I det läge som skapats av Rysslands aggression fr o m den 24 januari talas i den strida floden av svenska och internationella inlagor mycket om både det andra och det tredje världskriget, chockerande mycket, kunde man tycka. Det handlar ju då dels om allt det som i dagarna minner om det andra världskriget med dettas skrämmande markörer av raserade städer, gatustrider och flyktingmassor, dels om den manifesterade rädslan för att det som nu sker ska eskalera till vad som kan befaras behöva betecknas som ett tredje världskrig, därmed sannolikt ett nukleärt världskrig.
På bara en månad har en utveckling skett som aktualiserar dessa båda horrörer, en omskakande f d otänkbarhet. När detta skrivs förestår ett extra NATO-toppmöte, med Joe Biden på plats i Bryssel och toppmöten även på EU-nivån. Allmänt inses inför detta, liksom länge efter detta, att det nu och framöver handlar om ytterst svåra avvägningsbeslut i extremt allvarliga frågor.
NATO:S Plan B ”Plus” versus Putins Plan B/C
Utgångspunkten är: hur ska en NATO Plan B ”Plus” kunna möta, helst avskräcka, en Putin-rysk Plan B och Plan C? Utgångspunkten är vidare att ”Väst” (USA/NATO) bevisligen, trots betydande ansträngningar, inte förmådde avskräcka Putin (”den förskräcklige”) från att utlösa ett storskaligt militärt angrepp på grannlandet Ukraina. Det räckte inte med den etablerade kärnvapenavskräckningens tänkta roll att omöjliggöra varje storkrig i Europa. Och det räckte inte med månader av unikt öppen underrättelsevarning och månader av mobiliserande av alliansensade hot om massiva (”devastating”) ekonomiska sanktioner, försäkringar om sympati och stöd för det hotade Ukraina, diplomatisk skytteltrafik på högsta nivå och uppbådande av konkret militärt stöd för NATO:s östflanksländer. Putin gjorde likväl det som höga ryska företrädare under dessa månader envist förnekat att man skulle. Den 24 februari small det. Och allt kastades över ända.
Det är viktigt att klarsynt börja där. Generell och specifik, snabbt uppbådad, västlig avskräckning förmådde inte påverka Herr Putin till att avstå från angreppet. Sedan detta stått klart och sjunkit in har Biden/NATOs Plan B kommit att bestå av fyra komponenter:
- Att hela vägen samla och hålla ihop Alliansen, alltså NATO-länderna plus partners, plus så långt alls möjligt även allierade i andra delar av världen, och att acceptera att det därvid också handlar om ett betydande mått av tålamod med enstaka, mer vankelmodiga länder.
- Att straffa Putin med unikt långtgående, successivt skärpta, sanktioner i syfte att skapa kollaps i den ryska ekonomin och att verka för Rysslands gradvisa internationella isolering, i hopp om att tvinga Putin till reträtt.
- Att skyndsamt och beslutsamt ”reassure” allierade på NATO:s östflank genom tillförsel av militära styrkor (nu senast stridsgrupper tlll ytterligare länder, som Bulgarien, Rumänien och Ungern), både genom truppöverföring från USA och genom omdisponeringar från väst till öst i Europa, samt
- Att stödja den ukrainska försvarskampen med vapenleveranser och annat som krävs, dock med det strikta förbehållet att det inte får handla om insatser som äventyrar grundhållningen om ett orubbligt nej till direkt militär involvering, med trupp eller flyg, oaktat återkommande, skickligt marknadsförda Zelinsky-krav på tyngre militära insatser, som leveranser av Mig 29-plan i Polen eller införande av ”no-fly zones”.
Problemet är att intet av detta (hittllls) kunnat avskräcka Putin från dennes plan B – fortsatt aggression, med fortsatt oklarhet om mål och medel, nu i vad som brukar benämnas Putins Plan B, sedan den ursprungliga planen – ett Blixtkrig för att snabbt erövra Kiev m fl städer och framtvinga regimens tidiga kapitulation – uppenbart misslyckats och Kreml i stället övergått till ett mer utdraget utnötningskrig. Putins Plan A:s misslyckande konstateras allmänt ha sin grund i en fatal underskattning både av den ukrainska försvarsviljan och försvarskapaciteten och av sammanhållningen inom västlägret. Men Plan B verkar inte heller särdeles framgångsrik. Anstormningen norrifrån mot Kiev går trögt, och har tillsammans med övriga frontavsnitt lett till närmast groteska förlusttal – c.a 15 000 döda enligt NATO:s bedömning i skrivande stund, förutom mängder med skadade och förlorad krigsmateriel. Uppgifter om ukrainsk motoffensiv på en del platser har gett upphov till bedömningar/förhoppningar om att det till och med kan handla om ett mer fullständigt misslyckande – att västliga bedömare egentligen har överskattat den ryska krigsmaskinens krigsduglighet. I varje fall står det och väger, med inslag också av ryska framstötar och en brutalisering av krigföringen. Mariupol, det mest brutala exemplet, lär inte hålla ut länge till. Och hotet mot Odessa ökar. Och även i västukrainska Lviv, vid den viktigaste flyktvägen västerut, förmärks tecken på krigets verklighet.
Det har därtill blivit ofrånkomligt att konstatera att den förorsakade flyktingströmmen, inom och utom landet, i dimensioner som inte skådats sedan det andra världskriget, är att betrakta som medvetet led i Putins Plan B, ett sätt att destabilisera antagonistiska motparter i Ukraina och västvärlden som strategiskt påminner också om de etniska utrensningarnas Jugoslavien på 90-talet.
Vad ska Väst göra nu?
Så vad ska väst (US/NATO/EU, m.fl.) göra nu, i balansen mellan att avskräcka (från ryska angrepp bortom den ukrainsk-västliga gränsen) genom militär styrkeuppbyggnad i de östra flankländerna, från Estland till Bulgaren), bestraffa (genom ytterligare utvidgade, men garanterat kontroversiella, sanktioner och ytterligare insatser för att internationellt isolera Putin-regimen i hopp om att successivt tvinga Putin till någon form av reträtt) och stödja den ukrainska försvarskampen på alla tänkbara sätt, inklusive med mer och mer avancerad försvarsmateriel, i hopp om att detta skall vara ett verksamt medel att hejda och vända det ryska angreppet, utan att direktkonfrontation med Ryssland och därmed ”det tredje världskriget” ska behöva riskeras? Och med allianssammanhållningen intakt.
Om detta ska i Bryssel Biden-ledda diskussioner föras i tre komplementära format, på toppnivå: NATO, EU och G7, en formidabel manifestation av långtgående global samling till följd av den plötsligt inledda ryska aggressionen. Utfallet är okänt när detta skrivs.
Men det kommer, då och länge därefter, att i grunden handla om avskräckning och röda linjer – ett problematiskt och dilemmafyllt ämne.
”Every inch” av NATO:s territorium kommer att försvaras med alliansens fulla och gemensamma kraft, deklarerar Jens Stoltenberg gång på gång, med hänvisning till den styrkeuppbyggnad som sker och fortsatt kommer att ske på alliansens östflank. Just den betoningen, tillsammans med Ukrainas tragedi, lämnar som vi sett lite öppet vad som därvid gäller för NATO ”särskilda” (enhanced) partners, som Sverige och Finland. Men redan i detta inryms ju den stora, avgörande trovärdighetsfrågan. Vad planerar alltså NATO (och USA) att göra om avskräckningen inte heller här fungerar, och Putin – redan i ett synbarligen tämligen desperat läge – faktiskt chansar på någon form av gränsöverskridande (röda-linjen-överskridande) aggressionshandling, exempelvis för att chansa på att väst ska vika ner sig, utan enigt, trovärdigt svar, på nivå? Eller, med andra ord, för att chansa, som i ett bisarrt chicken race, på att västsidan ska vara räddare för ”det tredje världskriget” än despoten i Kreml? Finns för sådant läge på västsidan en genomtänkt linje mellan avskräckning, vedergällning, trovärdighet, allianssammanhållning och proportionalitet? Till exempel om det handlar om ett ryskt missilangrepp mot en inledd vapenleverans?
Nivåerna kärnvapen, kemvapen och cyber: tankar om det nyss otänkbara
Denna existentiellt viktiga frågeställning problematiseras ytterligare om man för resonemanget vidare mot nivåerna kärnvapen, kemvapen (m fl massförstörelsevapen) och cyber. Då börjar det handla om tankar om det otänkbara (som om inte redan det som nu sker i Ukraina platsar under den rubriken!).
Visst, skramlet från Putins sida med både kärnvapen- och kemvapenhot kanske i första hand handlar om ryska försök att avskräcka väst från att ingripa militärt på ukrainarnas sida för att fysiskt hindra en rysk framgång i kriget, oklart om man därvid inkluderar både direkt militärt ingripande och mer avancerade vapenleveranser. Men saken blir därmed inte mindre allvarlig. Frågan är, till exempel, vad Jens Stoltenberg egentligen menar när han med anledning av aktuella amerikanska varningar för att Putin faktiskt överväger att sätta in kemvapen (enligt mönster från Syrien och stadsstriderna där) deklarerar att då blir läget ”totally different”. Ska NATO (hota med att) vedergälla ”in kind”, med kemvapen – om man besitter sådana – eller med vad, kärnvapen? Och om Putin, vars rådgivare Dmitry Peskov i dagarna sade till CNN:s Amanpour att Ryssland förvisso planerar för användande av kärnvapen om man ser sig utsatt för ett existentiellt hot, faktiskt går vidare med kärnvapenskramlet, bör, eller måste, då USA svara med samma mynt? Och så tillkommer cyberdimensionen, hittills mindre framträdande än som väntat: hur ska väst svara, eller hota svara, på ett eventuellt storskaligt ryskt cyberangrepp, kanske riktat direkt mot USA?
Ansvariga i västliga huvudstäder och högkvarter tvingas nu beakta även dessa risker när en politik, på kort och längre sikt – ska utformas, i balansen mellan avskräckning, försvarsförmåga, bestraffning, allianssammanhållning och stöd till den ukrainska försvarskampen, med fortsatt ovisshet om vari en eventuell putinsk Plan C kan komma att bestå. Och då uppstår frågan om i vad mån en västlig Plan B ”Plus” faktiskt förslår, i ett läge då Ukrainas militära och folkliga försvarskraft steg för steg ändå mals ner, med fruktansvärda offer för civilbefolkningen, samtidigt som det ter sig uppenbart att sanktionerna är alltför långsiktigt verkande för att kunna framtvinga rysk militär reträtt och samtidigt är så drabbande att det inte lämnar utrymme för relevanta och uppnåeliga kompromissuppgörelser (särskilt som USA nu officiellt stämplar Putin som krigsförbrytare). Samtidigt som västsidans enda reella hopp tycks ligga i att Ukraina ändå ska uthärda uppgiften att å västvärldens vägnar motstå och tvinga tillbaka det ryska angreppet – givet att en total rysk seger vore, som det heter numera, ”totally unacceptable”.
Diplomatins tillkortakommanden
Så vi finns i ett svårt läge. Det talas, förstås, mycket om diplomatiska samtal och en ”diplomatisk lösning”. Och om det nödvändiga att få till stånd ett eld upphör för att möjliggöra desperat nödvändig humanitär undsättning. Och hjältepresidenten Zelinsky, ännu envist kvar i Kiev, gör numera, som sig bör, olika utspel om vari en slags kompromisslösning kunde tänkas bestå (neutraliteten, Dombass-arrangemanget, mm), kopplat till förslag om direktsamtal mellan presidenterna i Kiev och Moskva. Och flerfaldiga är de internationella figurer – som Turkiets Erdogan och Israels Bennet och andra -som aktivt och uthålligt erbjuder sina tjänster som medlare/facilitatorer. Men avståndet mellan parterna är avgrundsdjupt och allt seriöst tal om kompromiss, en kompromisslösning mellan en aggressor och ett offer, ter sig, länge än illusoriskt. I skrivande stund säger EU:s Michel att målet nu måste vara att ”besegra” Ryssland. Och Joe Biden har stängt dörren för förnyade högnivåkontakter genom att stämpla angriparen Putin som ”war criminal” och ”thug”.
”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?”, vrålade Joseph Goebbels i Berlins Sportpalats den 18 februari 1943. Hur den noga utvalda folkmassan svarade minns vi alla.
