Böcker för bättre försvar – November 2021

Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång Arméförvaltare Joacim Blomgren.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.

---

Tobias Christensson rekommenderar:

Jeff Clement, The Lieutenant don´t know
Antal sidor: 264, Språk: engelska

Om man som militär chef inte förstår logistikens betydelse kommer man förr eller senare att få lära sig detta den hårda vägen. Tillgång på drivmedel, vatten, mat, ammunition, reservdelar, sjukvård och teknisk tjänst kan vara vitalt för att lösa uppgiften men kan inte tas för givet. Personligen imponeras jag ofta av de soldater och befäl som arbetar med praktisk logistik.  Icke eskorterade logistiktransporter som framrycker på ödsliga grusvägar i nattens mörker, kockar som i gryningen förbereder mat till hundratals soldater, mekaniker som i ficklampans sken arbetar hela natten för att reparera ett stridsfordon, bärgningssoldaterna som sliter i leran eller TOLO-gruppens hårda arbete bland pumpar, dunkar och emballage är några exempel på egna observationer. Ofta sker detta arbete i det dolda och sällan uppmärksammas deras prestationer – åtminstone inte så länge allting fungerar. Därför är det roligt att för en gångs skull läsa en bok som sätter dessa osynliga slitvargar i fokus.

The lieutenant Don´t Know är skriven av Jeff Clement som tjänstgjorde som plutonchef vid den amerikanska marinkårens Combat Logistics Battalion i Afghanistan 2010. I bokens första del beskriver Clement sin militära träning och utbildning och i den andra delen sin tjänstgöring i Helmandprovinsen. Avslutningsvis avhandlas kortfattat författarens andra Afghanistantjänstgöring som medlem i bataljonsstaben.

En av Clements uppgifter som plutonchef var att leda logistiktransporter till allierade baser inom området. En av de större konvojerna namngavs Operation Lava 31 som i stort innebar att transportera amerikansk utrustning till FOB (Forward Operating Base) Edinburgh i norr och därefter brittisk utrustning tillbaka till Camp Leatherneck i söder. Konvojen innefattade över 200 fordon med ett marschdjup på 13 kilometer och innehöll personal ur amerikanska och brittiska marinkåren, brittiska Gurkhas och afghanska armén. Som plutonchef var Clements chef för den amerikanska kontingenten med cirka 140 fordon. Tur och retur tog operationen sex dagar och konvojen utsattes för ständiga eldöverfall med både improviserade sprängladdningar, direktritad eld och granatkastare. Clements beskriver ingående om denna och andra transporter och hur man hanterade de sammanstöter och friktioner som uppstod under uppdragen. En intressant aspekt av boken är att den beskriver en typ av strid man vanligtvis inte läser så mycket om. Här handlar det uteslutande om efterhandssituationer med tyngre och varierade fordonstyper som lastbilar med släp, bärgningsfordon och drivmedelsbilar bemannade med exempelvis kockar, mekaniker eller tekniker. Erfarenheterna påvisar tydligt betydelsen av att all personal, oavsett befattning, måste öva strid och att det inte går att gömma sig bakom funktionsskölden. Detta är inte minst en utmaning i vår egen värnpliktsutbildning där begränsningar i tid gör att specifik befattningsutbildning i vissa fall prioriteras före stridsutbildning.

Vid ett tillfälle när Clement befann sig på den amerikanska basen, Camp Leatherneck hörde han när en plutonssergeant från en annan enhet skällde ut en av sina soldater:

”Why in the name of God would you do that?!” the staff sergeant demanded.
“I … I … “the lance corporal stammered.
“What? What? Have we ever done it that way?”
“Well, no … I guess not … but … “
“But WHAT? But but but WHAT?!”
“But staff sergeant, the lieutenant told me to.”
“I don’t care what the lieutenant said. THE LIEUTENANT DON´T KNOW!”

Att ”löjtnanten inte vet” återkommer ständigt och är ett uttryck för den stora grad av ödmjukhet och självreflektion som präglar boken[1]. Det är helt enkelt så att det är mycket man som ny löjtnant inte vet och ett viktigt steg är också själv inse detta. Vägen till lärandet går genom både läsning och praktik men en viktig del är att våga ställa frågor, både uppåt och nedåt. Att lyssna på tidigare erfarenheter men samtidigt själv skapa sig egna är en viktig balansgång. Clement belyser detta resonemang.

Även om boken handlar om erfarenheter från Afghanistan påstår jag att många av dess observationer går att omsätta till ett svenskt sammanhang. Boken innehåller kloka tankar om taktiskt ledarskap och planering, stridsledning och beslutsfattning skrivet ur plutonchefens perspektiv. Detta i kombination med ett logistiskt fokus gör den annorlunda och intressant.

[1] Det bör nämnas att Clements grad i Afghanistan var ”second lieutenant” vilket i Sverige motsvaras av graden fänrik.

---

David Bergman rekommenderar:

Eirik Kristoffersen, Jegerånden – å lede i fred, krise og krig
Antal sidor: 280, Språk: Norska

Eirik Kristoffersen är sedan föregående år Norges forsvarssjef, vilket motsvarar vår position som överbefälhavare. När han tillträdde tjänsten var han den näst yngste som någonsin fått en sådan position och den förste med bakgrund från det smala fältet av norska specialförband. Utöver detta var han den första på befattningen sedan andra världskriget som haft stridserfarenhet och även blivit dekorerad med krigskorset med svärd. Han gick in i norska FSK relativt sent i karriären med varningen från överordnade att det var en karriärmässig återvändsgränd. Något som skulle visa sig inte stämma.

Biografier och självupplevda böcker är en kategori man skall syna extra kritiskt. Detta då författare är människor och kan ha en naturlig tendens att vilja framställa sig själv i förskönande dager och salta sina bedrifter. Men de bästa är ofta de som blandar förtjänster med förbättringspunkter och ett gott mått av självrannsakan. Kristoffersen lyckas väl med detta. Utöver att hans prestationer är någorlunda allmänt kända är han även uppriktig med vad han önskar att han gjort annorlunda på flera positioner. Han beskriver även överlag en kultur där misslyckanden är ett normalt tillstånd, där medarbetare måste få göra fel och chefer måste få höra ett nej med sunda motargument från underställda. Erkänt kommer erfarenheterna från en smal sektor inom försvaret och är inte alltid direkt tillämpbara för andra, men de större lärdomarna är värda att reflektera över.

En stor del av boken handlar även om förändring. Ett av de projekt Kristoffersen är känd för är Jegertroppen med grundutbildning av ett helt kvinnligt förband som en satsning för integrering även på de mest krävande befattningarna. Satsningen har fått stor uppmärksamhet och en dokumentär om dem finns även tillgänglig via norska NRK. Även här beskriver han öppenhjärtligt sina avsikter men också det organisatoriska motstånd som projektet mötte på flera olika plan och hur han kom att hantera det. Sammantaget är Jegerånden en lättläst och självutlämnande bok där författaren tar sina personliga erfarenheter som avstamp för ett antal större diskussioner som är relevanta för de flesta inom militära organisationer.

---

Carl Bergqvist rekommenderar:

Arkadij Arkadʹevič Babtjenko, Krigets färger: ett vittnesmål
Antal sidor: 253, Språk: svenska

Det råa och grymma kriget ur soldatens synvinkel har skildrats många gånger genom historien, inte minst Erich Maria Remarques legendariska På Västfronten intet nytt. Få har dock skildrat grymheterna inom de egna leden inom ramen för kriget som Arkadij Babtjenko. Krigets färger är en brutal förstapersonsskildring av Tjetjenienkrigen, den ex-sovjetiska ryska arméns fullständiga korruption och hierarkin byggd på pennalism – oavsett om det är i skyttegravarna vid fronten eller ännu värre i kasernerna. ”Efter den dagen fick jag stryk av alla, från vanliga meniga till ställföreträdande regementschefen, överstelöjtnant Piliptjuk, eller helt enkelt Tjak som han också kallades. Den enda som inte slog mig var en general.”

I Krigets färger tar Babtjenko med oss i hans upplevelser som värnpliktig soldat under första Tjetjenienkriget och som frivillig i det andra. Från kasernerna i uppmarschområdet i Nord-Ossetien med levnadsförhållanden som skulle få Flugornas Herre att framstå som ett mönstersamhälle, till strid i bebyggelse i Groznyj och konvojtjänst genom Tjetjenien. Umbärandena och förhållandena som soldaterna får utstå är inte ens eländiga. Att man ens strider med tanke på moralen, förbandsandan och underhållstjänsten är nästan ofattbart. Det är krigets logistik på närmast medeltida vis. Förplägnadstjänsten är närmast icke-existerande, i regel vattnig gröt. En av lösningarna är att proviantera genom svarta börs-handel med lokalbefolkningen. En annan att stjäla. En tredje att äta gathundar eller t.o.m. vakthundar. Talande är stycket där Babtjenko målande berättar hur man varnar den söta och tillgivna hunden Sjarik att han kommer att bli mat om han inte söker sig från kompaniet. Någon dag senare slutar Sjarik som gryta, serverad med ketchup.

Förlustsiffrorna är enorma – liksom ammunitionsinsatserna. Konvojerna för personalersättning har förlustsiffror som knappt gör det värt resan. Det här är den ryska armén på dess lägsta nivå (för den som minns svenska försvarspolitikers uttalanden om rysk förmåga efter Georgienkriget). Tjetjenien har en yta något mindre än Värmland. Inte desto mindre misslyckas den ryska armén i det första Tjetjenienkriget, men lyckas bättre i det andra. Trots upplevelserna i det första (och värnplikten) söker sig Babtjenko tillbaka som frivillig till det andra. Varför blir aldrig riktigt tydligt även om man förstår av slutorden att han har svårt att återgå till ett liv i det civila. Kriget och den ryska armén har fångat Babtjenko i ett Stockholmssyndrom. Krigets färger har också varit ett av Babtjenkos sätt att behandla sina minnen.

Sedan det andra Tjetjenienkriget har den ryska armén stridit i Georgien, Ukraina och Syrien. Det är tydligt att man genomgått en lång resa i förmåga, särskilt efter de inte helt imponerande prestationerna i Georgien 2008. Det tar dock mycket lång tid att förändra en dålig kultur och det är värt att reflektera över hur mycket av det Babtjenko beskriver som lever kvar än idag. Oavsett vilket så är Krigets färger väl värd att läsa för att se ett av den ryska arméns många arv.

---

Andreas Braw rekommenderar:

Northcote Parkinson, Parkinsons lag och andra studier i administrationens konst.
Antal sidor: 127, Språk: svenska

Vad gör egentligen alla tjänstemän hela dagarna? Hur kan alla anse sig vara utarbetade, när de åstadkommer så lite? Varför minskas nästan aldrig personalstyrkan, trots att arbetsuppgifterna blir färre? Författaren till Parkinsons lag skrev denna korta bok på 50-talet. Det är en samling ironiska observationer av engelsk statlig byråkrati. Trots det är många av hans 70 år gamla observationer fortfarande aktuella.

Parkinsons viktigaste tes är att alla arbetsuppgifter utvidgar sig tills att den tid som tilldelats för att lösa uppgiften är slut. Detta sker ofta utan att kvalitén i arbetet skiljer sig på något avgörande sätt jämfört med om tidsramen hade varit mycket snävare.

Exempel:
En plutonchef ger plutonens instruktörer i uppgift att utbilda de värnpliktiga på att sätta på terrängkedjor på plutonens fordon. Egentligen behövs bara en instruktör för detta, men eftersom ordern var otydligt formulerad så involveras flera. Dessutom har plutonen skyddsvaktsutbildning de närmsta dagarna, så planeringstimmar finns det gott om. För att förevisa momenten på ett pedagogiskt sätt krävs fem personer. En kör fordonet, en utgör backvarnare (fordonet ska röra sig ca en meter framåt och en meter bakåt) och två applicerar terrängkedjor. Vid närmare eftertanke kommer sedan den instruktör som tagit kommandot fram till att en av dem borde berätta vad som händer, och således tar han själv på sig rollen. Detta innebär ju nu att han inte kan delta i arbetet med kedjorna. Men terrängkedjorna är tunga och det blir jobbigt att lägga på dem ensam, så nu ber plutonchefen om hjälp från grannkompaniet med YTTERLIGARE en instruktör. Eftersom kommunikationen är otydlig (vikten av utbildningen och behovet av erfarenhet överdrivs) så ställer grannkompaniets gamle fanjunkare upp, och får då även frågan om han kan ”följa upp” utbildningen. Han börjar då leta efter rätt blankett (det tar två timmar, och han hittar den inte) för att följa upp utbildningen, men han slutar planera den stridsutbildning med skarp ammunition som han höll på att planera. Denna uppgift övertas då av ytterligare en plutonchef, som får lämna återbud till stridsfordonsutbildningen för att hinna med den nya uppgiften. Fanjunkaren har slukat uppgiften med hull och hår och skriver frenetiskt utvärderingsunderlag under hela planeringsprocessen – dessutom jobbar han övertid för att hinna med sina ordinarie uppgifter, och hans fru får hämta på dagis trots att han hade lovat. Totalt tar terrängkedje-utbildningen ca fem arbetsdagar att förbereda och genomföra för sex instruktörer. Eller, genomförande tog två timmar och blev ganska mediokert eftersom 40 soldater skulle samsas om ett fordon med sex hjul – alla de andra fordonen var utlånade eller genomgick grundtillsyn. Alla deltagare efter veckan är stressade och man har identifierat ett fortsatt stort behov av att öva på applicering av terrängkedjor.

Parkinson har också andra teser. Han påstår till exempel att kombinationen av avundsjuka och inkompetens ger upphov till ett kemiskt ämne, avin, som i sin tur utlöser den organisatoriska sjukdomen avinit – byråkrater smittar varandra tills organisationen är helt smittad och passiv. Den kan yttra sig i att man ständigt lägger sig i andra avdelningars arbete, försöker göra sig av med dugliga kollegor och befordra medelmåttor och – inte minst – främja sin egen karriär. Att sjukdomen skulle bero på ett kemiskt ämne är såklart på skämt, men den organisatoriska sjukdomen förekommer på många håll i statlig förvaltning.

Vem borde då läsa Parkinsons lag? Chefer och stabsmedlemmar, på alla nivåer. Men den kan också läsas av vem som helst som gillar knastertorr brittisk humor. Boken är bara något hundratal sidor, beroende på vilken upplaga man hittar. Den finns i flera upplagor, men inga nya utgåvor på svenska. Det finns dock flertalet exemplar på bokbörsen.

---

Joacim Blomgren rekommenderar:

Handbok Markstrid – Motståndaren, Försvarsmakten, 2021
Antal sidor: 252, Språk: svenska

När jag fick frågan om att rekommendera en bok så var valet ganska enkelt. Anledningen till att svaret kom så snabbt är baserat på att arméchefen, ställföreträdande arméchef och jag i slutet av 2020 fick uppgiften att rekommendera en varsin bok i officersförbundets medlemstidning. Vid detta tillfälle hade vi möjligheten att diskutera vilka böcker vi ansåg vara lämpliga att rekommendera för läsning. Resultatet av vårt samtal var att vi valde att rekommendera två böcker var, en skönlitterär bok med militär koppling och en publikation från Försvarsmakten.

Valet av en Försvarsmakts publikation blev ganska logisk, då vi under samtalet kom in på att hela yrkes och reservofficerskåren har ett återtag att göra kopplat till studier av reglementen och handböcker och övriga publikationer när vi nu går från ett internationellt fokus till ett tydligare fokus på försvar av Sverige. I armén pågår nu ett omfattande arbete med att nyproducera och uppdatera olika publikationer för att kunna tillväxa och utvecklas mot ställda krav.

Handbok Markstrid – Motståndaren fastställdes av arméchefen i januari 2021 och riktar sig till soldater, chefer på olika nivåer, förband och utbildare vid Försvarsmaktens olika utbildningar. Jag tycker att handboken även är väl lämpad att nyttja vid uppbyggnad av motståndarscenarios vid övningar oavsett vilken nivå och funktion. Genom att nyttja handboken brett vid olika sammanhang ger det oss en motståndarkunskap som vi bär med oss över tiden. Handboken ger oss yrkes och reservofficerare en stabil kunskapsgrund i motståndarkunskap att nyttja både i det dagliga arbetet vid utbildning av förband, men framförallt en kunskap att nyttja i befattningar inom krigsorganisationen.

Handbok markstrid – motståndaren beskriver motståndarens taktiska och stridstekniska principer inom ramen för motståndarens operationskonst, strategi och politik. Handboken fokuserar på en kvalificerad motståndares konventionella militära styrkors taktik i reguljära operationer, operationer som dock kan väntas äga rum i en miljö av irreguljära metoder och andra medel.

I förordet framgår det även; Handboken utgör ett av flera ingångsvärden vid den planering, stridsledning och utvärdering som genomförs innan, under och efter strid. Den ligger till grund för en fortsatt bedömning av motståndarens styrkor och svagheter i sitt uppträdande inom ramen för uppdragsutvärdering.

Det syftar till att Försvarsmakten ska bli bättre i strid, vid både förhands- och efterhandssituationer, mot såväl en svag som en stark motståndare.

Jag kan varmt rekommendera denna handbok då den är en av de publikationerna som yrkes och reservofficer bör ha som bottenplatta i sitt kunskapsregister. Jag hoppas att den yngre generationen yrkes och reservofficerare ska ha samma nytta av denna handbok som jag hade i början av min karriär av dåtidens motståndarpublikationer som jag genom åren har nyttjat.

Denna bok ger en grundläggande motståndarkunskap som tar oss tillbaka till grunderna och kan nyttjas vid olika sammanhang för att göra oss bättre både i grundorganisationen och i våra krigsbefattningar. Avslutningsvis vill jag varmt rekommendera att hålla sig uppdaterad avseende nyutgivning av Försvarsmaktens publikationer och varför inte göra till en vana vid läsning, att varannan bok du läser är en Försvarsmakts publikation!

---

Rekommenderade böcker

Clement, Jeff, The Lieutenant don´t know – one Marine´s story of warfare and combat logistics in Afghanistan, Casemate, Hawertown, Oxford, 2014.
Kristoffersen, Eirik & Stensønes, Malin, Jegerånden: å lede i fred, krise og krig, Gyldendal, Oslo, 2020.
Babčenko, Arkadij Arkadʹevič, Krigets färger: ett vittnesmål, Ersatz, Stockholm, 2008.
Parkinson, C. Northcote, Parkinsons lag och andra studier i administrationens konst, Bonnier, Stockholm, 1958.
Försvarsmakten, Handbok Markstrid – motståndaren: MSH Motst 2021, Stockholm, 2021.

Tidigare rekommenderade böcker: