av Bo Richard Lundgren
Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarningsprocenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också att polisen inte hinner utreda allvarliga brott t ex våldtäktsfall. Dessutom växer laglösheten i vissa förorter, där kriminella gäng breder ut sig och styr. Och vid oanmälda demonstrationer hinner man inte kommendera tillräckligt många poliser. Listan kan göras lång. Polisen går på knäna.
Samtidigt kräver den svenska allmänheten att ordningen återställs. Att det offentliga agerar och tar sitt ansvar. Vad gör då våra politiker? Jo, man ropar på fler traditionella poliser, trots att man vet att det tar flera år att rekrytera och utbilda dessa. Man vet också att alla platser på polisutbildningen inte är fyllda d v s att man saknar tillräckligt många kvalificerade sökande. Dessutom väljer många poliser i aktiv tjänst att sluta.
Finns det då inga andra svar på dessa problem? Jo, det finns andra lösningar. Men dessa är märkligt frånvarande i den svenska debatten. Det handlar om civil-militära enheter och frivilliga resurser.
Om vi först tittar på civil-militära enheter. Ser vi oss omkring utomlands kan vi konstatera att minst tolv europeiska länder har en särskild poliskår – gendarmer- som är militärt organiserade och som kan användas som nationella säkerhetsstyrkor. Flera av dessa länder, t ex Frankrike, Italien och Belgien har använt sina styrkor för bl a bevakning och terroristbekämpning.
Gendarmer kan ingå i eller underställas ett försvarsministerium eller ett inrikesministerium. Det finns också en gemensam EU-styrka (FGE) som bildades 2004. Denna har i dagsläget 800-900 anställda men växer och kan även räkna med 2300 reservister från Frankrike, Italien, Spanien. Portugal och Nederländerna.
När det gäller frivilliga resurser kan vi notera att dessa välkomnats i den svenska Försvarsmakten. Hemvärnet utgör idag nästan halva armén. Men på polissidan är det helt tomt. Så resonerar man inte i andra länder. Efter Nice-attentatet 2016 uppmanade president Hollande frivilliga att utbilda sig som reservister för att kunna hjälpa till vid liknande tillfällen. De utbildas vid Gendarmerie-skolan i Montlucon. Tanken är att dessa frivilliga skall kunna arbeta sida vid sida med fast anställda gendarmer. I Sverige skulle vi kunna ge frivilliga poliser en kortare utbildning. I skarpa lägen leds dessa av ordinarie polisbefäl.
Nu invänder någon att vi i Norden har en annan tradition. Vi skiljer strikt på polis och militär. Ja, hittills, kan man tillägga. I dagarna meddelades det från Danmark att danska soldater nu tar över vissa polisiära uppgifter. De skall bevaka byggnader som tillhör den judiska församlingen i Köpenhamn. Och danska soldater tar också över delar av den danska gränskontrollen. I Finland planeras en polisreserv. Den kommer att bestå av personer som fått militärpolisutbildning, pensionerade poliser och experter från olika samhällsområden.
Hur ser det då ut i Sverige? Ja, här finns det en uppenbar beröringsångest när det gäller att engagera militär personal och frivilliga för inrikes ordningsproblem. Vi försöker fortfarande upprätthålla en gammal uppdelning mellan inre och yttre säkerhet. Men alla vet att denna gräns inte längre är relevant. I vårt moderna samhälle förs ett krig mot terrorister, kriminella gäng och våldsbejakande organisationer. Hotet från dessa är alla gränsöverskridande.
Var finns då hindren? Var finns motståndet mot nya lösningar? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa. På den politiska nivån kan Ådalen 1931 fortfarande spöka, särskilt hos äldre socialdemokrater. Det är heller inte helt osannolikt att det finns ett professionellt motstånd hos polisen som inte gärna ser ”konkurrerande” organisationer.
Men. Den svenska allmänheten kräver nu att politiker och myndigheter lämnar gamla tankemönster. Att man försöker hitta moderna lösningar för att kunna möta hot mot samhällets och medborgarnas säkerhet. De svenska skattebetalarna har också rätt att kräva att offentliga resurser används på det mest optimala sättet.
Våra europeiska och nordiska grannar har hittat moderna lösningar på allvarliga ordningsproblem i samhället. Man har valt att använda civil-militära enheter. Och man bygger upp frivilliga resurser. Det borde vi också göra.
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
