Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång chefen för Södra Skånska regementet, överste Lennart Widerström.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.


Tobias Christensson rekommenderar:

Jim Frederick, Black hearts: one platoon’s descent into madness in Iraq’s triangle of death
Antal sidor: 439, Språk: engelska

Den 12 mars 2006 lämnade de fyra amerikanska soldaterna Paul Cortez, James Barker, Jesse Spielman och Steven Green sin postering i den lilla irakiska byn Yusufiyah. Maskerade och beväpnade tog de sig fram till ett hus där de hastigt samlade ihop dess boende i sovrummet. Cortez, Barker och Spielman tog med sig den 14-åriga dottern, Abeer, in i vardagsrummet där de påbörjade att våldta henne samtidigt som Green bevakade den övriga familjen. Green tappade dock snart kontrollen över sina fångar som panikslagna vägrade att lägga sig på golvet. Mamman sprang mot dörren varpå Green sköt henne i ryggen. Han sköt därefter fadern med ett hagelgevär och slutligen den 6-åriga flickan Hadeel som försökte gömma sig i ett hörn. När Cortez, Barker och Green fullbordat våldtäkten av Abeer sköts hon upprepade gånger i huvudet och därefter antändes kroppen. Efter att ha konstaterat att elden börjat att ta sig lämnade de fyra soldaterna huset och sprang tillbaka samma väg som de kom ifrån.

De fyra soldaterna tillhörde 1. plutonen, Bravo kompaniet, 1. bataljonen, 502. infanteriregementet i 101. luftburna divisionen och hade sedan 2005 varit stationerade i den så kallade Triangle of death söder om Bagdad. Området betraktades som mycket farligt och karakteriserades av mängder med attentat, mord, interna stridigheter och överfall. Under den ett år långa insatsen utsattes bataljonen för indirekt eld, överfall med improviserade sprängladdningar, pansarvärnsvapen eller finkalibrig eld så gott som dagligen. Totalt dödades 21 soldater ur bataljonen varav 9 tillhörde 1. pluton.

Jim Frederick är journalist och har skrivit en mycket intressant bok baserat på ett gediget undersökande arbete och en stor mängd intervjuer av soldater och officerare ur bataljonen. Det är en historia om fysiska och psykiska påfrestningar, dåligt ledarskap, organisatoriska brister men också avsaknaden av resurser, strategiska mål och taktiska metoder. Frederick försöker på intet sätt ursäkta mordet på den irakiska familjen men belyser på ett nyanserat sätt den kedja som faktiskt ledde fram till den bestialiska händelsen. Boken redogör för bataljonens verksamhet med fokus på Bravo Company från sommaren 2005 till september 2006 men beskriver också de efterföljande rättegångarna.

Dessvärre kommer händelser liknande den i Yusufiyah troligen inträffa igen och den militära historian är beströdd med en mängd olika krigsförbrytelser. Övergreppen i Abu Ghraib-fängelset i samband med Irakkriget 2003, Son My-massakern under Vietnamkriget och Kandahar-massakern i Afghanistan 2012 kan nämnas som amerikanska exempel men det finns naturligtvis flera. Bokens innehåll blir således tidlöst och kan leda till värdefulla diskussioner om varför ”vanliga” soldater ibland gör omotiverat onda saker. Boken bör också leda till reflektion kring ledarskap och dess stora betydelse i en krävande miljö. Varför uppstod dessa problem specifik på första plutonen och inte andra eller tredje? Ett dåligt ledarskap kan naturligtvis inte ursäkta eller fullt ut förklara soldaternas agerande men hade tveklöst en stor betydelse i skapandet av de betingelser som ledde fram till morden dem 12 mars 2006.

Boken är mycket läsvärd och ingår också på United States Military Academy, West Points läslista.


David Bergman rekommenderar:

Alistair Maclean, H.M.S. Ulysses
Antal sidor: 290, Språk: svenska

Ledighet väntar för de flesta vilket ofta är en lämplig tidpunkt att balansera facklitteratur med skönlitteratur. En lämplig bok att läsa för avkoppling i hängmattan är HMS Ulysses. Det är en klassisk spänningsroman men även en sådan som manar till eftertanke. De tyngre lästipsen kan vänta till hösten till förmån för debutromanen för den skotske författaren vars egna erfarenheter från flottan gav en bakgrund till denna klassiker. Även om han senare kom att skriva långt fler klassiska spänningsböcker är detta ändå en av de mest omtalade och lästa.

Hela handlingen utspelar sig på fartyget som namngett boken under en eskort av en konvoj genom de arktiska farvattnen mot Murmansk. När vi möter besättningen har den redan utstått utmattning och hopplöshet efter oändliga eskortresor och har innan handlingen inleds drivits till ett myteri. Fartyget och dess besättning ges en chans att rehabilitera sitt rykte genom att genomföra en farofylld eskort genom arktiska vatten där man vet att den fruktade Tirpitz kan vänta. Ett hårt slag för moralen hos en redan stridsutmattad besättning. Handlingen är erkänt inte den mest muntra, men det är också det som är del av dess charm.

Boken är en krigsskildring av det osminkade slaget. En känsla av ödesmättad oundviklighet hänger med läsaren från första sidan och handlingen återger krigets grymheter på ett direkt men ändå elegant sätt. Karaktärerna har alla sina brister och när de pressas till gränsen för vad en människa kan klara av hanterar de färden på olika sätt, från amiralen till sjömannen. En av de ledande karaktärerna, torpedman Ralston, stämmer relativt väl överens med Macleans roll och karaktär under sin tjänstgöring på HMS Royalist under kriget. Det sägs att författaren själv gjorde två arktiska konvojer under sin tid i flottan, vilket onekligen hjälpt honom att levandegöra krigets mänskliga sidor i denna klassiska sjökrigsroman.


Carl Bergqvist rekommenderar:

Christian Brose, The Kill Chain: Defending America in the Future of High-Tech Warfare
Antal sidor: 288, Språk: engelska

Det är sällan böcker om försvarsfrågor får sådant genomslag och så snabbt som Christian Broses The Kill Chain har fått. Boken släpptes under våren 2020 och närmast omedelbart blev det stora ringar på vattnet i Washington DC. Ett exempel är hur den nyss tillträdde amerikanske flygvapenchefen tillsatte en ny chef för långsiktig planering, gav honom ett ex av boken med ordern att operationalisera innehållet. Knappt hade detta skett innan flygvapenchefen gav ut ett manifest kring det hårda budskapet Accelerate Change or Lose

Chistian Brose var under många år senatorn och ordföranden i Senate Armed Services Committe John McCains främste försvarspolitiske rådgivare. I den rollen kämpade Brose tillsammans med McCain för att bättre förbereda det amerikanska försvaret för framtida krig mot en kvalificerad högteknologisk motståndare. Man menade att USA sedan Gulfkriget, framförallt under kriget mot terrorn, gått bort sig i förmågeutvecklingen, särskilt i jämförelse med Kina. The Kill Chain är Brose redovisning av läget inom den amerikanska militära förmågeutvecklingen, försvarspolitikens irrvägar och vad Brose anser behöver göras. Brose konstaterar att enorma summor pengar läggs på materiel som redan är föråldrad och som inte kommer att vara användbar vid ett krig mot Kina eller för den delen Ryssland. För lite pengar har lagts på utveckling inom nya teknologier, framförallt AI och obemannade/autonoma system och den politiska byråkratin och Pentagon är oförmögna att tillräckligt snabbt ta till sig av den civila teknikutvecklingen.

Brose argumenterar för ett fokus på billigare, men högteknologiska plattformar i mängd, snarare än få mycket kvalificerade. Vidare anför han att bemannade och högt kvalificerade plattformar ska prioriteras för homeland defence medan det expeditionära i högre grad får överlåtas till obemannat och autonomt då han ser stora förbandsförflyttningar som omöjliga i både dagens och framtida krig. Eftersom framtida krig utspelas så snabbt, över stora avstånd och med hypersoniska vapen, måste amerikanska resurser finnas förpositionerade där de behövs för att avskräcka från krig snarare än att sättas in där krig bryter ut. Det tål att sägas att det är värt att reflektera över vad något liknande skulle innebära för Europa och framförallt Sverige med ett mycket starkt beroende att stöd från USA i händelse av krig.

The Kill Chain är en mycket intressant och fångande redogörelse för både de amerikanska systemens tillkortakommanden, men framförallt också i sin beskrivning av den militära teknikutvecklingen med exemplifiering av hur dedikerat studie och forskningsarbete ger resultat. Ett av exemplen som Brose ger är hur Kina på plats i Irak genomförde en mycket ambitiös studie av Gulfkriget, vad som gav USA och koalitionen framgång och hur man bäst bemöter detta. Detta lade grunden till den kinesiska upprustning och målmedvetna satsningen på A2/AD (Anti-Access/Area-Denial).

Skulle jag göra en läslista för ledamöter av försvarsutskottet skulle den toppas av The Kill Chain. Är man försvarspolitiker så är detta boken som man ska läsa för att bättre vårda det av väljarna givna förtroendet. När man sedan har läst The Kill Chain kan man fördjupa sig i försvarsbeslutet 2020 och reflektera över hur mycket som egentligen blev framåtblickande och hur mycket som blev att bygga mer av det gamla.

Det är dock inte bara försvarspolitiker som har behållning av att läsa The Kill Chain, utan alla som är intresserade av hur ett framtida försvar kan byggas. Brose skriver mycket tänkvärt och det intressanta är inte detaljförslagen i sig, utan att sätta problematiseringen i centrum. Hur ser svensk försvarspolitik ut? Vad investerar vi i och varför? Bygger vi ett försvar för 2030-talets möjliga operationsmiljö eller det försvar som vi hade behövt 2014?


Andreas Braw rekommenderar:

Bengt Jangfeldt, Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé
Antal sidor: 207, Språk: svenska

För den som betraktar Ryssland som ett lite efterblivet västland i utkanten av Europa framstår landets agerande ofta som idiotiskt och ologiskt. Med den utgångspunkten vill en del ha överseende med Ryssland. Slutsatsen av ett sådant resonemang blir hela tiden att vi måste ge Ryssland tid, vi måste uppmuntra Kreml med moroten snarare än piskan och vi måste betrakta Kremls ständiga förbrytelser som ett resultat av underutveckling och oförstånd.

Problemet med denna inställning är att den saknar kontakt med historien. Bengt Jangfeldt visar i sin bok Vi och dom hur Den Ryska Idén, eller vad man nu ska kalla den, har vårdats och utvecklats från tsartiden, via kommunismen och in i den postkommunistiska nya tsartiden. Kommunismen störtade inte tsarens autokrati, utan formaliserade den och ersatte den högsta samhällsklassen med en ny elit. Autokratin – den oinskränkta makten – effektiviserades av kommunismen. Förutsättningarna fanns redan där. Ryssland var länge ett laglöst land, styrt av autokratens godtycke, utan varken lagbok, äganderätt, individuella rättigheter eller domstolar. Jordbruksmarken, basen för den ryska ekonomin, ägdes av tsaren personligen. Tsarer kunde agera som upplysta despoter och omge sig med västerländska kulturpersonligheter (vilket också är en parallell till dagens härskare), men förtrycket bestod. Det är drag som återkommer i dagens Ryssland.

Autokrati är inte en bieffekt av det ryska politiska systemet. Autokrati ÄR det ryska politiska systemet enligt Jangfeldt. Förvisso har det funnits politiska rörelser i annan riktning av inhemska ”européer”, men dessa rörelser har alltid stoppats, ofta med våld, då de hotat systemet. Det har också alltid funnits en dubbelhet i rysk politisk kommunikation. Tsarerna, precis som kommunistpartiet och Putin, kunde uttrycka vackra tankar som tilltalade liberala västerlänningar. Vid sidan om, bland vasaller och nomenklaturan, sker dock en annan kommunikation riktad mot den inre eliten. Den inre eliten, oavsett om det är kommunistpartiets centralkommitté, tsarens vasaller eller Putins oligarker, är inte en balanserande faktor. När adelsmän, officerare, partifunktionärer och oligarker har blivit för självständiga så har de ofta mördats eller förvisats. Istället ägnar de sig alltså åt att stödja centralmakten.

Jangfeldt bok har många förtjänster. Han placerar ut de stora ryska författarna på den ideologiska spelplanen. Han drar linjerna från rysk medeltid till Putins autokrati – linjer som exempelvis består av relationen mellan livegna, undersåtar, vasaller och härskare. Han ger oss inblick i vilken riktning ryska ideologer, som den ökände Aleksandr Dugin, pekar ut för Rysslands framtid. Boken visar konflikterna mellan Moskva och Sankt Petersburg, mellan isolationism och imperialism, mellan kontroll (ett mycket viktigt ord som Putin återkom till i årets TV-sända frågestund) och utveckling. Jangfeldt visar också vad som har hänt med härskare som har velat reformera Ryssland. Dessa har tappat kontrollen och makten, ofta har det slutat med mord och palatskupper.

Efter att ha läst Jangfeldts bok lyssnar jag på Vladimir Putins löfte att han personligen ska utse en lämplig efterträdare i en icke-definierad framtid. Han pratar om vikten av att kontrollera landet. Likt en tsar, en äkta autokrat, tar han sig an enskilda medborgares privatekonomi. Precis som alla diktatorer är han lättkränkt, eftersom all kritik och satir undergräver autokratens makt. Han talar direkt till folket, utan att journalister blandas in. Frågorna har valts ut i förväg för att ge Putin chans att prata om det han vill – 2019 efterlyste en frågeställare återinförandet av livegenskapen. Det är en medeltida härskare som ger audiens till sina undersåtar. Med boken i färskt minne känns det logiskt.

För vidare läsning rekommenderas Gulagarkipelagen av Solsjenitsyn och Communism av Richard Pipes. Jangfeldts extremt långa perspektiv ger nämligen ingen djupare inblick i hur Sovjetstaten fungerade. Även om kommunismen bara styrde Ryssland i strax över 70 år, så är den viktig för att förstå dagens Ryssland. Vill vi lära känna detta gigantiska land bör vi först lära känna dess historia. Annars framstår det bara som surrealistiskt.


Lennart Widerström rekommenderar:

Musashi, Miyamoto; Fem ringars bok
Antal sidor: 176, Språk: Svenska

”Jag har bestigit berget Iwato i provinsen Higo på Kuyushu för att vörda himlen, be till Kannon och hedra de döda. Jag är Shinmen Musashi no Kami Fujiwara no Genshin, krigare född i provinsen Harima… vid skrivandet av denna bok har jag inte citerat buddismens och konfucianismens gamla ordstäv, ej heller har jag använt de åldriga militära krönikorna om strategi. I Ljuset av himlens och Kannons väg, vid tigerns nattliga timme på det tionde dygnet i den tionde månaden, har jag lyft min pensel och börjat skriva.”

Fem ringars bok är skriven i mitten på 1600-talet av en av Japans mest berömda samurajer, Miyamoto Musashi. Han har utkämpat över sextio svärdsdueller och deltagit i minst sex slag. När boken skrivs är han sextio år och skriver boken mer eller mindre som det sista han gör innan han dör en naturlig död. Boken handlar om krigarens väg och med svärdskonsten i centrum.

Boken består av fem kapitel: Jord, Vatten, Eld, Vind och Tomhet. I kapitlet Jord behandlas de övergripande faktorer och förhållningssätt Musashi förespråkar. Bland annat jämför Musashi krigarens olika discipliner med hantverkarens. På samma sätt som snickaren måste bemästra sina verktyg så måste krigaren bemästra sina, vilket endast kan uppnås med idog övning. För att vara förman måste man veta vilka hantverkare som kan och skall lösa vilka uppgifter och därför måste den som skall leda krigare ha kunskaper om de olika beståndsdelarna i sin trupp.

Kapitlet Vatten fokuserar på olika svärdstekniker medan kapitlet Vind främst ägnas åt att förklara varför alla andra svärdsskolor än Musashis egen skola har fel. Dessa två kapitel är de i boken som har lägst relevans för dagens officerare även om det även här kan finnas intressanta paralleller med hur, varför och på vilka grunder vi utvecklar vår stridsteknik och våra reglementen.

Eldens kapitel beskriver stridens psykologiska element och  hur man besegrar en motståndare. Även om Musashi använder andra och betydligt färre ord än Clausewitz så är likheterna i de fenomen som avhandlas påtagliga och tidlösa. Vi kan ibland uppleva att vi lever i en modern tid och allt är förändrat sedan 1645, men glömmer ibland att människan är en minst 200 000 år gammal konstruktion. Kapitlet Tomhet är mycket kort och kan knappt förstås utan att ha djupare insikt i japansk kultur och då särskilt samurajernas förhållningssätt. Kapitlet manar dock till reflektion om både plikt, drivkrafter, mod och framförallt varseblivning.

Boken är kort och andas en viss otålighet eller ofärdighet. Många fenomen som Musashi tar upp avslutas med ”detta måste studeras noggrant”. En av Musashis teser är att det är samma sak att ensam besegra en annan man som att med en armé besegra en annan armé. Detta kan förstås på samma sätt som Clausewitz menar att krigets karaktär är evig.

Musashi betonar vikten av att tränga på djupet och se helheten. Inte att fokusera på tekniker och rigorösa system. Musashi menar att det är viktigt att inte ensidigt studera krig utan att även fördjupa sig i andra konster. Det om inte annat borde vara skäl att läsa en bok som handlar om hur man vinner, även om den är skriven i en annan tid.


Rekommenderade böcker

Frederick, Jim, Black hearts: one platoon’s descent into madness in Iraq’s triangle of death, First paperback edition, Broadway Paperbacks, New York, 2010.
MacLean, Alistair, H.M.S. Ulysses, [Ny utg.], Forum, Stockholm, 1986.
Brose, Christian, The kill chain: defending America in the future of high-tech warfare, First edition., Hachette Books, New York, 2020.
Jangfeldt, Bengt, Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2017.
Miyamoto, Musashi, Fem ringars bok, 3. uppl., Arriba, Malmö, 2006.

Tidigare rekommenderade böcker:

Titel Författare Inlägg
Call sign chaos: learning to lead Mattis, James N. & West, Francis J Februari 21
Starship troopers Heinlein, Robert A Februari 21
Extreme ownership: how Navy SEALs lead and win Willink, Jocko & Babin, Leif Februari 21
I stålstormen Jünger, Ernst Februari 21
21 tankar om det 21: a århundrandet Harari, Yuval Noah Februari 21
Blackout Hildebrandt, Johanne Mars 2021
Enders spel/Ender’s Game Card, Orson Scott Mars 2021
Sömngåtan Walker, Matthew P Mars 2021
Okänd soldat Card, Orson Scott Mars 2021
Finland 1944: mellan Hitler och Stalin Meinander, H. Mars 2021
Military agility: ensuring rapid and effective transition from peace to war Finkel, Meir April 2021
Morning star, midnight sun – the early guadalcanal-solomons campaign of wor Cox, Jeffrey April 2021
En liten bok om ondska Heberlein, Ann April 2021
Tvekampen Morrell, David April 2021
Vi som inte var med i kriget: om Sverige, Norden, Europa och coronan Lindroth, Bengt April 2021
Mellan Neva och Nordsjön: förutsättningar för att genomföra väpnad strid i Östersjöområdet Eliasson, Per & Ericson Wolke, Lars (red.) Maj 2021
Once an Eagle Myrer, Anton Maj 2021
Tribe: on homecoming and belonging Junger, Sebastian Maj 2021
Bakom Röda arméns linjer: finska fjärrpatrullens sista uppdrag: operation Hokki Porvali, Mikko Maj 2021
Resistance Operating Concept, Special Operations Command Europe Fiala, Otto C (red.) Maj 2021
Katanga: svensk FN-trupp i Kongo 1961–62 Wærn, Jonas Juni 2021
Ett halvt år, ett helt liv Ernström, Magnus Juni 2021
Det här är inte propaganda: kriget om sanningen Pomerantsev, Peter Juni 2021
Ghost fleet: a novel of the next world war inger, Peter Warren & Cole, August Juni 2021
Regeringen och kriget: ur statsrådens dagböcker 1939–41 Wahlbäck, Krister (red.) Juni 2021

 

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten.
Lennart Widerström är överste och chef för Södra skånska regementet med tidigare erfarenhet som bland annat brigadchef och som sektorchef i Mali.