Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång brigadgeneral Ilmārs A Lejiņš från den lettiska försvarsmakten.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.


Tobias Christensson rekommenderar:

Fred Kaplan, Dark Territory: the secret history of cyber war
Antal sidor: 338, Språk: engelska

På kvällen den 2 juli 2021 slutade kassorna att fungera i cirka 800 av Coops livsmedelsbutiker. Det visade sig att problemen uppkommit på grund av en större cyberattack som egentligen var riktad mot det amerikanska företaget Kaseya, vars mjukvara användes av Coops leverantörer. Även apoteket Hjärtat, SJ och St1 drabbades av störningar.[1] Trots att konsekvenserna av attacken blev förhållandevis ringa innebar den en tydlig påminnelse om sårbarheten i vårt datoriserade samhälle.

Dark territory tar sin utgångspunkt vid Camp David 1983 där dåvarande president Ronald Reagan tillbringade kvällen med att se på filmen WarGames[2]. I filmen lyckas en tonåring ta sig in datorsystemet för NORAD (North American Aerospace Defence Command) vilket nästan utlöser ett tredje världskrig. Inspirerad av filmen frågar Reagan sin försvarschef om något liknande skulle kunna hända i verkligheten. En vecka senare återkommer försvarschefen med svaret; ”Mr President, the problem is much worse than you think”. Reagans fråga startar utredningar och studier som resulterade i ett hemligt säkerhetsdirektiv om en nationell policy för telekommunikation och informationssystem. Därmed startade en resa som till slut mynnar ut i det som idag kallas för cyberkrigföring.

I samband med Kuwaitkriget 1990–1991 togs ett antal viktiga steg. I ett nyupprättat Joint Intelligence Center kombinerades olika typer information från mänskliga källor, signalspaning och satelliter för gemensam analys vilket innebar stora fördelar. Iraks luftförsvar stördes ut, irakisk signalering avlyssnades och viktiga mål identifierade. Trots framgångar möttes den nya tekniken med misstänksamhet och skepsis både av militära och civila beslutsfattare. Norman Schwarzkopf beskrivs som negativ till de nya metoderna och varken president Bush eller dåvarande försvarsministern Dick Cheney hade någonsin själva använt en dator. Oavsett gick den tekniska utvecklingen inte att stoppa och med internets genomslag etablerades en ny och viktig arena för både civila och militär användning.   I samband med Natos bombningar av Serbien 1999 tillämpades en mer offensiv användning. Den serbiska ledningens telefoner avlyssnades och tv-sändningar manipulerades. Vid denna tidpunkt fanns även förmåga att tömma serbiska banker på pengar för att på så sätt orsaka ekonomisk kollaps vilket dock inte genomfördes av rädsla för att anklagas för krigsförbrytelser. Däremot hackades det serbiska luftförsvarssystemet som försågs med information som visade en felaktig färdriktning för inkommande flygplan. Detta till trots lyckades serberna ändå skjuta ner ett F-16 och ett F-117 men då för att ansvarig officer övergick till manuell kontroll av luftvärnssystemet.

Fred Kaplan beskriver utvecklingen av cyberkrigföringen från dess första trevande steg i början av 90-talet till dess användning i modern tid. Utvecklingen exemplifieras bland annat genom kriget mot terrorismen efter 11 september 2001, Irakkriget 2003 och Stuxnet men också av efterspelet från Edward Snowden-affären samt genom beskrivning av amerikanskt inhemskt cyberförsvar. Kaplan är journalist och boken är baserad på ett hundratal intervjuer av militärer, tekniska specialister och politiker. Eftersom ämnets natur innefattar en mängd sekretess offentliggörs inte alla källor vilket kan ifrågasättas. Dock intygar författaren själv att all fakta är baserad från minst två av varandra oberoende källor.

I svensk doktrin är numera cyber en egen domän vid sidan av mark, sjö, luft och rymd och innefattar internet, intranät, telekommunikationssystem, IT-system samt inbyggda processer och styrenheter.[3] Min personliga kunskap om cyberkrigföring är låg och ämnet kan uppfattas som tekniskt komplicerat. Därför anser jag att Fred Kaplans bok Dark Territory – the secret history of cyber war är mycket läsvärd då den på ett lättsamt sätt beskriver den praktiska tillämpningen av cyberkrigföringens framväxt. För den som söker ett mer tekniskt och vetenskapligt fokus eller är väl insatt i cyberdomänen finns andra böcker med mer djup och fakta.

Boken finns med på listan av rekommenderade böcker hos både den australiensiska armén och Baltic Defence College.

Noter

[1] Sveriges Television, 2021-07-05, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/it-attacken-mot-coop-detta-har-hant, (hämtad 2021-10-07).

[2] WarGames (1983), IMDB,  https://www.imdb.com/title/tt0086567/, (hämtad 2021-10-07).

[3] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer DGO 20, Stockholm, 2020, s. 107–108


David Bergman rekommenderar:

David Phillips: Alpha: Eddie Gallagher and the War for the Soul of the Navy Seals
Antal sidor: 480, Språk: Engelska

En sund krigarkultur är livsviktig för militära förband. Strid är ingen gentlemannamässig duell mellan adelsmän utan ibland mer likt ett koordinerat barslagsmål. Det krävs lite råskinn i varje duktig soldat och en förbandsanda som medger detta. Lite mer så i förband som möter de mest extrema kontexterna. Men krigarkulturer (som alla kulturer) kan lätt bli toxiska och leda fel. Gränsen är hårfin när ett rättfärdigt ”Ethos” övergår i ett ”Mythos” där individer börjar tro på myten om sig själv och ser sig själva som överordnad andras regler och normer. Specialförband är extra utsatta för denna risk då de ofta möter de mest extrema kontexterna men också naturligt har en särställning i organisationen. Stundtals kan det även finnas något av en specialförbandsdyrkan bland allmänheten där de ses som ofelbara i betraktarens ögon. Bara de senaste åren har Tyskland och Australien haft stora skandaler med sina specialförband efter att osunda förbandskulturer uppdagats. Efter  att händelserna utretts valde man där att upplösa hela kompanier och skvadroner av tyska KSK och australiensiska SAS, vilket är drastiska åtgärder.

En annan liknande historia är den om Seal Team 7 och striderna i Mosul. Under 2019 åtalades Eddie Gallagher efter att flera av hans förbandskamrater anmält honom för krigsbrott. Han skulle senare bli friad på huvuddelen av punkterna, berättelserna om vad som egentligen hände går kraftigt isär. Men att förbandet havererat och att händelserna splittrat individerna i det är helt uppenbart. Min första läsning på området var Gallaghers egen bok Man in the arena – From fighting ISIS to fighting for my life. Den var en besvikelse. En bra biografi brukar ha en balans av förtjänster men också kritisk självreflektion, särskilt om ett helt förband blivit taget ur tjänst. Men Gallagher ägnar mer än 400 sidor till att predika sin egen förträfflighet och klaga över att alla andra specialförbandsoperatörer i förbandet var veka fjollor (han benämner dem konsekvent för ”Pussies” och ”Mean girls”) som inte hade vad som krävdes eller kunde hantera hans hårda ledarskapsstil. Mycket av det Gallagher gjort i karriären är tveklöst bra. Men talesättet ”Om du tycker att alla omkring dig är idioter bör du fundera om det finns någon annan gemensam nämnare” dyker onekligen upp i tankarna efter sista kapitlet.

En mer nyanserad bild ges av David Phillips i Alpha: Eddie Gallagher and the War for the Soul of the Navy Seals. Han har intervjuat ett stort antal individer som var med, inklusive på den irakiska sidan, och har sammanfogat en så fullständig bild som möjligt av hur inte bara Gallagher utan hela förbandet mötte den oerhörda utmaning som de pågående striderna i Mosul ställde dem inför. Phillips är helt enkelt bättre på att presentera fler och mer nyanserade perspektiv. Hans första artiklar om fallet var faktiskt på Gallaghers sida. Gallagher var trots allt en troende kristen med kärnfamilj som regelbundet höll bibelstudier hemma men också en Navy Seal med välrenommerad tjänstgöring. Helt enkelt någon som stod över all misstro. Men allt eftersom historien utvecklades kom även Phillips rapportering att presentera allt fler perspektiv som inte var lika smickrande och  mörka sidor kom fram. Boken blir en så detaljerad sammanfattning som någon av oss nog kommer att få över vad som egentligen hände i Mosul och hur det kom sig att Alpha-plutonen kunde hamna så fel.


Carl Bergqvist rekommenderar:

Kenneth Payne, I warbot: the dawn of artificially intelligent conflict
Antal sidor: 321, Språk: engelska

En av de bästa kurserna jag läste under mitt år på Advanced Command and Staff Course i Storbritannien var den i Influence. Ansvarig för kursen hos King’s College var Kenneth Payne med bl  a bakgrund som producent hos BBC och en PhD i statsvetenskap. Han talade då om att framöver släppa Influence och istället fokusera på AI. Det var därför med höga förväntningar som jag tog mig an hans nya bok I, Warbot som släpptes under sommaren.

AI inom krigföring är ett av dessa modebegrepp som ständigt tycks omgärda krigsvetenskapen. AI är ett begrepp som dyker upp i princip överallt idag i militära kretsar och man får lätt intrycket av att autonoma system, drivna av fantastiskt utvecklad AI står för dörren inom snart sagt varje del av stridsrummet. Likaså finns en stark debatt kring autonoma system, liksom ”drönare”. Lika stark som den är, lika svag tenderar den vara i faktabaserade argument, vilket min bokläsande kollega David Bergman gjort sitt bästa för att stävja på bl a KKrVA blogg Försvar och Säkerhet.

Med I, Warbot tar Kenneth Payne diskussion om AI i krigföring och autonoma vapensystem till nya nivåer. Payne gör en ordentlig genomgång av utvecklingen inom artificiell intelligens, med såväl framgångar och starka egenskaper som besvikelser och tillkortakommanden. AI är kort sagt fantastisk på att finna mönster i stora informationsmängder och dra slutsatser inom de ständigt avgränsade områden för vilka den designats. Samtidigt är den hjälplös därutanför. Payne tar fasta på motsatsförhållandet hos AI. Den kommer att vara obegränsat begåvad inom vissa områden, men lika inkompetent inom andra. Slutsatserna lämnar jag till läsaren.

En aspekt av I, Warbot som ger dess stora styrka är Paynes koppling av AI till inte bara till kriget, utan krigets natur och innebörden av strategi och taktik. Dessa aspekter krävs det en djupare krigsvetenskaplig kunskap och förståelse inom  för att kunna förena med teknikens möjligheter. Ett hett omdebatterat ämne rörande AI för militära ändamål är lagstiftning och regleringar kring dess användning. Även här för Payne välgrundade resonemang i jus ad bellum och ju in bello men med god förståelse även för tekniken. Det aspekter jag till största delen saknat hos de teknikföreträdare som har mycket starka, ofta dystopiska, synpunkter om AI och krigföring. Det är också intressant att läsa resonemangen som ställer kärnvapenregleringar, efterlevnad och icke-användning mot hur det skulle kunna se ut avseende artificiell intelligens och autonoma system. Precis som med luftmakt och cyberkrigföring så gynnar AI och automatiserade system offensiven, enligt Payne. Det är olycksbådande att tänka sig en självgenererande eskalation och till skillnad från människor så saknar AI känslor och därmed den kompass som påverkar mycket av vårt beslutsfattande, hur rationella vi än ser oss.

Vi är bara i de första stapplande stegen inom artificiell intelligens inom militära applikationer. Den exponentiellt ökande aktiviteten och striden i det elektromagnetiska spektrumet försvårar allt mer nyttjandet av fjärrstyrda vapensystem (”drönare”), där alternativen förutom mer robusta datalänkar, blir tillbakagång till människan i plattformen eller hög grad av autonomi.

Vi behöver tänka mycket kring ”krigsbotar” och AI, för liksom det inte spelar någon roll om ”vi är intresserade av kriget” (så kan kriget ändå vara intresserat av oss*), så är finns det definitivt andra, mindre moraliska, men allt mer teknologiskt framstående stater som kommer att ta till även dessa möjligheter. Det är också två saker som skrämmer mig med det nya försvarsbeslutet. Hur lite som investeras i personal och hur lite som läggs på framtida teknik och hur krigföringen ser ut bortom 2030. I, Warbot är en bra ingång till att tänka kring det senare – begränsningar, men framförallt möjligheter.

* Parafraserat efter Leon Trotskij


Andreas Braw rekommenderar:

Peter Englund, Stridens skönhet och sorg: Första världskriget i 212 korta kapitel
Antal sidor: 631, Språk: svenska

Hur reagerar människan på Kriget? Den som har samlat på sig en bunt högskolepoäng, vet att det säkraste svaret är ”Det beror på […]”. Peter Englund har dock inte nöjt sig med ett så lakoniskt svar. Kriget gestaltar sig olika för olika människor, som reagerar på olika sätt. Englund har därför skapat ett gyttrigt och smattrande verk, där han följer en mängd spridda själar som försöker hantera det obegripliga Kriget.

Boken, det vill säga den delen av verket som först kom ut (senare kom ytterligare en bok ur för varje år som kriget utspelat sig), innehåller dessa människors dagboksanteckningar och brev från det första världskriget. Englund kompletterar dessa med egna kommentarer och förklaringar. Det är stora och små upplevelser från förhållandevis betydelselösa deltagare i kriget. En dansk-tysk menig som mot sin vilja tjänstgör i tyska armén. En brittisk kontorist med oanad talang för strider i skyttegravar. En fransk fänrik. En rysk sjuksköterska. En äventyrare från Venezuela som blir officer hos turkarna. En andra generationens italienare i USA som rymmer till Europa för att delta i kriget. En tysk skolflicka som växer upp i skuggan av krigsmakten. Om vi vanligtvis får se Kriget ovanifrån, så har Englund skildrat det helt och hållet underifrån.

I efterhand tenderar Kriget att rationaliseras. Saker ser logiska och begripliga ut i efterhand. Eller så framträder historien som helt skandalös och moraliskt rutten. Vi lägger helt enkelt våra egna filter, vår tidsanda, ovanpå historien och tolkar den utifrån detta. Men när andra moraliserar eller rationaliserar historien, låter Englund de som var med få berätta. Det gör boken till ett ganska unikt historieskrivningsprojekt.

Första världskriget pågick i fyra år. Under den tiden förändras alla bokens personer. De växer upp, åldras, byter åsikter. Flera såras, andra stupar. En krigsfrivillig blir rentav sinnessjuk. Så håller det på, i 212 kapitel. Skönheten som utlovas i titeln är kanske svår att se i boken (bortsett från att Englund skriver väldigt vackert), men sorgen är desto mer närvarande. Jag tror faktiskt att Englund på det här sättet har lyckats uppnå något som nästan ingen annan lyckats med – att närma sig svaret på frågan vad som händer med de människor som Kriget drabbar. Svaret är: Det beror på.


Ilmārs A Lejiņš rekommenderar:

William DePuy, Generals Balck and Von Mellenthin on Tactics: Implications for NATO military Doctrine, https://apps.dtic.mil/sti/citations/ADA097704
Antal sidor: 55, Språk: Engelska

My recommended “book” is a transcript from a study conducted by the US army involving former Wehrmacht generals, Generals Balck and Von Mellenthin on Tactics: Implications for NATO military Doctrine. The study is from the 1980’ies but as we are returning to and rediscovering so called peer adversary conflict, I find it worthwhile to read and learn from the ones who fought Russians the last time around. The transcripts are bad pdf copies but the conversation with generals Black and von Mellethin are gold. During the late 70ies and early 80ies the US army conducted many doctrinal studies. This was in the time of introducing Air Land Battle after all. Many Wehrmacht officers were still alive, and I presume were in high demand by many. This study (and there are probably several), was accidentally found by a student during a staff course, I believe.

Generals Balck and Von Mellenthin should not need an introduction for the ardent student of military history. However, it seems that posterity has been kinder to von Mellethin then to Hermann Black. Probably because of the success rates of their respective memoirs. Balck’s Order in Chaos did not catch on as well as his friends Panzer Battles. It is of my opinion that general Black has been somewhat neglected by history and perhaps my modest contribution could help in reversing that.

You can read this in many ways. Namely, by examining the US questions (and who asks them) one could get a glimpse of US army thinking back then. Or, by focusing on the German answers, you can get an unfiltered glimpse on the way the Wehrmacht thought and fought. Of note, US general DePuy was the leading driver for the US AirLand battle concept, and I believe a young Mr Karber is present.

What I found most interesting was the way both generals replied – direct, clear and with an attitude of straight opinion. The absence of “verbiage” so often present in today’s briefing rooms is so refreshing to read. As already mentioned, you can read this piece in many ways. Namely, one could focus on the opinions on fighting and experiences of actual historical events (the “how did they do it”), but one could also read about what’s behind the actual text – the way they interact as professional officers. The War game set up is equally interesting. Finally, it is interesting how the US gentlemen are framing the questions as well as reading about their reactions to some answers.


Rekommenderade böcker

Kaplan, Fred, Dark territory: the secret history of cyber war, Simon & Schuster, New York, 2016.
Phillips, David, Alpha: Eddie Gallagher and the War for the Soul of the Navy Seals, Crown, 2021.
Payne, Kenneth, I, warbot: the dawn of artificially intelligent conflict, Hurst & Company, London, 2021.
Englund, Peter, Stridens skönhet och sorg: Första världskriget i 212 korta kapitel, Atlantis, Stockholm, 2008.
DePuy, William, Generals Balck and Von Mellenthin on Tactics: Implications for NATO military Doctrine – Final technical rept. https://apps.dtic.mil/sti/citations/ADA097704, BDM CORP MCLEAN VA, 1980.

Tidigare rekommenderade böcker:

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är kapten och plutonchef i Försvarsmakten.
Ilmārs A Lejiņš är brigadgeneral i den lettiska försvarsmakten och tjänstgör som Assistant Chief of Staff Joint Force Development, NATO Allied Command Transformation. Han är ledamot av KKrVA.