Ingen har väl ha undgått bilderna sedan fotografins barndom med officerare samlade runt en karta som visar en lägesbild[1], så även under Aurora 23. En inte alltför djärv prediktion av framtiden är ett fortsatt stort intresse för lägesbilder presenterade på kartor av olika slag, digitalt eller analogt, med information som bidrar till att tillgängliga resurser används så effektivt som möjligt. Naturligtvis gäller detta totalförsvaret också, både de civila och militära delarna samt näringslivet som alla har en viktig roll för vår samlade förmåga. Nyckelordet i sammanhanget är alltså information, men hur ska det gå till egentligen om vi håller oss till lägesbilden som spelar en så central roll i sammanhanget?
Lägesbilden byggs upp med information från de källor som är relevanta för sammanhanget, analyseras och används som underlag för ledningsorganisationens beslut för åtgärder både på kort och lång sikt. Ju närmre ledningen är de aktuella händelserna, desto mer tillämpas direkt ledning med en glidande skala mot en mer indirekt ledning på högre nivåer. Besluten som fattas på högre nivåer tar successivt längre och längre tid att nå effekt längst ut i organisationen, vilket i sin tur innebär att prognoserna för händelseutvecklingen blir viktigare högre upp i ledningsorganisationen och för dess möjligheter att fatta relevanta beslut. Behovet av detaljerad information minskar också, utom i de fall gränssättande personal, funktioner eller materiel berörs och som kan initiera behov av snabba beslut.
Behovet av information för att bygga upp en lägesbild och möjligheter att dela med sig finns naturligtvis på både militär och civil sida. Inom Försvarsmakten (FM) finns frågan högt upp på dagordningen och blir än mer aktuell i samband med ett kommande medlemskap i Nato.
I förslaget[2] på satsningar i vårändringsbudgeten ingår bl a förstärkningar av FM strategiska nät, förvarningssystem och på ledningsstödsystem[3] som är interoperabla med Natos i syfte att öka förmågan till gemensamma operationer såväl nationellt som internationellt.
Det kommande medlemskapet i Nato innebär också, utöver krav på den militära förmågan, ett antal krav som också gäller det civila försvaret. [4] Bland dessa återfinns “Resilient civil communications systems: ensuring that telecommunications and cyber networks function even under crisis conditions, with sufficient back-up capacity.”
Men det finns en hel del kvar att göra.
I en artikel i DN med rubriken ”Här är den svaga punkten för Sveriges beredskap”[5] nämner författarna bristen på informationsinfrastrukturen, dvs det ”språk” som som används i kommunikationen mellan myndigheterna. It-systemen är olika, de kan inte kommunicera obehindrat och innebär stora problem med att bygga en gemensam lägesbild. Vidare nämns att interoperabiliteten hos myndighetssektorn i Sverige ligger på sista plats, enl OECD 2019. Det gäller inte bara teknik, utan också att informationen inte hanteras effektivt, vilket betyder att myndigheterna är dåligt förberedda på samarbete vid kriser.
Totalförsvarets Forskningsinstitut har kommit till liknande slutsatser. I rapporten ”Utveckling av förmåga för krisberedskap och civilt försvar”[6] nämns att ”Behoven kopplat till informationshantering handlar till stor del om tekniska förutsättningar för att hantera säkerhetsklassificerad information, men också om kunskapen och förmågan att kunna göra rätt avvägningar och bedömningar, samt behovet av rutiner för hanteringen. Det är många myndigheter som behöver höja sin nivå avseende informationssäkerhet och säkerhetsskydd samtidigt.”
MSB beskriver [7] å sin sida hur lägesbilder byggs upp med rapportering mellan olika myndigheter, både under fredstida kriser och vid höjd beredskap.[8] I underlaget framgår, bland annat, också förslag på grundläggande krav på robusthet och säkerhet, skyddade och alternativa ledningsplatser och säkra kommunikationer.
Nyligen[9] presenterades en promemoria som föreslår en nationell telesamverkansgrupp som ska delta i planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer vid höjd beredskap och kriser i fred. I gruppen ingår Post- och telestyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Trafikverket. Post- och telestyrelsen (PST)[10]. Post och Telestyrelsen ska, i egenskap av sektorsansvarig myndighet, även få ålägga andra aktörer, även privata, att ingå i gruppen.
Sammanfattningsvis är medvetenheten stor om betydelsen av fungerande elektroniska kommunikationer, men själva innehållet behöver också analyseras.
FM gav 2021 ut övergripande anvisningar för rapporter och meddelanden som en del av den operativa verksamheten. [11] Syftet var att förtydliga rutiner för rapportering och meddelanden för att skapa underlag för en gemensam lägesuppfattning, tillsammans med information från en mängd andra källor. Vidare är den oberoende av organisation, den vilar på en mer solid grund; ledningsnivåer – de brukar inte förändras. Den används i kombination med FM Meddelandekatalog, som innehåller ett stort antal standardiserade och interoperabla meddelanden, samt anpassas efter informationsbehovet.
Kanske är det hög tid att snabbt göra motsvarande åtgärder för hela totalförsvaret – att skapa bättre förutsättningar för det oföränderliga behovet av en lägesbild? Det skulle gagna oss alla – vi kan inte vänta längre!
