Böcker för bättre försvar – Juni 2021

Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med en intressant karriär och erfarenhet. Denna gång chefen för Must, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, generalmajor Lena Hallin.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.

---

Tobias Christensson rekommenderar:

Jonas Wærn – Katanga: svensk FN-trupp i Kongo 1961–62
Antal sidor: 482, Språk: svenska

Med anledning av den nyss firade veterandagen kan det vara lämpligt att rekommendera en klassisk och mycket intressant bok om en av våra tidiga svenska internationella insatser; FN-insatsen i Kongo.

Den 30 juni 1960 blev den belgiska kolonin Kongo ett självständigt land men kastades kort därefter in i konflikter och oroligheter. Armén, Force Publique, genomförde ett myteri mot sina belgiska officerare vilket gav Belgien en anledning att intervenera. Samtidigt förklarade sig de två sydliga staterna, Katanga och Sydkasai, självständiga. Kongos nya regering begärde stöd av FN som snabbt skapade den internationella styrkan ONUC (Opération des Nations Unies au Congo). I juli bad FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld Sveriges regering om att få disponera den svenska FN-bataljonen i Gaza till ONUC och redan inom en vecka var de första delarna av förbandet på plats. Detta blev starten på ett svenskt militärt åtagande som skulle vara till 1964.

I november 1961 gav säkerhetsrådet sitt stöd för att ONUC skulle återinföra Katanga till Kongo och därmed övergick också insatsen från fredsbevarande till fredsframtvingande med ett antal hårda strider som följd. Katangagendarmer upprättade vägspärrar inne i Elisabethville och flera FN-soldater sårades och dödades. I den kommande perioden både genomförde och utsattes den svenska truppen för regelrätta anfall. Svenskarna fick också ansvar för bevakningen av ett läger med cirka 40 000 flyktingar som successivt hade växt fram utanför den svenska campen. Förhållandena i lägret var ohyggliga med smuts, trängsel, upplopp och mord och beskrivs av Wærn som en ”obeskrivlig levande röra av mänsklighet”. Under 1961 förstärktes FN-insatsen av det nyskapade flygförbandet F22 utrustad med bland annat J-29, även kallad flygande tunnan.

Överste Jonas Wærn var chef för XII och XIV bataljonerna i Kongo 1961–1962 men även brigadchef för de svenska, indiska och irländska trupperna i södra Katanga. I Katanga: svensk FN-trupp i Kongo beskriver han sina upplevelser med en mängd intressanta episoder och detaljerade skildringar. Ett berömt exempel är den förtjänstfulla insatsen av överfuriren Torsten Stålnacke under striderna vid Elisabethville i september 1961. Stålnacke var chef för en granatgevärsomgång när hans två soldater, under pågående anfall, blev chockade och apatiska. Han fortsatte själv anfallet och nedkämpade en pansarbil samt en kulspruteskytt med granatgevär. Stålnacke blev därefter beskjuten och träffades i nedre delen av ansiktet. Hans käkben slets bort och han fick svårt att andas. Genom att själv rensa sina luftvägar från köttslamsor, tunga och benbitar fick han åter luft, tog sitt vapen och fortsatte striden. Svårt blödande fick han sina två chockade kamrater i säkerhet genom att knuffa den ene framför sig samtidigt som han själv bar granatgeväret.

När den sista svenska FN-bataljonen lämnade Kongo 1964 hade cirka 6300 svenskar tjänstgjort inom ONUC. Nitton av dessa kom aldrig hem igen.  Waerns bok är ett värdefullt tidsdokument över en period vars minnen alltmer bleknar. Den senaste utgåvan av boken är från 2003 men finns idag inte att beställa hos de större bokföretagen. Den är dock relativt lätt att hitta på antikvariat eller på näthandeln för begagnade böcker.

Kongoveteranerna fick inte den behandling och uppskattning de förtjänade efter sin hemkomst och många led sannolikt av posttraumatisk stress. Försvarsmakten och Sverige har dessbättre utvecklats inom detta område och veterandagen utgör därför en viktig symbolisk handling för att uppmärksamma de som gjort värdefulla insatser.

Jonas Waern belönades med Svärdsorden för sina insatser och avled i november 2003.

Torsten Stålnacke belönades med Vasamedaljen 1962 och tilldelades på veterandagen 2012 Försvarsmaktens medalj för sårade i strid. Han avled i augusti 2012.

---

David Bergman rekommenderar:

Peter Singer & August Cole – Ghost Fleet
Antal sidor: 400, Språk: engelska

Att skriva en roman om ”framtidens krig” är ingen lätt uppgift. Än mer så till en militär målgrupp som ibland har en tendens att vara mer kritiska än gemene man när det gäller vad som är troligt eller inte. En bok nära nuläget bidrar med realism men säger väldigt lite om framtidens konflikt. En som å andra sidan tar ut svängarna riskerar göra det för långt och tappa den verklighetsförankring som gör det möjligt att knyta an och omsätta historien till något som skulle kunna hända. Peter Singer och August Cole balanserar dock väl på denna fina linje. Författarna har själva en bakgrund som analytiker, inte soldater, vilket gör att det som alltid finns detaljer för den övernitiska ”MÖP:en” att anmärka på. Men överlag är det en välskriven bok som för med sig flera tänkvärda teman. Beskrivningen nedan kan innehålla några spoilers som baksidestexten inte gör.

Ghost Fleet beskriver en konflikt i Stilla havet där Kina i allians med Ryssland genomför ett blixtanfall mot Pearl Harbor där de därmed tar kontrollen över hela regionen in mot den amerikanska västkusten. Flera geopolitiska händelser påverkar, som nyttjandet av ett civilt handelsfartyg vilket medvetet blockerar Panama-kanalen för att minimera en stormakts möjlighet att flytta sig mellan haven (känns det igen från någon nutida olyckshändelse). Även angreppen på rymd- och cyberarenan beskrivs utförligt. Det finns flera genomgående teman som är värda att reflektera över. Det kanske mest centrala kommer från bokens titel. Ghost Fleet är samlingsnamnet på de äldre fartyg som avrustats och ligger för ankar. På samma sätt som The Bone Yard i Arizona är uppställningsplatsen för flygplan av äldre modeller som inte längre är i tjänst. Dessa lågteknologiska vapen kommer att visa sig spela en avgörande roll i det högteknologiska kriget. Den paradox som Singer och Cole beskriver rör just dessa vapensystem: när en teknologisk utveckling för med sig allt mer komplexa vapensystem och nya möjligheter ökar även våra sårbarheter på ett sätt som tidigare vapensystem inte hade. Ett exempel är stridsflygplanet F35 som snabbt visar sig obrukbart då kinesiska leverantörer gömt en skadlig kod i dess system. De F15 med analoga system som tas fram ur The Bone Yard visar sig dock fungera precis som tidigare.

Ett annat centralt tema rör COIN och upprorsbekämpning. I en fin fingervisning till den egna krigsmaktens misstag i Irak och Afghanistan beskrivs hur de kinesiska förbanden, förstärkta med rådgivare ur ryska Spetsnaz, efter den initiala erövringen av Hawaii misslyckas att ställa om från en högintensiv till en lågintensiv konflikt. Precis som i de krig USA utkämpat beskrivs här hur dess egna medborgare – många med god militär utbildning – inleder en lågintensiv kampanj mot ockupationsmakten vilken får allt svårare att bekämpa den växande folkrörelsen. Boken är ingen klassisk roman och lämnar många delar till läsarens fantasi. Men då det gäller att att verka för nytänkande fyller den mer än väl sin roll och är ett bra alternativ för hängmattan.

---

Carl Bergqvist rekommenderar:

Magnus Ernström – Ett halvt år, ett helt liv
Antal sidor: 304, Språk: svenska

När det här läggs ut har vi precis firat Veterandagen i Sverige, vilket är en god anledning att rekommendera en bok skriven av svensk veteran om hans erfarenheter som soldat i Bosnien. Magnus Ernström har i boken Ett halvt år, ett helt liv beskrivit sina upplevelser av att som 24-åring vara soldat i den första Bosnienbataljon, BA 01, i dess vakt och eskortpluton. Vi får följa Magnus upplevelser från slutet av utbildningen på P 10 i Strängnäs och genom en rad av de mycket omtalade händelserna under BA 01s tid, inklusive massakern i Stupni Do och upplevelsen av att sitta i pansarbandvagnen i Ribnica som träffades av en pansarvärnsrobot.

Utöver den nyligen högtidlighållna Veterandagen så finns det flera goda anledningar att läsa Ett halvt år, ett helt liv. Den första är beskrivningarna av krigets vansinne och i det här fallet det ännu vansinnigare inbördeskriget i ett land som bara några år tidigare arrangerat OS. Detta är ett krig som trots avståndet, har format Sverige på många vis. Balkankrigen och Bosnienkriget i synnerhet, accelererade transformationen av både det svenska försvaret som säkerhetspolitiken. Balkankrigen är även en annan del av vår nutidshistoria då Sverige idag har ett stort antal medborgare som själva, eller vars föräldrar kommit till Sverige p g a Balkankrigen.

Det som också tilltalar mig i boken är de många personliga porträtten och interaktionerna. Det är drygt 300 sidor som bara flyter fram, där Magnus är duktig på att få läsaren att känna det som att man själv var med i många situationer och möten. Det är målande beskrivningar av vanmakten som man känner när man vet vilka hemskheter som pågår, samtidigt som den komplexa FN-strukturen skapar ineffektivitet och beslutsrädsla, vilket gör det svårt för FN-förbanden att skydda de civila. Man nickar också igenkännande åt de små sakerna som blir så viktiga när man är tillsammans under svåra förhållanden och är avskuren från världen.

Den starkaste anledningen att läsa Ett halvt år, ett helt liv är dock att ta del av soldaternas upplevelser av chefernas ledarskap. Bataljonchefen överste Ulf Henricsson behöver i sammanhanget ingen närmare presentation, men även beskrivningarna av andra nyckelpersoner är intressanta. Likaså hur gott ledarskap gör att man kan lyckas så väl med uppdraget, trots de usla förutsättningarna som FN-strukturen bjuder.

Avslutningsvis kan jag efter Ett halvt år, ett helt liv bara beklaga att inte fler svenska soldater och framförallt officerare fattat pennan och berättat om sina upplevelser i olika insatser världen över. Det skrivna ordet är bestående och vi hade tjänat på om fler berättat sin historia.

---

Andreas Braw rekommenderar:

Peter Pomerantsev – Det här är inte propaganda: kriget om sanningen
Antal sidor: 269, Språk: svenska

Peter Pomerantsev gjorde sig känd genom sin mentala vansinnesresa i det moderna Ryssland i boken Ingenting är sant och allting är möjligt. Denna skrevs efter att han gjort karriär i rysk underhållnings-TV, utvecklats till regimkritiker och hamnat i onåd i Kreml.

I boken Det här är inte propaganda skildrar Pomerantsev desinformation och påverkansoperationer runtom i världen. Han intervjuar regimkritiker, besöker demokratiaktivister i Serbien och ger läsaren en fördjupning i hur rysk valpåverkan på internet går till. Pomerantsevs styrka ligger i att kunna välja ut representativa exempel på hur demokratin hotas i konkreta informationsoperationer.

Särskilt intressant blir det när journalister får berätta om hur deras fysiska säkerhet påverkas av trollens drev i sociala medier. För de regimer som väljer denna metod innebär tystade, utstötta och fördrivna journalister att regimen kan bedriva rent kriminell verksamhet utan granskning. Pomerantsev drar ständiga paralleller med hur hans egen familj tvingades fly från Ukraina – bli statslösa flyktingar eller hamna i straffkoloni – det är bara att välja!

Auktoritära stater har alltid strävat efter att infiltrera fiendens organisation. I DDR gick det så långt att infiltratörerna tjallade på varandra för STASI. Den lutherska kyrkan i DDR erbjöd två alternativ: Antingen blir du infiltratör, eller så hamnar du i STASI:s register. Någon mellanväg fanns knappast. På liknande sätt infiltreras nu politiska rörelser världen över. Vit makt-grupper och extremvänster i USA infiltreras samtidigt och manas till kamp mot varandra. Ryssland och de andra skurkstaterna bryr sig inte om ideologin, så länge den kan skapa konflikter på fiendens territorium. Helt förnekelsebart, såklart.

Pomerantsevs bok handlar inte om propaganda. Propaganda är bara en del av de auktoritära staternas metoder. Det vi pratar om är subversion, samhällsomstörtande verksamhet. För att stå emot detta måste vi vara förberedda på lögnerna, infiltrationen, hoten och förnedringen. Det duger inte att söka samförstånd eller att göra sig till offer. Diktaturer spelar gärna kränkta när de konfronteras med sina lögner, kriminalitet och allmänna moraliska uselhet. Likväl är det exakt vad som måste göras. Att läsa Pomerantsevs bok är en bra början.

---

Lena Hallin rekommenderar:

Krister Wahlbäck – Regeringen och kriget: ur statsrådens dagböcker 1939–41
Antal sidor: 190, Språk: svenska

”England minerar norska farvatten. Tyskarna röra på sig. Ingen åtgärd mot Sverige än, men ho vet när? Vissa förberedande mobiliseringsåtgärder beslutade.” Så skriver Per Albin Hansson, Sveriges statsminister den 8 april 1940, och citeras i Krister Wahlbäcks bok Regeringen och kriget.

Wahlbäck skildrar i denna bok den svenska regeringens beslutsfattande under andra världskriget. En tid som ställde regeringen och Sverige inför den i särklass största utmaningen i vår moderna historia. Wahlbäck låter i boken ett antal av den tidens statsråd tala genom sina dagboksanteckningar. Boken ger en tydlig röst åt tankar, överväganden och heta diskussioner innan besluten togs.

Krister Wahlbäck var under ett halvsekel en unik kännare av svensk och finsk säkerhetspolitik – som forskare, professor och diplomat – med andra världskriget som särskild specialitet. Wahlbäck hade förmåga att kombinera djupgående detaljkunskap med suverän överblick över komplexa historiska skeenden i vårt närområde. Han använde ofta och mycket skickligt kontrafaktiska resonemang som hjälpmedel för att analysera de val som beslutsfattarna stod inför. Det är alltid lärorikt och tankeväckande att läsa Wahlbäck, och jag är glad att hans efterlämnade bibliotek nu mycket passande finns på ambassaden i Helsingfors.

Boken Regeringen och Kriget är uppbyggd med hjälp av några av statsrådens dagboksanteckningar kompletterat med Wahlbäcks små korta kommentarer. Läsaren får genom detta en unik inblick i tiden från den 21 augusti 1939 till den 25 juni 1941 och skeenden som krigsutbrottet, stödet till Finland under Vinterkriget, kriget i Norge, malmexporten och tillkomsten av permittentavtalet, midsommarkrisen med mera. Tiden sammanfaller för övrigt med tidpunkten för den moderna underrättelse- och säkerhetstjänstens födelse, även om vi på Must ibland räknar 1905 och unionskrisen som födelseår.

Wahlbäcks bok visar att det – varken inom samlingsregeringen som helhet eller inom grupperna av statsråd från olika partier – inte var fråga om något grupptänkande som det så ofta varnas för i analyser av beslutsfattande i kris och krig. Meningsskiljaktigheter tilläts att komma upp till ytan. Argument och bedömningar bröts mot varandra i stundtals hårda diskussioner. Det åskådliggörs också tydligt att skeendena sällan var så enkla att det handlade om svart eller vitt, mobilisering eller inte.

För mig ger Wahlbäcks skildring en påminnelse om hur komplicerat och mångfacetterat det politiska beslutsfattandet är i en avgörande kris- eller krigssituation. Det handlar om att balansera åtgärder och presumtiva motåtgärder och kedjereaktioner, att väga effekterna av militära, utrikespolitiska och inrikespolitiska beslut och samtidigt hantera sammanhållningen i såväl regeringen som riket.

Som chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten förhåller jag mig med stor ödmjukhet till mitt och min organisations uppdrag att konsekvensneutralt och med bibehållen integritet stödja med underrättelser till stöd för såväl beslut som att vidta de säkerhetskyddsåtgärder som behövs.

Must är – trots sitt namn – inte bara är Sveriges militära underrättelse- och säkerhetstjänst, utan även Sveriges civila underrättelsetjänst. Vi måste kunna stödja våra två uppdragsgivare regeringen och överbefälhavaren med bästa tänkbara beslutsunderlag. Att få en inblick hur Sveriges politiska beslutsfattare tänkte och agerade ”i nuet” under de kritiska första krigsåren är intressant och tankeväckande för alla historiskt intresserade. Men en del av frågorna är också tidlösa och relevanta även i dag. Det är av dessa skäl som jag starkt vill rekommendera Krister Wahlbäcks bok ”Regeringen och kriget”.

---

Rekommenderade böcker

Wærn, Jonas, Katanga: svensk FN-trupp i Kongo 1961–62, Atlantis, Stockholm, 1980.
Ernström, Magnus, Ett halvt år, ett helt liv, Hoi förlag, [Helsingborg], 2017.
Pomerantsev, Peter, Det här är inte propaganda: kriget om sanningen, Ordfront, Stockholm, 2020.
Singer, Peter Warren & Cole, August, Ghost fleet: a novel of the next world war, First Mariner Books edition, Mariner Books/Houghton Mifflin Harcourt, New York, 2016.
Wahlbäck, Krister (red.), Regeringen och kriget: ur statsrådens dagböcker 1939–41, Prisma, Stockholm, 1972.

Tidigare rekommenderade böcker:

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten.
Lena Hallin är generalmajor och chef för Must, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.