Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång Annika Nordgren Christensen.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.

Tobias Christensson rekommenderar:

Finkel, Meir: Military agility: ensuring rapid and effective transition from peace to war, 2020
Antal sidor: 192, Språk: engelska

Det är ingen överdrift att påstå att Meier Finkels teorier har påverkat svensk officersutbildning och doktrin. Hans första bok On Flexibility: Recovery from technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield har i många år varit obligatorisk läsning vid Försvarshögskolan och hans teorier om flexibilitet är närmast direkt återgivna i svensk operativ doktrin.

Meir Finkel är israelisk brigadgeneral (res) och militärteoretiker med erfarenheter från aktiv tjänst i den israeliska Försvarsmakten. För att till fullo förstå Military Agility är det fördelaktigt att först läsa On Flexibility där Finkel diskuterar hur doktrinära och teknologiska överraskningar kan hanteras. Sammanfattat menar Finkel att lösningen på problematiken inte handlar om att förutse framtida konflikter eller fiendens förberedelser utan istället om anpassning och återhämtning efter att ha blivit utsatt för överraskning genom doktrinär, konceptuell, organisatorisk och ledningsmässig flexibilitet. I Military Agility fortsätter han sitt resonemang men med fokus mot hur en militär organisation snabbt och effektivt övergår från fred eller lågintensiv konflikt till krig.

Förmågan att övergå från fred till krig diskuteras vanligen i termer som beredskapsgrader, mobilisering och förmågor utgående från materiel, personal, träning och doktrin. Även om dessa faktorer är betydelsefulla fokuserar Finkel istället på de ”mjukare” aspekterna av beredskap i form av bland annat kognitiv och mental flexibilitet.

Boken är uppbyggd kring diskussion av fyra utmaningar som Finkel menar kan uppstå för att säkerställa en framgångsrik övergång från fred till krig. Varje utmaning beskrivs i ett separat kapitel utifrån israeliska erfarenheter från Sinaikriget 1956, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippur-kriget 1973 och det andra Libanonkriget 2006.

Det första kapitlet analyserar hur nya vapensystem och utrustning kan implementeras under pågående krig. Här handlar resonemanget om effekten av att exempelvis prioritera snabba inköp av tillgänglig materiel med osäker effekt, invänta ett mer lämpligt inköp eller uppgradera befintliga system. Det andra kapitlet belyser vilken påverkan långvariga lågintensiva säkerhetsoperationer har på krigsförmågan. I den israeliska kontexten handlar sådana operationer om bland annat gränsbevakning, terroristbekämpning eller riktade mindre insatser. Generellt kännetecknas dessa typer av insatser av låg acceptans för egna förluster, hög grad av centraliserad styrning och användandet av välutbildade förband vilket kan skapa spänningar i övergången till ett högintensivt krig och därmed leda till sämre krigsförmåga. I det tredje kapitlet diskuterar Finkel vilka utmaningar som uppstår om ett krig bryter ut mitt i en doktrinär, konceptuell eller organisatorisk förändringsprocess och i det fjärde hur identifiering, assimilering och implementering av ett förändrat läge genomförs i en militär organisation.

Boken är skriven utifrån israeliska erfarenheter. Allt i boken kan naturligtvis inte omsättas till svenska förhållanden men många av resonemangen är värda att fundera kring. Har vår förmåga till uppdragstaktik förändrats på grund av långvariga internationella insatser? Hur ofta genomför vi oförberedda övningar i större förband och hur realistiskt övar vi egentligen? En israelisk pansarofficer beskriver sin erfarenhet från Libanonkriget 2006:

“The automatic gear system conked out … The transmission gave out … and I had to shift to manual gear! … This stick was frozen, I realized that no one had ever used it … We never used manual gears in training. If the automatic gears get stuck, everything stops. We’d call the maintenance team and they’d come and fix it and we’d continue on our way”.

En annan intressant aspekt är hur vi rekryterar och befordrar officerare. Värdesätter vi personer med administrativa kunskaper, analytisk förmåga och studiekapacitet eller de med intuitiva, praktiska och ifrågasättande egenskaper? Enligt Finkel behövs båda personligheterna i händelse av krig men han rekommenderar kognitiva tester och övningar för att särskilt urskilja och befordra individer med mer riskbenägna och innovativa förmågor.

Att genomföra en effektiv övergång från fred till krig är utmanande och kräver att vi som officerare förstår och anpassar oss till den nya situationen. Detta innebär en mental omställning och förmåga till improvisation oavsett om det handlar om att hantera ny taktik, oerfarna trupper eller nya vapen. Israel har genomfört denna övergång vid flertalet tillfällen och deras dyrköpta erfarenheter är väl värda även för svenska officerare att reflektera över..

David Bergman rekommenderar:

Heberlein, Ann: En liten bok om ondska
Antal sidor: 300, Språk: svenska

I detta boktips ska vi ta oss ner i ”The Dark Arts” inom psykologin. Min ursprungliga plan var att rekommendera Mörkrets furste av Joseph Conrad. Den handlar om huvudpersonen och berättaren Marlow som skickas upp längs Kongo-floden till den sista utposten djupt inne i landet. Där finns företagets främste förman Mr Kurtz som med järnhand driver den mest lönsamma handelsstationen. Men man anar tidigt att något inte står rätt till och berättelser viskar om att Kurtz har förändrats åt det grymma och onda hållet. De flesta har vid detta lag räknat ut att det är boken som inspirerade filmen Apocalypse Now vilket bara i sig borde göra den läsvärd. Men boken är tung, stundtals lika lättläst som en deklarationsblankett, och syftet med dessa boktips ska vara att inspirera och inte avskräcka till läsande. Detta gjorde att jag tänkte om avseende bok men inte ämne.

Vi går tillbaka och börjar med det centrala temat: Varför begår goda människor onda handlingar? Sanningen är att vi ofta inte behöver resa bort från civilisationen för att höra om dessa. ”Men han verkade ju så normal” är en vanlig reaktion när någon vi känt gått över gränsen och begått handlingar vi skulle benämna som onda. Det finns en benägenhet att avskriva onda handlingar som något övernaturligt (”han blev besatt”) eller att det bara är några få brottslingar med mörka personlighetsdrag (”vilka psykopater”). Dessa förklaringsmodeller är enkla att acceptera: Det finns ju trots allt brottslingar och vi behöver inte försöka förstå något, vi behöver bara acceptera att handlingarna orsakas av något vi inte förstår. Det gör också framförallt att vi själva kan svära oss fria från all möjlig skuld.

Men det finns två tunga insikter man kommer att ställas inför om man studerar onda handlingar. Den första är att goda människor kan begå onda handlingar. Den andra – och nu blir det jobbigt – är att eftersom jag själv anser mig själv vara en god människa betyder det att även jag under rätt (eller fel) förutsättningar skulle kunna begå onda handlingar. En av de bättre böckerna som på ett förklarligt sätt går igenom fenomenet är En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Böcker i ämnet är naturligt ofta tunga och emotionellt påfrestande att ta till sig, men Heberlein går igenom olika förklaringsmodeller på ett enkelt och pedagogiskt sätt. Från filosofiska verk och historiska beskrivningar illustrerade med moderna företeelser som vi möts av i vår vardag. Vill man sen djupa dykare i The Dark Arts innehåller den även gott om referenser för vidare läsning.

Carl Bergqvist rekommenderar:

Cox, Jeffrey R: Morning Star, Midnight Sun – The Early Guadalcanal-Solomon’s Campaign of World War II August–October 1942.
Antal sidor: 448, Språk: engelska

För ett tag sedan snubblade jag över boken Morning Star, Midnight Sun om striderna vid Salomonöarna och Guadalcanal 1942. Stilla Havskriget var formativt för amerikanska flottan, liksom användningen av flygstridskrafter i sjökrigföringen. Radarn var en förhållandevis ny sensor liksom förmågan att slå mot fiendens marinstridskrafter bortom horisonten. Det var många och dyrköpta erfarenheter som då gjordes, men gamla lärdomar försvinner ändå lätt när de inte längre praktiseras. Situationen som amerikanska flottan och marinkåren stod inför 1942 efter det överraskande angreppet på Pearl Harbor, påminner mycket om det marina läget i Stilla Havet idag. USA har tillåtit sig att hamna rejält på efterkälken i förhållande till Kina, på samma sätt som US Navy 1942 på många sätt var underlägsen den japanska flottan.

Författaren Jeffrey Cox bjuder i boken på en omfattande redogörelse av slagen liksom de föregående slagen i Korallhavet, Midway m fl. Cox visar hur de japanska stridskrafterna hade drabbats av både hybris efter de inledande vinsterna i kriget och strategisk överambition, medan de allierade i mycket fortsatt hade en fredsmässig inställning till risk, överraskning, taktik- och inte minst teknikanpassning. Slående är t ex. att många allierade fartygschefer och befälhavare inte inser att de är föremål för ett nattligt japanskt anfall vid Savo när de ska skydda sin landstigning, utan väljer att tolka situationen som egen vådabekämpning. Fartyg efter fartyg tänder upp egna lanternor och belyser sina flaggor, vilket bara underlättade för de japanska fartygscheferna som medvetet valt att strida på natten. Efter ett utdraget utnötningskrig i flera domäner avgår så de allierade med segern vid Guadalcanal, men den har varit dyrköpt.

Det finns flera goda anledningar att som svensk läsa Morning Star, Midnight Sun. Svensk militär utbildning har de senaste decennierna till största delen koncentrerat sig kring metod och till viss del praktik. Empiri, historiska erfarenheter och fallstudier har till stor del lyst med sin frånvaro. När jag har pratat med marina kollegor om slagen i Stilla Havet så erkänner de snabbt att de har dålig koll. Bristen på studier av empiri är olycklig eftersom utan kunskap om empirin så har man svårt att förstå metoden och man får också svårare att sätta erfarenheter i rätt kontext. Ska man bli duktig på t ex taktik så kräver det att man både läser taktik som metod liksom studerar praktiska exempel och drar slutsatser ifrån dessa, utöver att man själv övar.

De militära utbildningarnas brister i empiri och fallstudier kan dock till del avhjälpas genom att man själv läser in sig. Här är Morning Star, Midnight Sun ett bra exempel. Trots både det historiska och geografiska avståndet till Guadalcanal, finns det många intressanta lärdomar av att reflektera över. Långa försörjningslinjer, sårbarheterna och svårigheterna för bägge sidor att understödja en strategiskt viktig ö (tänk Gotland), liksom inte minst vikten av att snabbt taktikanpassa och genomföra tekniska förbättringar för att få vapensystem att fungera. Undsättning är en annan aspekt som är intressant att reflektera över, givet Försvarsmaktens begränsningar i kvalificerad personal. En utslagsgivande faktor var att de japanska styrkorna hade mycket svårare och inte alls gjorde samma ansträngningar på att undsätta besättningar som skjutits ned eller vars fartyg sänkts. Detta skapade snabbt en negativ ränta-på-ränta-effekt i förmåga där stridserfarenheter inte kunde omsättas och allt mer oerfaren japansk personal ställdes mot erfaren allierad personal.

Om det är något man gång efter annan slås av när man studerar historiska slag och strider, är just hur mycket av krig och krigföringens principer som är tidlösa. Materiel, flaggor, värderingar m m förändras, men krigföringens principer och svårigheter består. Läs därför mer empiri och reflektera över den i en svensk kontext.

Andreas Braw rekommenderar:

Morrell, David: Tvekampen
Antal sidor: 311, Språk: svenska

Boken om John Rambo kan ses som ett krigsförlopp i miniatyr. Det är en tvekamp mellan viljor, mellan två parter där ingen av parterna egentligen eftersträvar konfrontation.

I ena ringhörnan står John Rambo. En före detta soldat i de gröna baskrarna som kommit hem från kriget i Vietnam. Han är traumatiserad till följd av strider, stupade kamrater, fångenskap, tortyr och flykt. Rambo är en enstöring som inte kunnat återanpassa sig till samhället. Han söker ensamheten i vildmarken för att undfly samhällets kaos. Han tål inte översittare, får panik av att stängas in och vägrar att låta sig förnedras igen.

I den andra ringhörnan står William Teasle. Även han är krigsveteran, från Marinkårens hårdaste strider i Korea. Nu är han polischef i byhålan Madison, Kentucky. Han tror på disciplin, på ordning och reda, på auktoritet. Han hyser ett uttalat förakt mot lösdrivare och arbetslösa. Han är av allt att döma en duktig polischef. Han är ingen ond människa, men inskränkt och hård. Hans personliga motgångar gör honom ännu hårdare.

Så börjar tvekampen. Precis som i många andra krig är krigsutbrottet ett olyckligt sammanträffande. Rambo vill köpa mat. Teasle vill inte ha en uteliggare i staden. Rambo vägrar lämna staden. Teasle misstänker att han är efterlyst. Rambo vägrar uppge sitt namn. Tvekampen eskalerar, fastän ingen vill det – den mänskliga naturen står över rationella beslut.

Tvekampen fortsätter in på polisstationen, till fredsdomaren, in i häktet, ut i samhället och vidare upp i ett bergsområde. Varje aktion leder till en reaktion. Hela berättelsen blir en kedjereaktion av hämnd, våld och kamp. Vi får följa med i Rambos och Teasles tankar och kan därmed förstå deras beslut – beslut som annars skulle framstå som vansinniga, men som i den pågående hatiska tvekampen framstår som fullständigt rimliga. Varken Rambo eller Teasle kan backa, situationen är bortom räddning.

Vem borde då läsa Tvekampen, och varför? Rent litterärt är boken riktigt bra, och tempot i texten är rappt. Jag tror att de flesta som arbetar med mänsklig konflikt, från skyttesoldater till politiker, kan ha nytta av att läsa eller lyssna på boken. Det är ett bra insteg för att reflektera kring människors bevekelsegrunder, kring stridens natur och stridens följder. Vi tenderar att i efterhand rationalisera beslut och försöka se ekonomiska, strategiska, geopolitiska och religiösa grunder i mänskliga konflikter. Och därmed missar vi de mänskliga faktorerna. Misstag, känslor, missförstånd, dumhet och övermod är faktorer som inte kan underskattas i mänskliga interaktioner. Även strid och krig är mänskliga interaktioner.

Givetvis kan man se filmen (Rambo – First blood), men som i de flesta andra fall är boken djupare och bättre. Det tar inte många timmar att läsa Tvekampen som eldpost, i stridsfordonet eller på ledningsplatsen. Det är väl investerade timmar.

Annika Nordgren Christensen rekommenderar:

Lindroth, Bengt: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden Europa & coronan
Antal sidor: 278; Språk: Svenska

Min mormor kom till Sverige med sina två döttrar i efterdyningarna av andra världskriget. Hon ville inte prata med mig om kriget. Jag kunde ju ändå aldrig förstå det. Erfarenheterna förmedlades på andra sätt. Om matförråd och prylar: Det kan vara bra att ha (underförstått; man vet aldrig vad som händer). Om svenskar: Vi är naiva och vi har något slags fel på reflexerna. Hon sade aldrig rent ut att det kunde bero på avsaknad av krigserfarenheten, men i Bengt Lindroths bok spårar han en rad fenomen till att vi saknar kollektiva erfarenheter och minnen av Den stora katastrofen. Jag slukade boken och kom ut på andra sidan med tydligare konturer på både mormor och Sverige. Men också med en kvardröjande undran om vad Lindroths betraktelse innebär för det svensk-finska försvarssamarbetet.

Gång på gång påminns vi om skillnaderna mellan Sverige och våra grannländer. Vi ser det till exempel i pandemihanteringen – ”från första början ett drag av seminarieövning över Sveriges hela hantering av pandemin” – men också över tid i syrliga kommentarer om att vi är ängsligt politiskt korrekta och att vi anser oss veta bättre än andra. Lindroth skriver att våra grannfolk i Norden är mer luttrade och prövade i att vara oliktänkande och i konflikt, utan att för den skull råka i politisk eller ideologisk panik.

I boken redovisas en rad exempel på hur svensk särart kommer till uttryck och på ett övertygande sätt knyts det till det slags förståelsegap, utanförskapssyndrom och erfarenhetsunderskott som är bokens ledmotiv. Det finns något i den politiska kulturen i Sverige som skiljer sig från de länder som har krigserfarenheter. Det politiska beslutsfattandet i Sverige har aldrig i modern tid ställts inför något för nationen livsavgörande. Man har en tendens att vänta och se, menar författaren.

Paradoxalt nog är vi dock väldigt upptagna av ett krig som vi, relativt andra, nästan helt undslapp. Omtolkningar av kriget och dess följder manifesteras i debatter om flyktingkriser och populistiska strömningar. Lindroth landar här rakt ner vårt nuvarande politiska debattklimat och ger verktyg för att förstå att det vi egentligen berör är våra tillkortakommanden.

Hur ska man då tänka kring ett försvarssamarbete med Finland, som ska sträcka sig bortom fred? Kommer förståelsegapet spela roll när huvudstäderna i realtid ska tolka en händelseutveckling som ställer krav på beslutsfattande och eventuellt gemensamt agerande? Det är möjligt, för att inte säga troligt, och här bör pandemihanteringen kunna tjäna som pedagogiskt exempel. Inte för att resignera inför fortsatt fördjupat samarbete, utan som insikt om att det bör investeras tid och kraft för förtroende och förståelse – och på svensk sida lite självinsikt om de där reflexerna som mormor talade om. Bengt Lindroths bok erbjuder en utmärkt påfart.

Rekommenderade böcker

Finkel, Meir, Military agility: ensuring rapid and effective transition from peace to war, The University Press of Kentucky, Lexington, Kentucky, 2020.
Cox, Jeffrey, Morning star, midnight sun – the early guadalcanal-solomons campaign of wor, Bloomsbury Publishing Plc, 2018.
Heberlein, Ann, En liten bok om ondska, Albert Bonniers förlag, 2014.
Morrell, David, Tvekampen: [boken som blev filmen First blood], [Ny utg.], [Bra bok], [Höganäs], 1986.
Lindroth, Bengt, Vi som inte var med i kriget: om Sverige, Norden, Europa och coronan, Carlsson, Stockholm, 2021.

Tidigare rekommenderade böcker:

Titel Författare Inlägg
Call sign chaos: learning to lead Mattis, James N. & West, Francis J Februari 21
Starship troopers Heinlein, Robert A Februari 21
Extreme ownership: how Navy SEALs lead and win Willink, Jocko & Babin, Leif Februari 21
I stålstormen Jünger, Ernst Februari 21
21 tankar om det 21: a århundrandet Harari, Yuval Noah Februari 21
Blackout Hildebrandt, Johanne Mars 2021
Enders spel/Ender’s Game Card, Orson Scott Mars 2021
Sömngåtan Walker, Matthew P Mars 2021
Okänd soldat. Card, Orson Scott Mars 2021
Finland 1944: mellan Hitler och Stalin. Meinander, H. Mars 2021

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten.
Annika Nordgren Christensen är fristående försvarspolitisk expert samt ledamot av KKrVA.