Under våren 2020 var en beredskapsövning planerad för ett av Sveriges stående förband med kontinuerligt tjänstgörande personal (GSS/K). Övningen skulle innehålla aktivering och lösandet av uppgifter i ett gråzonscenario som senare övergick i väpnad strid. Vid tidpunkten för övningens start hade emellertid förutsättningarna förändrat sig på ett drastiskt sätt och det var minst sagt glest i leden när bataljonen samlades. Ett skyttekompani hade erhållit skarp uppgift från högre chef och hade därmed fått utgå ur övningen, beredskapstroppen hade blivit insatt och löste uppgifter på annat håll och slutligen hade personalen från den regionala reserven utgått ur övningen på grund av en beredskapshöjning. Den genomförda övningsplaneringen fick därför med mycket kort varsel revideras. Trots en mycket stor reducering i antalet övningsdeltagare kunde dock övningen genomföras med i stort sett samma övningsmålsättningar som ursprungsplanen. Detta möjliggjordes tack vare ett flexibelt och problemlösande förhållningssätt hos chefer på olika nivåer samt en inbyggd redundans i bataljonen där dess anställda soldater kunde bemanna andra befattningar utöver sina ordinarie.
Utifrån rådande bedömningar kommer en framtida konflikt att omfatta ett brett spektrum av aktiviteter med betydande element av icke-linjär krigföring-[1] Inslag av vilseledning, stora störningar i samhällsfunktionerna, informationskrigföring m m i kombination med konventionella metoder kan utgöra ett realistiskt scenario. Vi måste ur ett småstatsperspektiv utgå från att Sverige i händelse av krig ställs inför ett överraskande angrepp vars exakta händelseförlopp idag inte går att förutse. Nyckelorden är således flexibilitet och handlingsfrihet och vi måste därmed också diskutera hur vi bäst skapar detta. Ovanstående exempel belyser vikten och behovet av olika ”spelkort” i händelser av kris eller krig. Våra stående förband med anställda soldater är en betydande förutsättning för att möjliggöra relevanta åtgärder i en diffus, osäker och troligen överraskande framtid.
En anorektisk insatsorganisation?
Aida Alvinius m fl har i forskning om organisatoriska utmaningar i förändringsprocesser beskrivit att Försvarsmakten sedan det kalla krigets slut befunnit sig i ett tillstånd av organisatorisk anorexia. Begreppet används för att beskriva en organisation präglad av nedskärningar, besparingar, personell reducering och därmed också en obalans mellan resurser och uppgifter.[2] I denna anorektiska period reducerades den svenska krigsorganisationen i så pass stor omfattning att det 2005 inte existerade någon nationell försvarsförmåga.[3] Värnpliktsförsvaret ersattes med ett system med frivilligt rekryterad personal och de internationella uppgifterna blev alltmer framträdande.
Med bakgrund av Georgienkriget 2008 och en ökad rysk aktivitet återupptog Försvarsmakten år 2010 planeringen för ett militärt försvar av Sverige[4]. Så sakteliga startade så ett begynnande omtänkande angående ökad svensk försvarsförmåga där den ryska annekteringen av Krim 2014 och påföljande stridigheter i Ukraina påskyndade utvecklingen ytterligare. 2017 tog regeringen beslut om att återaktivera mönstring och grundutbildning för värnpliktiga[5] och året därpå återupprättades Gotlands regemente. Försvarsmakten erhöll en tydligare politisk prioritering och tillfördes ekonomiska resurser. Alvinius m fl menar att Försvarsmakten därmed gick in i ett tillstånd av s k ”post-scarcity”. Begreppet innebär att en tidigare reducerad organisation tillförs resurser som den har svårt att hantera. Även i detta tillstånd råder alltså obalans mellan resurser och uppgifter eftersom de personella resurserna inte är dimensionerade för ett ökat antal uppgifter. Enligt studien kan ett tillstånd av ”post-scarcity” leda till en intern konkurrens om resurser och personal där man bortser från externa krav och vad som är bäst för helheten till förmån för sin egen enhet. Ytterligare en konsekvens kan vara att man använder sig av äldre organisatorisk kunskap och därmed riskerar ett retroperspektivt synsätt där man återskapar en organisation som egentligen inte är ändamålsenligt utifrån nya förutsättningar.[6]
Försvarsmakten har alltså under de senaste åren rört sig från en anorektisk organisation till en ”post-scarcity-organisation” där fortsatt tillväxt är i fokus. Det råder i nuläget politisk konsensus om att tillföra ytterligare medel även om budgeten i skrivande stund inte är fastställd. Det paradoxala i dessa tillväxttider är emellertid att många av arméns förband med anställda soldater upplever ett omvänt förhållande.
Under den anorektiska perioden dimensionerades den svenska insatsorganisationen utifrån kraven på internationella insatser och nedskärningarna drabbade främst de förband som inte ansågs kunna bidra vid internationell verksamhet.[7] De få förband som tillhörde insatsförbanden kunde därmed, på bekostnad av någon annans resurser, öva utan några större ekonomiska begränsningar och skulle dessutom vara personellt uppfyllda. Förutom de specifika förband som bemannade internationella insatser kan nämnas Nordic Battlegroup 2008 och 2015 samt de förband som utgjorde Insats Armén (IA) och senare Operativ Reserv (OR). Under den anorektiska perioden var således besparingar och reduceringar något som generellt inte drabbade de specifika insatsförbanden i Armén.
Den huvudsakliga åtgärden för tillväxt är i dagsläget en ökad grundutbildning med större värnpliktsvolymer. Detta är en fullt förståelig prioritering utifrån ett tillväxtperspektiv och för att möjliggöra en robustare personalförsörjning. Dessa satsningar har emellertid också lett till minskad prioritering på de anställda förbanden vars tillstånd snarare kan liknas vid det anorektiska. GSS/K-förbandens utrustning och fordon måste i hög grad användas för grundutbildning, tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) kallas in för övning i mindre omfattning och officerare omfördelas till utbildning av värnpliktiga. Trots ett mycket stort intresse över anställning till GSS/K från färdigutbildade värnpliktiga möjliggörs inte detta fullt ut utifrån rådande ekonomiska ramar och styrningar.[8]
Grundutbildning och anställda förband får inte ses som två motsatta och konkurrerande system. De båda kompletterar varandra och fyller olika syften. Både stående förband och grundutbildning kräver emellertid resurser, vilka därmed måste fördelas och prioriteras på ett balanserat sätt.
Yrkessoldater existerar för att vara beredda
Den senaste tidens händelser har i hög grad påvisat behovet av stående förband med anställd personal. Det var anställda soldater ur Göta Ingenjörregemente som i mars 2020 transporterade, grupperade och driftsatte en sjukvårdsförstärkningsenhet i Helsingborg[9] och det var anställda soldater ur Försvarsmedicincentrum, Trängregementet, Marinbasen, Luftstridsskolan och Luftvärnsregementet m fl som bidrog till upprättandet av vårdplatser i Göteborg och Stockholm.[10] Med hänsyn till de korta tidsförhållanden som rådde i samband med upprättandet av sjukvårdsinrättningarna var de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna avgörande i synnerhet avseende transport av resurser. Vidare har våra anställda förband möjliggjort stridsgruppen på Gotland, genomfört förstärkningar av pågående internationella insatser och generellt upprätthållit svensk beredskap. Beredskapsinsatsen på Gotland i augusti 2020[11] är ett bra exempel på när förband med hög tillgänglighet användes i detta syfte.
Anställda soldater utgör en bra rekryteringsbas till officerare och kan vid behov användas som avlastning både avseende utbildning och stabsarbete. Dessutom ger rekrytering av anställda soldater från exempelvis en eldledningspluton mycket god grund till vissa specialiserade befattningar som t ex Joint Terminal Attack Controller (JTAC)[12] där internationella styrdokument ställer krav på viss utbildning och erfarenhet innan officeren påbörjar utbildning till JTAC. Utöver detta finns behovet av soldater med djupare kunskap i vissa tekniska system inom exempelvis, ledning/samband, luftvärnssystem och telekrig.
Ett stående förband medger också bättre förutsättningar för att delta i internationella övningar. En viktig del i vårt militärstrategiska koncept är samarbete med andra nationer och för att åstadkomma detta krävs gemensamma övningar. Inom luft- och sjöarenan finns idag en utvecklad interoperabilitet mellan länderna i vårt närområde och samarbetet utvecklas och genomförs på daglig basis genom sjö- och luftövervakning. För att utveckla arméförbandens förmåga till internationellt samarbete krävs deltagande i internationella övningar som sällan följer svensk grundutbildningsrytm. Med det anställda förbandet kan vi, på en taktisk nivå, delta i samövning inom de strategiskt viktiga samarbetena tillsammans med Finland och NATO oberoende av grundutbildningsrytmen. Exempel på utvecklande samövningar med anställda förband är det svenska deltagandet med reducerad brigad i Trident Juncture 2018 och reducerat ingenjörkompani i finska REPO 2019.
I Försvarsmaktens perspektivstudie anges ett ökat behov av GSS/K med hänsyn till behovet av tillgänglighet kopplat till gråzonsproblematik samt professionalitet kopplat till strid och komplexa materielsystem. Det bedömda behovet av GSS/K för Försvarsmaktsstruktur 2035 (FMS35) anges till 13 200 d v s en fördubbling i jämförelse med FM Org 16.[13] Försvarsberedningen framförde i Värnkraft GSS/K som en ”förutsättning för stående förband” och därav viktiga för beredskapen. Samtidigt betonar försvarsberedningen att den utökade krigsorganisationen främst innebär en utökning av mobiliseringsförband och föreslår att stående arméförband ska kunna bilda en tillfällig stridsgrupp med hög beredskap. Vidare anser försvarsberedningen att de stående förbanden i armén ska inriktas mot att lösa de funktions-, utbildnings- och beredskapsuppgifter som nödvändigtvis kräver anställd personal.[14]
Ur politisk synvinkel finns det alltså ett tydligt fokus mot ett mobiliseringsförsvar och behovet av stående förband tonas ner i jämförelse med Perspektivstudien. Det finns därmed en uppenbar risk inför kommande försvarsproposition att ytterligare nedskärningar av den stående organisationen är att vänta beroende på exempelvis ökade kostnader för upprättandet av nya regementen. Redan idag märks markanta nerskärningar och omprioriteringar i de stående förbanden. Nyanställning av GSS/K sker mot så kallade måltal vilka förbanden har att förhålla sig till och inte utifrån vilka uppgifter/beredskap som behöver lösas. Måltalen varierar mellan arméns olika förband och anger samtliga individer som har en anställning vid respektive förband i kategorin GSS/K inkluderat tjänstlediga och elever vid exempelvis specialistofficersutbildning. Vilka förmågor våra stående förband skall ha diskuteras i mindre omfattning. Dagens numerärer är helt enkelt för små för att uppnå önskad effekt och ett sammansatt stående förband med delar från hela Sverige är helt enkelt ingen trovärdig militär lösning. Det är de stående förbanden lokalt som initialt möjliggör flexibilitet och initiativkraft och skapar förutsättningar för mobilisering. Möjligheten till aktivering av GSS/K och GSS/T ger dessutom en viktig handlingsfrihet för överbefälhavaren då detta kan genomföras utan att regeringen beslutat om höjd beredskap. Anställda soldater, samlade och övade i bataljonsstruktur är ett utmärkt multifunktionellt verktyg för uppkomna situationer.
Arméledningen, brigaderna och förbandscheferna måste nu tillsammans fortsatt resonera om vägen framåt för anställda förband med fokus på beredskap, förmågor och användbarhet i kris och krig. En stående bataljon med GSS/K och GSS/T per brigad vore en rimlig målbild utöver de förband som företräder funktioner. Ännu viktigare är att våra politiska beslutsfattare erhåller en bättre förståelse för användbarheten av stående förband och det är oroväckande att den försvarspolitiska debatten i så pass hög grad fokuserar på ensidig tillväxt genom ökade volymer av värnpliktiga. En fortsättning på inslagen väg kan leda till att viktiga komponenter i svensk beredskap försvinner. Uppbyggnaden av enbart en mobiliseringsorganisation utifrån ett retroperspektivt synsätt är inte en lösning och det finns gott om moderna historiska exempel där en värnpliktsarmé inte klarat sig speciellt bra i krig mot en yrkesarmé. En total övergång till ett mobiliseringsförsvar är knappast heller en tillräcklig bas för det moderna försvaret med hänsyn till den tekniska utvecklingen och man kan retoriskt ställa sig frågan om hur den teknik vi hanterar ser ut om 5, 10 eller 15 år.
Låt oss istället finna en balanserad väg framåt där vi lyckas kombinera styrkan med värnpliktsförsvaret och våra stående förband. En alltför missgynnad behandling av den stående organisationen kan utvecklas till decenniets största militärstrategiska misstag och det förefaller som om Sverige redan har fyllt sin kvot i detta avseende. Det vore oansvarigt att acceptera en sämre nationell beredskap till förmån för en snabbare men obalanserad tillväxt. Stående förband med kontinuerligt och tidvis anställda soldater är en viktig del i tröskeleffekten och de förändringar vi gör idag måste ta höjd för framtiden. I annat fall får vi helt enkelt hoppas att nästa kris väljer att takta med grundutbildningsrytmen.
Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7 och har tidigare erfarenhet som kompanichef och stf bataljonchef vid 71. motoriserade bataljonen. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
Marcus Harrby är major vid Livregementets Husarer, K 3 och har tidigare erfarenhet som skvadronchef vid stående förband samt flertalet insatser och beredskapsförband.
Mattias Hiller är kapten vid Luftvärnsregementet, Lv 6 och har tidigare erfarenhet som bland annat kompanichef och avdelningschef vid regementsstaben. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
Filip Scheynius är major vid Livgardet och har tidigare erfarenhet som skvadronchef och chef för logistikenhet Stockholm. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
Anders Stigsson är major vid Göta Ingenjörregemente och har tidigare erfarenhet som kompanichef vid anställt förband. Han genomför i nuläget internationell insats i Afghanistan.
Jesper Sparre är major vid Skaraborgs regemente, P 4 och har tidigare erfarenhet som kompanichef och stf bataljonschef vid 42. Pansarbataljonen. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
Henrik Wigren är kapten vid Försvarsmedicincentrum, FömedC och har tidigare erfarenhet som kompanichef och krigsförbandschef för sjukhuskompani. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
Fredrik Ågren är major vid Artilleriregementet, A9 och är chef för Forward Air Controller Training and Evaluation Cell (FACTEC) på Artilleriets Stridsskola.
Noter
[1] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie (PerP 2016–2018: Tillväxt för ett starkare försvar, 28-29.
[2] Alvinius, A., Holmberg, A. & Larsson, G. (2018). Leading effectively a post scarcity military organization. In D. Watola & D. Woycheshin (Eds.), Leading effectively: interpersonal perspectives (Chapter 6), Kingston, Canada: Canadian Defence Academy Press, s 105ff.
[3] Agrell, Wilhelm (2010). Fredens illusioner: det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988–2009. Stockholm: Atlantis, 243.
[4] Westberg, Jacob, Svenska säkerhetsstrategier: 1810-2014, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s 203.
[5] Regeringen, Regeringsbeslut 2017-03-02, Fö2016/0252/MFI, Uppdrag till Försvarsmakten och Totalförsvarets rekryteringsmyndighet om mönstring och grundutbildning av värnplikt.
[6] Alvinius, A., Holmberg, A. & Larsson, G. (2018). Leading effectively a post scarcity military organization. In D. Watola & D. Woycheshin (Eds.), Leading effectively: interpersonal perspectives (Chapter 6), Kingston, Canada: Canadian Defence Academy Press, s 105ff.
[7] Agrell, Wilhelm (2010). Fredens illusioner: det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009. Stockholm: Atlantis, 221.
[8] Försvarsmakten, 2020-02-20, Tilläggsdirektiv till VU 20 gällande GO01 bilaga 1 –Reducerad personell tillväxt, https://www.forsvarsforbundet.se/globalassets/material-och-avtal/direktiv/fm2019-1625.5-tillaggsdirektiv-till-vu-20-gallande-go01-bilaga-1—reducerad-personell-tillvaxt.pdf, (hämtad 2020-09-09).
[9] Försvarsmakten, 2020-03-27, ”Vi har i uppgift att stödja samhället i denna extrema situation och bidrar med det vi kan”, https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/03/vi-har-i-uppgift-att-stodja-samhallet-i-denna-extremasituation-och-bidrar-med-det-vi-kan/ (hämtad 2020-09-09).
[10] Försvarsmakten, 2020-08-28, Insatsen leverera fältsjukhus är över, https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/08/insatsen-leverera-faltsjukhus-ar-over/, (hämtad 2020-09-09).
[11] Försvarsmakten, 2020, 08-24, Beredskapsinsats i Östersjön och på Gotland, https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/08/beredskapsinsats-i-ostersjon-och-pa-gotland/, (hämtad 2020-09-09).
[12] Joint Publication 3-09.3 Close Air Support (10 June 2019), s xi.
[13] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie (PerP 2016–2018: Tillväxt för ett starkare försvar, sid 61ff
[14] Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025 [Elektronisk resurs], Regeringskansliet, 2019
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2019/05/ds-20198/, (hämtad 2020-09-16), 178- 179, 227.
