Beskrivning
Efter långvarig fokus på pandemin, har säkerhetspolitiken från slutet av 2021 trängt igenom mediebruset på ett mera påtagligt sätt än på mycket länge. Ett riksdags val står nu för dörren, en försvarsberedning kallas in, en nationell säkerhetsstrategi skall uppdateras och Sverige förbereder sig för sitt EU-ordförandeskap 2023.
Samtidigt är omvärldsutvecklingen svårare att förstå och prognostisera än vad vi trodde var fallet under de första optimistiska åren efter det kalla kriget. Mycket händer på olika nivåer och i olika dimensioner Öst-väst och Nord-Syd. Samtidigt blir det tydligare att det som ligger långt borta från Sverige ibland kan få stor betydelse för vår säkerhet, som misslyckandet i Afghanistan illustrerar.
De senaste åren präglas av tillsynes osannolika utvecklingar, valet av Trump, Brexit, pandemin, etc. Vi måste förutsätta att överraskningarnas tid inte är förbi och ta höjd för olika tänkbara utvecklingar även i närtid som Ukraina krisen pekar på. Kravet på svenska och andra statsledningar att balansera klokt mellan olika hänsynstaganden är oerhört högt som omslagsbildens illustration antyder. Samtidigt kan alltför stor försiktighet leda till balansrubbningar som destabiliserar Sverige.
Detta ställer nya dramatiska krav både när det gäller den militära och civila dimensionen av vår säkerhet liksom även på att klara ut hur beslut fattas på olika nivåer om vår säkerhet och vilka som tar ansvar för vad.
I en tid då ryska hot måste mötas på bredd också med ekonomiska och andra icke-militära maktmedel spelar Europa-dimensionen en kraftigt ökad roll för svensk säkerhet. Om dessa högaktuella frågor handlar en nyutkommen rapport från Krigsvetenskapsakademiens s k SES-projekt, Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv. Rapporten, ”Strategisk balansakt 2.0” är det säkerhetspolitiska delprojektets slutrapport som också utgör stommen i projektets samlade slutrapport senare i vår.
En tidigare rapport från det säkerhetspolitiska delprojektet, ”Engulfed in Flames” som utkom hösten 2020, riktade strålkastarljuset mot den europeiska säkerhetspolitikens sydliga dimension. I den nu föreliggande rapporten tas ett helhetsgrepp över hela det säkerhetspolitiska fältet, med tonvikt på öst-väst dimensionen och på aktuella och framtida krav på en realistisk nordisk försvars- och säkerhetspolitik.
I det framåtblickande kapitlet om säkerhet och säkerhetspolitik i Norden – nu klämt mellan rysk säkerhetspolitisk offensiv, europeisk splittring och kvardröjande ovisshet om den transatlantiska länkens hållfasthet – diskuteras möjlig och önskvärd fortsatt utveckling av ett redan långtgående, säkerhetspolitiskt motiverat, försvarssamarbete, baserat på integration i västliga försvarsstrukturer och på en ömsesidig allmänpolitisk tillit, syftande till ”dynamisk komplementaritet”.
Rapporten rekommenderar en omfattande utbildningssatsning i Sverige för att bredda analyskapaciteten på det säkerhetspolitiska området. Förhoppningsvis kan denna skrift utgöra ett bidrag till att ge underlag för en sådan satsning.
Fil dr Michael Sahlin är tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet, generaldirektör i FBA och ambassadör. Fil dr Lars-Erik Lundin har tjänstgjort i UD och EU, bl a som EU-ambassadör till de internationella organisationerna i Wien. Båda är också Distinguished Associate Fellows i SIPRI.
