“If you haven’t read hundreds of books, learning from others who went before you, you are functionally illiterate – you can’t coach and you can’t lead. History lights the often dark path ahead; even if it’s a dim light, it’s better than none. If you can’t be additive as a leader, you’re just like a potted plant in the corner of a hotel lobby: you look pretty, but you’re not adding substance to the organization’s mission”.
“Any commander who claims he is “to busy to read” is going to fill body bags with his troops as he learns the hard way”. [1]
Ovanstående citat är hämtade från James Mattis och Francis West bok Call sign chaos där den amerikanske generalen på ett tydligt sätt klargör sin syn på officerares läsande. Precis som Mattis beskriver, möjliggör läsandet att vi minskar risken att upprepa tidigare misstag men kan också innebära en mängd andra fördelar. Böcker kan ge oss bakgrund, förståelse och substans. De kan berika oss och de kan utveckla oss. Erfarenheter från historien och från andra gör oss bättre.
Litteraturlistor för officerare är vanligt förekommande i en mängd olika militära organisationer runt om i världen. I Sverige finns i skrivande stund ingen gemensam lista för Försvarsmakten men Marinen och Flygvapnet har sedan flera år tillbaka en litteraturlista som de anställda uppmuntras att läsa. Tyvärr riskerar vissa läslistor att bli pretentiösa och omfattande med litteratur som endast stimulerar en mindre del av professionen. Exempelvis innehåller US Army Chief of Staff (COS) från 2017 [2] 115 titlar inklusive en biografi över George Marshall i 4 band om 2162 sidor. Det finns självfallet tillfällen då man av olika skäl måste tvinga sig igenom litteratur i ett utbildningssyfte men i grunden anser vi att läsning skall vara lustfullt och inspirerande.
Varje månad under 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som vi av olika skäl rekommenderar övriga officerare att läsa. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång marinchefen Ewa Skoog Haslum.
Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom den militära professionen. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.
Tobias Christensson rekommenderar:
Mattis, James N. & West, Francis J., Call sign chaos: learning to lead.
Antal sidor: 300, Språk: engelska
James Norman Mattis föddes i september 1950 i Washington state i nordvästra hörnet av USA. Han utnämndes till second lieutenant i amerikanska marinkåren 1972 och har därefter tjänstgjort som officer i över 40 år på en mängd olika befattningar. I boken Call sign Chaos, beskriver Mattis tillsammans med Bing West, sina erfarenheter från fänrik till fyrstjärnig general och lägger därvid sin syn på en mängd olika frågor avseende exempelvis taktik, operationskonst och ledarskap.
Boken är uppdelad i tre delar. Den första handlar om Mattis erfarenheter av det direkta ledarskapet utifrån befattningar som infanteriplutonchef och bataljonchef i Kuwaitkriget. Efter kriget genomförde Mattis utbildning vid National War College och blev därefter utsedd chef över 7th Marine Regiment och senare chef för Task Force 58 under Operation Enduring Freedom i Afghanistan 2001. Det var i denna period hans underställda gav honom anropssignalen CHAOS – Colonel Have Another Outstanding Solution utifrån hans uppenbarligen något irriterande benägenhet att ständigt ifrågasätta stabens presenterade lösningar.
Del två avhandlar vad Mattis kallar verkställande (executive) ledarskap och består bland annat av erfarenheter från Mattis tid som divisionschef vid 1st Marine Division vid invasionen av Irak 2003 samt chef för I Marine Expeditionary Force. Slutligen innefattar del tre det strategiska ledarskapet med tyngdpunkt på Mattis chefskap över US Central Command. Mattis 23 månader som försvarsminister behandlas inte och hans relation med president Trump kommenteras enbart med; ”I’m old-fashioned: I don’t write about sitting Presidents”.
Mattis är känd för sitt stora intresse för litteratur och har varit drivande i framtagandet av läslistor för amerikansk militär personal. Boken är fylld av historiska referenser och Mattis hämtar inspiration från Sherman, Aurelius, Mandela, Napoleon, Grant, Mahan, Truman m fl Som bataljonchef grupperade Mattis sina förläggningsplatser inspirerad av romerska legioner och taktiska principer för insurgentbekämpning i Irak togs fram efter brittiska erfarenheter från Malaysia. Listan över personliga favoritböcker presenteras som ett appendix i boken.
Särskilt intressant är Mattis tankar om ledning och vid flertalet tillfällen understryks behovet av självständiga och initiativrika underställda. Detta uppnås enligt Mattis, med centraliserad vision och decentraliserat genomförande. Stridens syfte framhålls som det centrala och om inte korpralen vid fronten känner till högre chefs syfte betraktar Mattis detta som ett misslyckande. Vidare skall reglementen betraktas som riktlinjer och inte som intellektuella tvångströjor och chefer förväntas kunna agera utan order. Under pågående anfall vid invasionen av Irak avsatte Mattis en av sina regementschefer på stående fot utifrån dennes oförmåga att agera utifrån syftet.
Memoarer bör generellt läsas med viss försiktighet då författaren kan tendera att framställa sig själv i god dager och därmed utelämna självkritik. Jag uppfattar inte detta hos Mattis och det finns exempel på både misstag och självrannsakan även om de blir färre ju längre fram i karriären han kommer. När de bakre delarna av bataljonen under anfallet över kuwaitiska gränsen attackerades av ett irakiskt kompani konstaterar Mattis att hans omringade styrka mitt i den öppna öknen blev en tydlig påminnelse om att; ”I was not von Clausewitz” och att han i detta skede räddades av sina dugliga marinkårssoldater.
Boken är mycket läsvärd och kan rekommenderas till samtliga officerare oberoende av försvarsgren och nivå. Det finns självfallet ett fokus på markarenan men boken ger generella och värdefulla insikter i modern historia, ledarskap och krigskonst.
David Bergman rekommenderar:
Heinlein, Robert; Starship Troopers
Antal sidor: 280, Språk: svenska/engelska
I Starship Troopers får vi följa den unga soldaten Juan ”Johnnie” Rico och hans karriär i en futuristisk militär enhet i ett krig mellan mänskligheten och en utomjordisk ras. Boken gavs ut första gången redan 1959 och kommer fortfarande i nyutgåvor. Historiskt har det gjorts flera svenska översättningar som fortfarande går att hitta på antikvariaten. I några har originaltiteln behållits och i andra har den alternativa titeln ’Stjärnsoldaten’ använts. Boken filmatiserades 1997 av Paul Verhoeven och har diskuterats för en ny version. Man kan läsa Starship Troopers för den spännande science fiction-roman den är. Men samtidigt har den flera djupa underliggande teman som sannolikt bidragit till att den än idag är läst och diskuterad.
Det som skapat kontrovers är främst filmens politiska beskrivningar. Genom huvudpersonens minnen av sin gymnasielärare Mr Dubois och lektioner från sin instruktör, Ship’s Sergeant Zim, får vi lära känna ett alternativt politiskt system som förenar auktoritet med ansvar. Huvudpersonen reflekterar genomgående över budskapen att historiens (för oss nutidens) demokrati gick under då människor blev så fokuserade på sina rättigheter att de slutade tänka på sina skyldigheter. Grunden i bokens samhällssystem är att en människa inte föds med några rättigheter alls. Endast ”medborgare” har rättigheter att exempelvis rösta och inneha politiska uppdrag, och det primära sättet att bli medborgare är genom militärtjänstgöring. Men möjligheten är lika för alla – alla som är mentalt medvetna om innebörden får svära eden – vilket skapat en fullständig jämlikhet och alla människor tjänstgör på samma villkor utan segregering eller särbehandling. Pastorn ger välsignelser till människor från alla religioner inför en fällning och de flesta rymdpiloter är kvinnor helt enkelt för att de excellerat i det.
Utöver de politiska reflektionerna finns sådana runt krigföring. Varför ta med en kniv till ett kärnvapenkrig? I förberedelse för ett krig i rymden får huvudpersonen lära sig alla former av strid, inte minst närkamp och strid med kniv, i den grundutbildning som omfattar en stor del av boken. Även i visionen inför framtidens konflikter med alla högteknologiska delar framställs fotsoldaten – det mobila infanteriet – med sin förbättrade utrustning fortfarande som den mest avgörande komponenten för framgång. I en samtid där det stundtals finns en vanföreställning om det framtida kriget som digitalt och oblodigt är detta värt eftertanke.
Sedan boken kom har människor debatterat vilken politisk ”etikett” man ska sätta på dess samhällssystem. En annan vanlig kritik är att den förespråkar militarism och glorifierar krig. Den glorifierar absolut inte krig, tvärtom framhävs krigets fasor med all önskvärd tydlighet. Men den glorifierar de medborgerliga dygder av ansvar som det militära systemet skapar. Mitt råd är dock att inte leta enkla sanningar i en historia där det finns lager av ironi. Den kanske största motsättningen är att samhällssystemet fungerar bäst i en kontext av fullskaligt krig där mänskligheten står inför hotet om total utrotning. De eviga debatterna är faktiskt den främsta anledningen att boken bör läsas – och inte minst att man bör läsa mellan raderna – vilket gör den utmärkt som boktips och samtalsämne runt fikabordet.
Carl Bergqvist rekommenderar:
Willink, Jocko & Babin, Leif, Extreme ownership: how U.S. Navy SEALs lead and win.
Antal sidor: 322, Språk: engelska
Det är en ära för mig att få dela med mig av lästips här på bloggen om böcker som väcker tankar inom den militära professionens område. Läsande är en de viktigaste sakerna som tagit mig dit jag är idag. Intresse gjorde att jag läste och ju mer jag läste, desto mer intresserad och motiverad blev jag. Utan läsningen hade det heller aldrig blivit någon Wiseman’s Wisdoms-blogg. Med min bakgrund gissar jag att många hade förväntat sig att jag skulle föreslå en bok om säkerhetspolitik eller luftoperationer, men så blir inte fallet.
För något år sedan lyssnade jag hängivet på Fighter Pilot Podcast. I ett avsnitt berättade en marinkårspilot om sin erfarenhet som forward air controller [3]. I intervjun återkom man regelbundet till marinkårspilotens gästspel i The Jocko Podcast som jag blev tvungen att kolla upp. Det visade sig vara en poddcast av två tidigare SEAL-officerare, Jocko Willink och Leif Babin, vilka i långa avsnitt diskuterar militära ämnen och framförallt ledarskap. Det var mycket intressant att höra dem i poddavsnittet [4] diskutera de gemensamma erfarenheterna från ett drygt års hård insats i Irak och kulturella likheter mellan Navy Seals och Top Gun. När det visade sig att Willink och Babin även har skrivit böcker utifrån deras ledarskapsperspektiv, beskrivet som Extreme Ownership, kändes det som ett måste att läsa. Extreme Ownership är också namnet på deras första bok i ämnet utifrån erfarenheterna av lång tjänst inom U.S. Navy Seals, samt konsultverksamhet inom ledarskap.
Extreme Ownership är närmast att uttrycka som ett förhållningssätt och skulle grovt kunna översättas med ”ytterst ansvarig”. Det innebär i korthet att man som individ på alla nivåer prestigelöst tar ansvar för verksamheten och framförallt sina misstag. Som chef tar man ansvar för sin enhets prestationer och misstag, men man utkräver också ansvar.
Det är ett förhållningssätt som de bägge författarna talar sig varma för och illustrerar med sina gemensamma erfarenheter från Navy Seals, framförallt insatsen i Ramadi, Irak 2006 där Willink var chef för stridsgruppen och Babin plutonchef. Exemplifierande episoder från insatsen, ofta vid samverkan med andra amerikanska och irakiska förband, övningar och utbildningsverksamhet varvas illustrativt med exempel från när författarna coachat näringslivet.
Innehållet blir mycket intressant ur ett svenskt militärt och kulturellt perspektiv. Vi är öppna i Sverige. Vi har högt i tak. Men vi är dåliga på att både ta och framförallt utkräva ansvar. Visst finns det många likheter inom militära kulturer, men det intressanta är att studera de små skillnaderna och reflektera över dem utifrån resultaten. Det här ska inte läsas som att den ledarskapsmodell som Extreme Ownership beskriver är den vi bör anamma i Sverige. Läsvärdet ligger i att utmana sin egen föreställning om mitt ansvar, andras ansvar och det ledarskap och den kultur vi delar. Ett talande exempel som ges är från den ökända Hell Week när instruktörerna bestämmer sig för att byta plats på gruppcheferna i gruppen som alltid vinner och den som alltid kommer sist i de monotona uthållighetstesterna. Är det ledaren eller materialet denne har att arbeta med som skapar resultatet?
Vad som verkligen tilltalar mig i boken, samt Willinks och Babins berättelser är professionalismen, prestigelöshet, ansvarskänslan och en aldrig sinande strävan efter att förbättras. Det är fenomen som jag känner igen från andan i en stridsflygdivision. Ett öppet klimat där vem som helst kan ifrågasätta. Analys och erfarenhetsgenomgång är överordnat nästan allt i jakten på detaljer som kan förbättras. Misstag är alltid tillåtna så länge de är ärliga och man är öppen med dem.
Varför ska man då läsa Extreme Ownership? Det ska man inte. Istället ska man avnjuta den på långpromenader, i bilen, på tåget eller annan miljö där man kan lyssna till författarnas mörka röster som infriar varje tänkbar kliché om amerikanska specialförbandssoldater, samtidigt som man reflekterar över sitt eget ledarskap – och ansvar. Extreme Ownership finns på flera av de mest populära ljudbokstjänsterna.
Andreas Braw rekommenderar:
Jünger, Ernst, I stålstormen
Antal sidor: 306, Språk: svenska
Ernst Jünger var en man som älskade adrenalin. Som ung rymde han hemifrån, från borgerlighet och tristess, för att ansluta sig till Främlingslegionen. Efter en diplomatisk manöver från Kejsartyskland utlämnades han från Frankrike, och äventyret avbröts tillfälligt. Senare i livet fick Jünger ändå uppleva det krig som han drömt om. Kriget visade sig inte vara vad han hade trott. När han ryckte in i Frankrike 1914 var kriget förändrat – ett nytt, industriellt krig. Det visade sig vara helt rätt miljö för Ernst Jünger.
I stålstormen, som baseras på Jüngers dagböcker från Västfronten men även innehåller en del fiktiva inslag, beskrivs det industriella kriget på dess lägsta och primitivaste nivå. Det är en kylig skildring. Och mitt i vidrigheten trivs Jünger. Han avancerar från soldat till kompanichef under kriget, såras otaliga gånger och gör sig känd i skyttegravarna som en aggressiv krigare och ledare. Men han upplever också tristess, misär och sorg. Ibland påstås det att Jüngers bok är en hyllning till kriget, men det är en överdrift. Kriget, menar han, utvecklar människan på ett sätt som ingen annan kraft kan göra – men det är också en källa till sorg och livsfara. Hans bok står i stark kontrast till soldatskildringar som helt bortser från stridens positiva verkningar på det mänskliga psyket. Jünger beskriver sina känslor för striden helt ogenerat. Känslor av hat, spänning, eufori, lycka, hämndbegär och kärlek. Kriget för honom är lika mycket ett äventyr som en plikt. Att striden väcker sidor inom oss som vi inte känner till är en viktig aspekt av boken. Många av Jüngers upplevelser i boken skulle kunna utgöra exempel på psykologiska reaktioner inför döden och striden i akademiska böcker, som On Killing av Dave Grossman.
Jüngers bok är nästan helt befriad från politik och analyser. Det är upplevelsen av striden som är viktig för honom, snarare än skälet till att han ska tillbringa fyra år i lerfyllda skyttegravar. Och ju längre tiden går, desto mer härdad och avtrubbad blir författaren. Han blir uttråkad av fiendens ständiga artillerield. När en brittisk fänrik stupar efter en stunds dödsplågor så är det inte den döende officeren utan dennes anteckningsbok, med adresser till flickor i London, som Jünger blir ”rörd” av. När en brittisk sergeant röker sin pipa medan livet rinner ur honom i en dubbel katastrofblödning, beundrar Jünger brittens ”tappra manlighet”. Vad han däremot starkt ogillar är den egna sidans förstörelse av franska byar, som han kallar ”motbjudande” och som skadar den egna moralen mer än fienden:
”[…] den systematiska förstörelsen, som jag senare i livet skulle beskåda till leda; den är olycksbådande sammanflätad med vår tids ekonomiska tänkande, dessutom gör den för förstöraren mer skada än nytta och skänker inte soldaten någon ära.”
Vem bör då läsa I stålstormen, och varför? Jag rekommenderar den särskilt för gruppchefer, kadetter och officerare på plutonsnivån. För mig är boken en viktig skildring av stridens verklighet. De flesta av oss har aldrig upplevt striden, men Jünger upplevde fyra års konstanta strider! Jünger kan knappast beskrivas som en känslig människa, och det är just det som gör att han kan skriva om upplevelsen av striden på ett så skarpt sätt. Boken erbjuder inga djupa insikter om taktik eller stridsteknik, utan bör läsas just som en upplevelse av striden. På så sätt påminner I stålstormen om moderna journalistiska krigsskildringar såsom Krig av Sebastian Junger och Generation Kill av Evan Wright.
Ewa Skoog Haslum rekommenderar:
Harari, Yuval Noah, 21 tankar om det 21:a århundradet
Antal sidor: 327, Språk: svenska
Författaren, professor Yuval Noah Harari, har även skrivit böckerna Sapiens och Homo Deus som blev storsäljare och mycket omtalade när de gavs ut. Anledningen till att jag vill tipsa om just den här boken är att den sätter igång många tankar om hur vi vill att vår framtid ska utformas men också om hur mycket vi kan påverka den här och nu respektive sen. Vi säger ofta att framtiden är oviss och att förändringar kommer snabbt.
Harari uttrycker 21 utmanande tankar om framtiden som är väl värda att reflektera över. Både som individ och som organisation och nation. Globaliseringens påverkan på våra samhällen och klimatkris, artificiell intelligens, informationsteknologi och bioteknik likaså. Hur allt kulminerar i att data är en maktfaktor som bara kommer att öka med tiden.
Att vår osäkerhet inför framtiden som enligt Harari kan exemplifieras som att det råder panik eller förvirring, kan bero på att vårt informationsbehov och därtill kontrollbehov bara ökar. Den tekniska och digitala utvecklingen blir bara viktigare och viktigare. Här har olika makthavare sin möjlighet att påverka befolkningar för sina egna syften. Endera som i onda syften eller för det goda.
I boken beskrivs också att det obemannade samhället med robotisering kanske inte alls betyder att fler blir arbetslösa. Inte totalt sett i alla fall. Att robotiseringen i sig kräver människor som kravställer, framställer, driver och analyserar. Det handlar snarare om att vissa jobb kommer att skötas på ett annat sätt, ungefär som utveckling alltid har sett ut.
Författaren är född och bosatt i Israel och är professor i historia. Boken publicerades 2018 och flertalet om de tankar som beskrivs i denna är ämnen som runt om i världen diskuteras i den allmänna debatten. Man kan, som någon kritiker utryckte det, ifrågasätta mervärdet i 21 lösryckta essäer men här anser jag att Harari har lyckats sätta fingret på våra framtida utmaningar utan att vara alarmistisk. Det är ingen manual om hur vi ska gå rätt i vår framtida utveckling utan mer ett synliggörande av vår samtid och framtids vägval.
Vägval som vi kanske inte alltid känner är särskilt valbara utan snarare en utveckling som inte går att stoppa. I mitt inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien hösten 2019 talade jag om det mänskliga förhållningssättet som en sorts ledstång i vår utveckling. Harari talar om mänsklig medvetenhet och här finns flera likheter i det som jag anser att vi har ansvar att reflektera över och hantera.
Att förutse det otänkbara är övermänskligt men att förhålla sig till att vi inte vet och därmed kunna hantera när det otänkbara uppstår, är att ta ansvar. Med egenskaper såsom nyfikenhet, intresse, kreativitet, ödmjukhet, förmåga till reflektion och att vara kapabel att bygga tillit kan vi ta oss an framtidens utmaningar och ta ansvar för vår utveckling. Vi behöver inte lösa all världens problem det nästkommande århundradet men vi behöver ha ödmjukhet inför den utveckling vi står inför.
Jag anser att boken 21 tankar om det 21:a århundradet, av Yuval Noah Harari, är väl värd att läsa just för att det reflekterande perspektivet är bland det viktigaste vi som människor ska stå för.
Rekommenderade böcker
Mattis, James N. & West, Francis J., Call sign chaos: learning to lead, First edition, Random House, New York, 2019.
Heinlein, Robert A, Starship Troopers.
Willink, Jocko & Babin, Leif, Extreme ownership: how U.S. Navy SEALs lead and win, Second edition, St. Martin’s, New York, 2017.
Jünger, Ernst, I stålstormen, Första utgåvan, Bokförlaget Augusti, Lund, 2020.
Harari, Yuval Noah, 21 tankar om det 21: a århundradet, Första utgåvan, Natur & kultur, Stockholm, 2018.
Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och försvarsmaktsdoktorand samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten.
Ewa Skoog Haslum är konteramiral och Marinchef samt ledamot av KKrVA.
Noter
[1] Mattis, James N. & West, Francis J., Call sign chaos: learning to lead, First edition, Random House, New York, 2019, s. 238, 42.
[2] US Army center of military history, The U.S. Army Chief of Staff’s Professional Reading List, https://history.army.mil/html/books/105/105-1-1/CMH_Pub_105-5-1_2017.pdf, hämtad 2020-01-28
[3] The Fighter Pilot Podcast, https://www.fighterpilotpodcast.com/episodes/059-anglico/
[4] Jocko Podcast 69 with David Berke: The Real Top Gun. Battle, Work, & Life are Identical., https://www.youtube.com/watch?v=uy-zzrzGv-w