sig med ”bra nog” väljer att hitta lösningar på problem istället för att acceptera att allt inte blir perfekt. Jag tror att det i framtiden kommer att finnas anledning att på förbanden diskutera vilka ambitioner man ska ha med framförallt utbildningen av de värnpliktiga. Är det verkligen värt att nå samma mål som för fem år sen när personal bränns ut eller slutar? Jag menar inte att kvaliteten på utbildningen ska nedgå utan helt enkelt att vi behöver byta fokus på många plan. Jag anser att förbandens främsta prioritering bör vara att fylla krigsförbanden, rekrytera nya officerare och framförallt behålla personal. Att så många erfarna kollegor slutar och hittar andra vägar i livet är ett resursslöseri för Försvarsmakten, men framförallt skapar det än mer problem för framtiden. Vilka kommer i slutändan att kunna bemanna högre staber och skolor om inte erfarna kollegor? Hur ont det än svider i karaktären hos många officerare behöver vi tid för egen utbildning, planering och återhämtning och jag skulle därför vilja se en viss anda av återhållsamhet. Därför tror jag att frågeställningen som ska ställas inför nästkommande års värnplikt bör vara, ”hur får vi det här att bli bra nog?”

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

[1] Artikeln har varit publicerad i Officerstidningen nummer 3 2020 och återpubliceras här efter inhämtat tillstånd.