Under Pandemin spekulerade många att USA kunde förlora sin ställning som den enda supermakten. Det var, som vi i olika sammanhang påpekat, inte första gången dylika dramatiska spådomar framförts. Det politiska systemet syntes ha problem att få till stånd ett ledarskap som kunde möta de globala utmaningarna. Det amerikanska samhället tycktes vidare bli alltmer polariserat. Populistiska politiker efterlyser långtgående förändringar både nationellt och internationellt. Om man inte fick tillräckligt starkt stöd från de allierade, borde man enligt dessa politiker vara beredd att agera unilateralt.
Bakgrunden var att man på många håll upplevde sig vara på väg att bli förbisprungen politiskt, ekonomiskt och militärt av Kina, kanske i allians med det ekonomiskt svaga men väl kärnvapenrustade Ryssland. Diskussionen om en kommande ny världsordning får i USA inrikespolitiska följder som återkopplar till en debatt som pågått åtminstone sedan andra världskrigets utbrott: vilken roll skall USA spela i det internationella systemet? Som systemets garant eller som en mer distanserad, balanserande sjömakt?
De senaste årens utveckling har inte bekräftat tendenserna till en mer återhållsam utrikespolitik och debatten har därför dämpats en smula. I detta läge gick den välbekante konservative politiske kommentatorn Robert Kagan på offensiven i en längre essä i Wall Street Journal (4/2 2023). Efter en lång och triumfatorisk genomgång av den amerikanska hegemonins framväxt varnar han Kina för att utmana USA och dess allierade genom att angripa Taiwan. Genomgående dras paralleller till Hitlertyskland och krigstidens Japan, vilket naturligtvis inte uppskattas I Peking – eller Moskva. Läxan som Kina borde ta till sig är följande. Tyskland och Japan åstadkom en remarkabel expansion på mycket kort tid. Men man misslyckades men att uppnå regional hegemoni. Och underskattade fullständigt USA inneboende styrka.
I president Bidens tal till nationen för någon månad sedan fanns mycket lite om utrikespolitiken. Han talade om samarbetet över partigränserna, vilket är naturligt då republikanerna efter valet har en knapp majoritet i Representanthuset medan demokraterna har en lika knapp majoritet i Senaten. Samtidigt riktade han sig till traditionella Demokratiska väljargrupper genom att attackera storfinansen och förespråka protektionism. Vidare pekade han på tillväxtskapande åtgärder, klimatkrisen och polisreformer. Avsaknaden av utrikespolitik i talet kompenserades genom den efterföljande Europaresan. Särskilt noterades besöket i Kiev som genomfördes trots betydande logistiska och säkerhetsmässiga utmaningar.
Européerna kunde för ögonblicket andas ut. Under förutsättning att Biden får ha hälsan förväntas en ganska ”normal” Demokratisk utrikespolitik under de ett och halvt åren fram till valet 2024. Detta innebär strävan efter nära kontakter med de allierade. Men transatlantiska interna tvistefrön saknas inte. Ett exempel är protektionistiska signaler i presidentens stora Inflation Reduction Act (IRA), på många sätt det mest radikala lagpaket kongressen tagit på många decennier. Inte minst innebär det stora ekonomiska stimulanspaketet i IRA utmaning mot EU:s mycket viktiga bilindustri.
Men den allmänna bedömningen är att USA under överskådlig tid kommer fortsätta att ta ett stort ekonomiskt och säkerhetsansvar för stödet till Ukraina, vilket inneburit en revitalisering av NATO-samarbetet och så långt demonstrerat en påfallande enighet över Atlanten. Joe Bidens ledarskap har här spelat en stor roll. USA står för det i särklass största stödet till Ukraina. Somliga EU-länder har varit mycket generösa medan andra lovat åtskilligt men levererat mindre. Nu gäller det att se till att krigsmaterielen till Ukraina kommer fram så snart som möjligt så att den kan vara till hjälp under den mera rörliga krigföring som många väntar sig till våren.
Vad som ovan sagts kan gälla för överskådlig framtid d v s under de kommande arton månaderna. Vi närmar oss med god fart 2024 års presidentval som flyttar fokus från utrikes- till inrikesscenen. Sedan är problemet att begreppet ”överskådlig framtid” kan vara en fråga om månader snarare än år. Joe Biden kan drabbas av medicinska problem. Om kriget i Ukraina fortsätter in på nästa år kommer det att figurera i valrörelsen även om denna normalt – ett undantag är Vietnamåret 1968 – fokuserar på ekonomin. En avgörande fråga är vad som sker på krigsskådeplatserna, fortsatt ställningskrig eller att den ena sidan får övertaget. Det förra alternativet kan öka kraven på fredsförhandlingar och minska entusiasmen för att ytterligare stödja Ukraina.
Biden har ännu inte anmält sin kandidatur formellt. Men de flesta verkar räkna med att detta kommer att ske snart. Om han inte ställer upp, är risken överhängande att han blir en ”lame duck”. Åtskilliga partikamrater skulle i detta läge annonsera sitt intresse. Traditionellt brukar vicepresidenten ha förtur. Men Kamala Harris har haft en ganska låg profil och är ifrågasatt. Det mesta talar således för att Biden blir Demokratisk kandidat. Då torde han behålla Harris, om hon inte själv drar sig tillbaka.
Om Donald Trump, som jämte tidigare FN-ambassadören Nikki Haley, är den enda officiella kandidaten hittills, inte skulle bli nominerad på nytt, kommer han ändå att få ett betydande inflytande över vem som väljs. Dels instämmer många väljare i hans politiska åsikter, dels sitter han på en betydande kampanjkassa. Det vore dock oklokt att i förväg räkna ut Trump, även om många i hans parti är missnöjda med att han, trots sitt solkiga förflutna, vill försöka revanschera sig för 2020. Än så länge dominerar han fältet, medan uppstickaren, Floridas guvernör Ron DeSantis, lurar i vassen. Slutresultatet kan nog till slut bli att geronterna Biden och Trump, då 82 resp 78, än en gång gör upp om Vita Huset.
Möjligheten finns också att Donald Trump, om hans parti skulle neka honom en ny nominering, ställer upp som en oberoende kandidat. Med tanke på hur lojala hans kärnväljare hittills varit, skulle detta säkerligen leda till allvarlig åderlåtning av de republikanska rösterna och därmed fortsatt Demokratiskt styre i Vita Huset.
USA har inte bara inrikespolitiska problem och Ukraina på agendan. Man försöker också rida spärr mot de kinesiska försöken att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön. Man fördjupar samarbetet med Japan, Sydkorea, Filippinerna och Australien. Man varnar Kina för att leveranser av krigsmaterial till Rysslands krig kommer att leda till sanktioner med förödande konsekvenser för den kinesiska ekonomin. Den nyligen genomlidna s k ballongkrisen, som ledde till ett inställt möte mellan de båda ländernas utrikesministrar, och genomförandet av ett par amerikanska högnivåbesök i Taiwan har under det senaste halvåret väsentligt skärpt tonen mellan Peking och Washington. President Xi:s besök i Moskva höjer insatserna ytterligare, även om Ukrainakriget sannolikt lett till eftertänksamhet i det kinesiska ledarskapet. En attack mot Taiwan är inte heller någon söndagspromenad. Den skulle kunna innebära det största militära invasionsföretaget sedan Normandie 1944.
Mycket talar för att en republikansk president skulle stå för en utrikes – säkerhetspolitik som påminner om Trumps ”America First”. En mindre aktiv roll i Europa, skulle kunna drabba stödet till Ukraina. Trump framhöll gärna hur bestämd han var mot Kina, men i substans skedde, med det viktiga undantaget för handeln, inte så mycket. Man påminns återigen om det amerikanska politiska systemets brister. De egenskaper som leder till vinst i presidentvalen stämmer sällan överens med vad som krävs för att utöva ett starkt internationellt ledarskap. Och om man väljer en stark president, finns ofta hinder i vägen i form av isolationistisk kongress. Detta fick bl a Barack Obama erfara.
De allt tätare kontakterna på toppnivå mellan Ryssland och Kina illustrerar hur den europeiska maktkampen knyts ihop med den asiatiska. Kina har lagt fram sin tolvpunktsplan för vapenstillestånd i Ukraina. Men eftersom denna utgår ifrån ett eld upphör in situ[1], torde den vara omöjlig för Kiev att acceptera som utgångspunkt.
Sammanfattningsvis har USA och dess europeiska bundsförvanter kanske bara ett drygt år att finna en lösning på Rysslands krig mot Ukraina. Om Donald Trump, eller någon som agerar i hans anda, kommer till makten, kan man vara mera benägen att pressa Ukraina att gå med på ofördelaktiga stilleståndsvillkor. En eventuell uppgörelse måste rimligen bygga på tydliga ukrainska framgångar i fält. Men i dagsläget är det svårt, eller näst intill omöjligt, att se en politisk lösning som vore acceptabel i både Kiev och Moskva.
För att återkomma till Kagans varningsord i inledningen, ” Utmana inte USA!” ’är frågan om Putin och Xi låter sig skrämmas av detta perspektiv. Hittills verkar de inte vara särskilt imponerade.
Mats Bergquist är Ambassadör och Docent samt ledamot av KKrVA. Nils Daag är Ambassadör och Civilekonom samt ledamot av KKrVA.
Fotnot
