Igår fortsatte diskussionerna med oförminskad intensitet om Syrien. Det är fortfarande inte offentligt klarlagt vad som dödade ett stort antal människor i Damaskus förra veckan. FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi uppgav igår till AFP att det ”förefaller” vara någon kemisk substans som dödat de flesta.

Mer säkra är de stora länderna i väst, som kan stödja sig på sina underrättelsetjänster. Det skulle inte gå för den amerikanska administrationen att gå ut så hårt, om inte tydliga indikationer stödde detta. I debatten har det kommit anspelningar på att det inte går att lita på USA med hänvisning till Irak 2003. Men här finns det två stora skillnader. För det första har det faktiskt hänt något, en aktivitet som föregåtts och följts av andra händelser som kan plockas upp av de olika underrättelsekällorna som övervakar Syrien.

För det andra är den amerikanska utrikespolitiken förändrad när det gäller synen på militära maktmedel. I Irak sökte den dåvarande administrationen bevis för massförstörelsevapen och tolkade information därefter, så är inte riktigt fallet nu.

Eftersom vi lever i ett informationssamhälle, så kommer stora delar av världspubliken vilja ha något substansiellt att förhålla sig till. Därför talar det för att vi kommer att få se den amerikanske presidenten eller någon annan central person lägga fram tvättad underrättelseinformation. Det är det långsiktigt bästa sättet att bygga legitimitet för eventuella militära insatser mot den syriska regimen. Eftersom en del talar för att säkerhetsrådet inte kan samla sig kring ett militärt angrepp, så ökar en sådan handling i betydelse i det fall en grupp länder väljer att gå vidare utan mandat i säkerhetsrådet.

Vad är det då världen skulle få se i så fall? Ja, det mest troliga är att det finns satellitfoton som kan visa förberedelser för insats med kemiska stridsmedel. Det skulle kunna vara personal i skyddsutrustning och emballage till ammunition runt artilleripjäser. Sådana bilder kommer sannolikt att vara lite retuscherade för att inte avslöja den exakta kapaciteten på USA:s militära satelliter. Ni som läste inlägget som baserades på väderdata för tidpunkten, vet att förhållandena över Damaskus var utmärkta för foton från luften (atmosfäriska störningar bedömer jag som neutrala).

Dessutom funderar jag på, i ljuset av den pågående NSA-debatten, om det inte också i så fall kan bli kortare uppspelningar av kommunkation mellan chefer på olika nivåer under förutsättning att denna skett på relativt oskyddade system som mobiltelefoni. Återigen för att dölja den egna kapaciteten. Dessa två sätt skulle kunna bygga en acceptans för att den syriska regimen är ansvarig.

Just ”ansvarig” är en intressant term i sammanhanget. Den som lyssnar noga mellan raderna på uttalanden från amerikanska företrädare märker att de hittills inte sagt att Assad eller regimen beordrade en sådan attack. Istället har formuleringar som: ”has the capacity” eller ”is responsible” använts. I går kväll kom också uppgifter om att det finns en samtalsupptagning mellan en panikslagen departementstjänsteman som försöker förhöra sig hos en chef för ett förband med förmåga till insats med kemiska stridsmedel vad som hänt.

Detta öppnar upp för intressanta, men också obehagliga, frågor. Har inte regimen full kontroll över sina styrkor? Trots en del avhopp på mellannivå, så finns det ännu ingen i den högsta militära ledningen som bytt sida. Om detta skulle vara någon typ av ordervägran eller en besinningslös attack på eget bevåg kan vi stå inför en långsam krackelering på regimsidan, vilket skulle göra läget ännu svårare att överblicka. Om detta skulle ha hänt, ska världen då först kräva utlämning av skyldiga innan man skrider till verket, ungefär som när USA krävde utlämning av Al Qaida av talibanerna 2001?

Läget är oerhört vanskligt för utomstående som överväger att blanda sig i inbördeskriget militärt. Det är som att pricka en bergstopp med fallskärm. Om du tar i för mycket och räknar fel på reaktionerna kan situationen eskalera och läget skena iväg, i värsta fall till ett stort regionalt krig. Om du gör för lite eller ingenting kommer eländet att fortsätta, och männen med vapen tappa respekten för din beslutsamhet.

Just nu håller världen andan för att se vilken väg den amerikanske överbefälhavaren väljer. Mycket talar för att presidenten väljer ambitionsnivån att försöka upprätthålla den internationella normen att inte använda kemiska vapen. Under tiden används tiden för att observara vad som händer på marken. Talet om angrepp innebär att aktörena förbereder sig på olika sätt, vilket innebär observerbara aktiviteter. Enheter förflyttas, viktiga vapensystem förs undan, reservstabsplatser aktiveras och så vidare. Tiden kan alltså utnyttjas för att lära sig mer om aktörena samtidigt som effekten av alla omgrupperingar blir ett indirekt skydd för civilbefolkningen under en kort period. Eftersom Syrien inte är Libyen kan nog inte civilbefolkningen ännu hoppas på något omfattande skydd av omvärlden.

För att lyckas få slut på inbördeskriget i det här skedet krävs nämligen stordåd. Då måste man hålla huvudet kallt, invänta svar från FN:s inspektörer och ta frågan till säkerhetsrådet. Först därefter är det dags att ställning till om det är lämpligt med en militär insats eventuellt utan folkrättsligt stöd, som man möjligen kan få i efterhand. Men det räcker inte där. En större taktisk insats kan inte åstadkomma något, utan att man samtidigt kommit upp med ett förslag på en någorlunda realistisk lösning som parterna – lokalt och regionalt – är villiga att diskutera. Då måste de olika parterna i sin tur slänga sina förhandlingsförbehåll åt sidan. Prognosen för detta är tyvärr väldigt låg för närvarande, och därför kommer människor att fortsätta dö i Syrien – drygt 100 om dagen i 2,5 år nu.

…………………

SvD
DN
DN
Aftonbladet

Mer av samma författare