Böcker för bättre försvar – Augusti 2021

Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång flygvapenchefen, generalmajor Carl-Johan Edström.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.

---

Tobias Christensson rekommenderar:

John R Allen, Ben Hodges, Julian Lindey-French, Future war and the defence of Europe.
Antal sidor: 326, Språk: engelska

Future war and the defence of Europe inleds med ett fiktivt scenario där Kina och Ryssland samordnat påbörjar ett anfall mot Nato. Den amerikanska flottan attackeras av kinesiskt stridsflyg i Sydkinesiska havet samtidigt som Ryssland påbörjar en offensiv mot Svalbard, Nordkap och de baltiska staterna. Det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elisabeth sänks överraskande utanför den norska kusten av ryska ubåtar efter att hennes försvarssystem slagits ut med cyberangrepp och av obemannade flygande farkoster. Natos förstärkningar nedkämpas med hypersoniska kryssningsmissiler redan under tilltransporten samtidigt som cyber- och psykologisk krigföring lamslår de europeiska staterna. Med ett kraftsplittrat USA och ett dåligt rustat Europa blir nederlaget ett faktum som på sikt leder till Natos upplösning.

Boken är skriven av John Allen, Ben Hodges och professor Julian Lindey-French. Allen är fyrstjärnig general (pensionerad) som bland annat tjänstgjort som befälhavare för ISAF (International Security Assistance Force) och generallöjtnant Hodges (pensionerad) har varit chef för USA:s arméstridskrafter i Europa. I Future war diskuteras i huvudsak två övergripande frågeställningar; hur kan Nato upprätthålla en trovärdig avskräckningsförmåga för en ny typ av krigföring innehållandes desinformation, vilseledning, destabilisering och cyber och hur kan ett nytt storskaligt krig i Europa undvikas? Författarnas ståndpunkt är att konsekvenserna av Covid-19 kommer att innebära mindre satsningar på militärt försvar i Europa till förmån för ekonomisk återhämtning efter pandemin. Detta samtidigt som hoten från både öster och söder, i form av ett mer aggressivt Ryssland, ett politisk instabilitet i Mellanöstern och norra Afrika och ett expansionistiskt Kina, ökar. Kritiken mot de europeiska länderna, och framförallt mot Storbritannien och Frankrike, är brutal. Europa är, enligt författarna, både oförmögna och ovilliga att genomföra de åtgärder som är nödvändiga för ett effektivt försvar och för att Nato ska kunna uppnå sitt avskräckande syfte. Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet samt militärtekniska utveckling och inte utgå från att USA har förmåga eller vilja att bistå med omfattande resurser.

”Europeans must wake up and smell the American coffee.”

Boken är inte briljant skriven. Den innehåller vissa upprepningar, är lite spretig och vissa argument kan ifrågasättas.  Amerikanska krav på att de europeiska Natomedlemmarna måste lägga mer resurser på försvaret har ställts under en lång tid och boken kan därmed betraktas som ett inlägg i amerikansk utrikespolitisk debatt. Det är dock få författare, och i synnerhet tidigare generaler, som på ett så pass tydligt sätt vågar uttala sig om framtiden och det är på grund av denna tydlighet som jag rekommenderar boken. Future war är att betrakta som en relevant väckarklocka och den är uppfriskande provokativ. Kan Europa försvara Europa? Författarnas svar är ett tydligt nej, och inte heller under en överskådlig framtid.

Boken avslutas emellertid med ännu ett fiktivt scenario med ett betydligt mer positivt utfall. HMS Queen Elisabeth skyddas av avancerat cyberförsvar och de operativa transporterna av militära förband genom Europa fungerar på grund av logistisk beredskap och avancerat luftförsvar. Natos avskräckande förmåga och dess grundtanke om kollektiv säkerhet klarar påfrestningarna och det europeiska storkriget kan undvikas. För detta utfall krävs dock radikala förändringar och kraftig militär modernisering.

Boken finns med på Baltic Defence College lista för rekommenderade böcker.

---

David Bergman rekommenderar:

Wilhelm Agrell, Stig Wennerström – Myten om en svensk storspion
Antal sidor: 130, Språk: svenska

”Han har ögon som förlorade ägg” svarade fadern när sonen till slut tagit sig mod att ställa frågan. Det är våren 1964 och trots hemlighetsmakeriet med bilarna från försvarsstaben som diskret hämtar honom varje morgon har sonen räknat ut att faderns arbete för tillfället har att göra med rättegången av storspionen Wennerström. Nyfikenheten hur han såg ut, på riktigt alltså, blev stor nog att ställa frågan. Svaret beskrev den egendomliga blicken som många pekat på gjort spionen svår att läsa som individ och som fördunklade svaret på den stora frågan Varför? Varför väljer någon att förråda sitt land på det sättet? Mannen som gav det lite märkliga svaret var Jan Agrell, docent i psykologi och chef för det Militärpsykologiska Institutet, MPI. Pojken som frågade sin far hur han såg ut var Wilhelm Agrell som då precis börjat högstadiet men senare skulle komma att bli professor i Underrättelseanalys. Trots svaret gav fadern då inte några ytterligare detaljer om den hemliga utredning som han fått i uppgift av ÖB att leda; inte den traditionella rättsliga utredningen utan en som förhoppningsvis skulle besvara den stora frågan ”varför?”. Nu, många år senare har stora delar av utredningsmaterialet avhemligats och denna bok är en spännande genomgång där professor Agrell den yngre går igenom professor Agrell den äldres utredning och tjänsteanteckningar för att ge nya perspektiv på fallet med spionen Wennerström. Var han verkligen en så stor spion som alla inklusive han själv nog ville framhålla och vilka var hans motiv.

Långt tidigare hade Wennerström blivit inkallad till dåvarande flygvapenchefen Nordenskiöld för ett nedslående besked. Den då unge officeren ansågs ha för lite flygtimmar och för dåliga vitsord för att befordras för att bli flottiljchef. Därmed var i praktiken hans förhoppning om en högre karriär i flygvapnet och en generalsgrad effektivt stängd för honom. Alternativet blev diplomatkarriären. En svårighet i fallet blev just att Wennerström skulle ha kontakter med främmande makts underrättelsetjänst i sin dagliga tjänst. I sina egna memoarer har han beskrivit sina gärningar som toppdiplomaten vilken spelade ett högt spel och tog en medlande roll mellan supermakterna som ingen annan kunde; en storspion höjd över nationernas begränsade ramverk som förvisso lämnade ut hemliga handlingar men för ett högre syfte. Men utredningarna visar något annat. Där beskrivs Wennerström som en person med nästan demonisk ärelystnad och höga tankar om sig själv. Agentvärvning är i stor utsträckning en förförelsekonst som spelar på individens sårbarheter. Wennerström fick bland annat veta att han utnämnts till generalmajor i den sovjetiska underrättelsetjänsten, en grad som bättre passade hans förmågor, och att han därmed inte längre behövde befatta sig med lägre tjänstemän. Det som framkommer är en närmast ofantlig stimulans och uppblåsning av hans ego som både förstärkte hur han såg på sig själv men också gav en tacksam rationalisering till varför han kunde ställa sig över vissa begränsningar. Beskrivningen av hans hanterare som ”min ende verklige vän” är en beskrivning som återkommer från andra spionhistorier. Boken är en ingående beskrivning av hur en persons världsbild kan förvrängas för att begå annars otänkbara handlingar. Men den beskriver även det svåra arbetet som kom efter rättegången: Hur vrider man tillbaka en människas förvrängda världsbild så att de kan inse och sona sina synder utan att göra det så hastigt att den uppfattade framgångssagan kollapsar totalt? Denna bok ger så bra svar man kan tänka sig på de svåra frågorna.

---

Carl Bergqvist rekommenderar:

Peter Lee, Reaper Force – The Inside Story of Britain’s Drone Wars
Antal sidor: 327, Språk: engelska

USA lämnar Afghanistan, nästan 20 år efter att man först gick in i landet efter 11 september 2001. Varje krig brukar få sin symbolik i olika materiel- och vapensystem och för kriget i Afghanistan har onekligen beväpnade drönare blivit en av de starkaste symbolerna. Som vapenplattform har drönaren blivit kontroversiell i många kretsar till följd av USA:s omfattande användning av dessa plattformar i kriget mot terrorn i inte bara Afghanistan utan även i Pakistan, i Jemen, och i Irak.

I Reaper Force, ger dr Peter Lee (tidigare pastor i Royal Air Force, nu fil dr i etik) ett antal bilder och inblickar i de två brittiska divisionerna som opererar MQ-9A Reaper. Även om Reaper-systemet nu har funnits i ca 15 år är den fortfarande en av de mest kvalificerade fjärrstyrda flygande plattformarna. Utöver kraftiga elektrooptiska sensorer har Reaper även en syntetisk aperturradar för spaning i dåligt väder och möjlighet att bära fyra Hellfire-robotar och två styrda 500-punds bomber.

Lee har under ett antal år intervjuat både brittiska Reaper-besättningar och även deras anhöriga. Intervjuerna har inte bara skett i Storbritannien, utan även hos den brittiska division som opererat från Creech Air Force Base i Nevada, USA. Det är ett mycket intressant material som presenteras och genom intervjuerna kommer man nära inpå besättningarnas upplevelser och känslor, liksom hos deras anhöriga.

Två faktorer är särskilt intressanta, nämligen den mycket höga personalintensiteten och de stora psykiska påfrestningarna hos besättningarna. Drönare omtalas oftast som obemannade plattformar, men detta gäller bara själva plattformen. Systemet som sådant har en mycket hög personalintensitet och besättningarna balanserar hela tiden på kulminationspunkten med upprepade extremt långa arbetsdagar med hög informationsbelastning – trots att varje besättning är minst tre personer per skift (utöver övrig personal som jobbar indirekt med information och beslutsstöd).

Den psykiska belastningen av både långa arbetsdagar, extremt höga målsättningar avseende nolltolerans för civila förluster (vilket också upprepade gånger istället leder till att man ser egna förluster i realtid), och ackumulerad stress, sliter hårt på personalen och deras anhöriga. En kraftigt försvårande aspekt är att personalen är fullt uppe i kriget mot IS i Syrien under större delen av sin vakna tid för att resterande tid vara hemma hos familjen, med allt vad detta innebär av livspussel, dagishämtningar, julfirande m m. Det är starka och intressanta berättelser.

Jag vill rekommendera Reaper Force till alla som är intresserade av att lära sig mer om hur kvalificerade drönare kan användas både som inhämtnings- och vapenplattformar och mekanismerna bakom drönaroperationer. Boken bjuder också erfarenheter som är värda att reflektera över i framtida krig och operationer. Inte minst ges en helt annan och mycket mer insatt bild av operationer med beväpnade drönarsystem, än vad man i regel stöter på i media. Bara av den anledningen är Reaper Force läsvärd.

---

Andreas Braw rekommenderar:

Åsne Seierstad, Bokhandlaren i Kabul
Antal sidor: 286, Språk: svenska

När min generation soldater påbörjade vår tjänstgöring i Försvarsmakten så sjöng Kosovo-insatsen på sista refrängen. Bosnien och Liberia var avslutade sen längre. Ett nationellt försvar var inte att tänka på – slutövningen var uppbyggd för internationella insatser, och en stor del av alla värnpliktiga blev inte ens krigsplacerade.

Istället för Balkan hade Afghanistan växt fram som en av försvarets huvuduppgifter, kanske den mest prioriterade uppgiften. Utvecklingen såg liknande ut i övriga västvärlden. Fordon, stridsteknik, det militära språket, den militära kulturen. Allt (utom stridsvästsystemet) anpassades till insatserna i detta utfattiga land.

Sveriges insats är nu avslutad och insatsen håller på att falla i glömska. Talibanerna, som svenska soldater offrat liv och lem för att bekämpa, är åter på frammarsch. Därför kan det nu vara läge att minnas och försöka förstå vad Afghanistan har gått igenom. Tyvärr finns det inte så mycket skrivet om våra svenska soldater, och deras upplevelser riskerar att falla ur det organisatoriska minnet.

Även för krigsjournalister var Afghanistan ett givet verksamhetsfält. Åsne Seierstads bok Bokhandlaren i Kabul är därför en udda upplevelse. Boken bygger på att Seierstad helt enkelt flyttat in hos en afghansk familj efter talibanregimens kollaps. Där beskriver hon familjens liv, dess historia och dess framtidsdrömmar. Kvinnorna, som annars aldrig får komma till tals utanför hemmet och ofta inte ens där, hamnar i centrum. Och det är i först i denna berättarform som den lokala kulturen blir begriplig. Seierstad själv är helt frånvarande i boken – hon skriver bara ner vad andra i familjen har berättat för henne, eller vad hon sett familjemedlemmarna göra.

Under den korta tid hon är hos familjen förändras många saker. Inte minst börjar den ”inre talibanen” hos familjemedlemmarna, som håller dem kvar i talibanregimens moral, att blekna. Även om det inte är en solskenshistoria, så ger det ändå hopp om utveckling. I glimtar kan man ana talibanernas ondska. Bokbålen, piskandet och stenandet av kvinnor, den vansinniga morallagstiftningen, kriminaliserandet av musik, dockor och smink. Att detta styre skulle komma tillbaka känns overkligt, och likväl har talibanerna den senaste månaden kunnat lägga stora landområden under sig.

Under Försvarsmaktens tid i Afghanistan började man prata om ”cultural awareness”. Det var korta lektionspass, som ofta huvudsakligen avhandlade saker man skulle undvika för att inte förolämpa människor. Jag tror att det är viktigt att lära känna den mänskliga terrängen i operationsområdet djupare än så. I ett land som Afghanistan är det en större utmaning, då det kulturella avståendet från Sverige inte hade kunnat vara större. Tur då att det finns författare som Seierstad att ta hjälp av.

---

Carl-Johan Edström rekommenderar:

Mary Jennings Hegar, Shoot like a girl
Antal sidor: 294, Språk: Engelska

Mary Jennings Hegar tjänstgjorde i amerikanska flygvapnet och Air National Guard från 1999 till 2011. I den självbiografiska boken Shoot like a girl berättar hon om sin långa och målmedvetna kamp att som kvinna bli pilot och få tjänstgöra på samma villkor som sina manliga kollegor. Efter att först ha utbildat sig till officer i flygteknisk tjänst antas Hegar sedan till flygutbildning för att senare flyga MH-60 Blackhawk i undsättningsrollen, både hemma i USA och under tre vändor i Afghanistan. Som kvinna tilläts inte Hegar ha en stridande befattning, men det dåtida amerikanska systemet såg inte flygning av undsättningshelikopter i insatsområden som en stridande befattning. 2009 blir Hegar nedskjuten under ett undsättningsuppdrag i Afghanistan, vilket leder till att hon medicinskt inte längre kan behålla sin flygtjänst.

Shoot like a girl är en fängslande berättelse om Hegars utbildning och insatser, och ger en intressant inblick i rollen Combat Search And Rescue (CSAR) som vi i Sverige inte fullt ut bedriver. I grunden ligger bokens stora läsvärde i Hegars redogörelse för hur det är att som kvinna försöka få tjänstgöra på samma villkor som sina manliga kollegor. Den universitetslärare som gett henne toppbetyg, beskriver henne som lat och odisciplinerad i det rekommendationsbrev hon behöver för att söka till flottan eftersom han anser att flottan inte är något för kvinnor. Hegar antas sedan till officersutbildning i flygvapnet där hon stöter på grova sexuella trakasserier och övergrepp från både kollegor och medicinsk personal. Det är gripande och motbjudande episoder som beskrivs.

Erfarenheterna från flygvapnet leder sedan till att Hegar lämnar det amerikanska flygvapnet till förmån för Air National Guard, vilket ger henne en ny möjlighet att bli pilot. Även om det amerikanska flygvapnet vid millennieskiftet inte är dagens amerikanska flygvapen och inte det svenska flygvapnet, finns det mycket i Hegars berättelse att reflektera över. Hegars berättelse och det hon har åstadkommit under sin karriär, påvisar det självklara att kön inte spelar någon roll, utan hur man lyckas som soldat eller officer beror på helt andra faktorer, inte minst den personliga målmedvetenheten.

Shoot like a girl är också en bok som i mycket beskriver vad stark personlig målmedvetenhet kan åstadkomma, trots att man har oddsen emot sig. Ett av Hegars stora mål var att kvinnor skulle få tjänstgöra i amerikanska försvaret på samma villkor som män genom att ta bort Combat Exclusion Policy. Efter nedskjutningen i Afghanistan stämmer Hegar tillsammans med några andra kvinnor det amerikanska försvaret och den dåtida förvarsminister Leon Panetta. Ärendet hinner dock aldrig gå upp i rätten förrän försvarsministern i januari 2013 tillkännager att begränsningen ska avskaffas, vilket gällt sedan dess.

Jag kan rekommendera alla att läsa Shoot like a girl. Berättelsen om hur stark målmedvetenhet kan flytta murar och gränser är något vi alla kan lära oss av. Boken ger ännu fler anledningar att reflektera över hur vår egen organisationskultur är beskaffad avseende lika villkor. Liksom flygsäkerhet är detta ett arbete som måste vara ständigt pågående.

---

Rekommenderade böcker

Allen, John R., Hodges, Ben & Lindley-French, Julian, Future war and the defence of Europe, Oxford university press, Oxford, 2021.
Agrell, Wilhelm, Stig Wennerström: myten om en svensk storspion, Första upplagan, Appell förlag, Stockholm, 2020.
Lee, Peter, Reaper force: The Inside Story of Britain’s Drone Wars, John Blake Publishing, London, 2019.
Seierstad, Åsne, Bokhandlaren i Kabul, [Ny utg.], MånPocket, Stockholm, 2003.
Hegar, Mary Jennings, Shoot Like a Girl, Penguin USA, 2018.

Tidigare rekommenderade böcker:

 

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten.
Carl-Johan Edström är generalmajor och flygvapenchef.