av Lars Holmqvist

Tygmärke utdelat till deltagande soldater i Aurora 17. Foto: Lars Holmqvist.

När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta.

Under de militära övningar jag själv deltog i under det kalla kriget fanns utan tvekan civilläget med i de förutsättningar som utgjorde ram för övningarna. Bofasta kunde nyttjas som sagesmän, sommarstugeområden kunde vara folktomma eller, p g a ledighet eller flyktingsituation, vara bebodda. Hänsyn skulle tas till civila vid gruppering och vid förflyttning och i vissa situationer kunde flyktingströmmar vara något som påverkade stridsfältet och/eller egen rörlighet. Civila resurser kunde bli aktuella att rekvirera i vissa lägen, såsom lokaler eller entreprenadmaskiner. Men sammantaget övade vi militär strid och ingenting annat. Den civila sfären var perifer.

Observationen

Nu har jag inte någon överblick över den stora och komplexa organisation som hela Aurora 17 utgör och det ska jag inte heller ha, men inom den ”byggkloss” där mina kamrater och jag övades, kunde jag göra en intressant iakttagelse.

Vi ställdes mot en spelad motståndare som enligt förutsättningarna inte enbart strävade efter att nå militära mål utan även politiska, ickemilitära mål. En motståndare som genom olika insatser skulle försöka skada civil infrastruktur, påverka media i försvarsnegativ riktning, vända civilbefolkningen mot idén att försvara landet och ytterst påverka det politiska beslutsfattandet i regeringen. Detta är – tror jag – nytt och det är synnerligen positivt.

Forskaren Oscar Jonsson, verksam vid Department of War Studies, King’s College i London, skrev i september en artikel för Timbro med anledning av den ryska övningen Zapad 17. Ur artikeln, som är mycket läsvärd, klipper jag följande citat:

”Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.

I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.”

Med citatet från Oscar Jonsson i åtanke, vilken blir betydelsen för vårt lands försvar? Vilka är de hårda och svåra delarna av försvaret och omvänt, var kan motståndaren finna sårbarheter? Jag vill här av naturliga skäl inte beskriva vårt försvar på en onödigt detaljerad nivå utan önskar föra ett mer översiktligt resonemang.

Våra militära förband – inklusive Hemvärnet – är organiserade, utrustade och övade för att lösa sin huvuduppgift, väpnad strid.

Det hindrar i och för sig inte att de även kan lösa ickemilitära uppgifter, planerade eller oplanerade, liksom att på olika sätt ge stöd åt det civila försvaret. Samtidigt finns en lång rad av hot och risker där Försvarsmakten inte är och inte heller skall vara lösningen. Vi har få förband och i en krigssituation kommer förbandens huvuduppgifter att vara fullt tillräckligt för dem att hantera.

De olika civila myndigheterna bör alltså planera för att lösa sina respektive åtaganden inom ramen för totalförsvaret med egna resurser och – givet citatet av Oscar Jonsson ovan – göra det på ett sådant sätt att de själva inte utgör en möjlig sårbarhet i en motståndares ögon.

Insikten om det civila försvarets ökade betydelse finns uppenbarligen idag på regeringsnivå och den ligger antagligen bakom de regeringsinitiativ vi sett de senaste två åren för att stärka de civila delarna av försvaret. Detta är en förändring i rätt riktning och det tycks även leda till åtgärder, låt vara att tempot i uppbyggnaden ännu är plågsamt lågt.

Reflektionen

Det finns mer än ett sätt att se på det civila försvaret. Jag tänker mig två scenarier och skillnaden mellan dessa två är ganska stor:

Scenario ett är att vi kan se på det civila försvaret som något som stärker medborgarnas skydd och som skapar resurser för att stödja det militära försvaret. Den bilden tror jag ligger nära synen vi hade på Civilförsvaret under det kalla kriget och den är också intuitiv. Var och en förstår att krig innebär svåra påfrestningar på civilbefolkningen vilket genast leder till frågan om hur vårt samhälle bäst kan organisera ett skydd för dem.

Det andra scenariot är att en motståndare som letat efter och identifierat sårbarheter i det svenska samhället tänker nytt och istället för ett konventionellt militärt anfall väljer ett angreppssätt som i huvudsak bygger på ickemilitära medel. Våra militära förband hamnar då i en situation där de står redo men förblir overksamma då ingen militär motståndare visar sig, samtidigt som civil infrastruktur, kommunikation, beslutsfattande och försvarsvilja i egenskap av motståndarens primära mål angrips på olika sätt.

Scenario två leder till en situation där det civila försvarets chefer finner att deras respektive verksamheter utgör direkta mål för motståndaren och det enda verksamma skyddet mot angreppen är de försvarsförberedelser som på förhand har gjorts. Det kan vara fråga om såväl åtgärder vidtagna med verksamhetens egna resurser som i ett strukturerat, planerat och övat samarbete med andra aktörer.

En fråga jag ställer mig – en smula osäker på om jag verkligen vill veta svaret – är i vilken grad våra politiska och civila beslutsfattare överlag är redo för ett scenario två. Vi kan se på några händelser som uppmärksammats ganska nyligen:

  • Tullverkets agerande i samband med attentatet den 7 april, som jag skrivit om tidigare, ledde till att tullens verksamhet avstannade i ett läge då en fast gränskontroll hade kunnat vara ytterst viktig för säkerheten
  • Vi har alla tagit del av turerna kring Transportstyrelsens medvetna beslut att bryta mot lagen och därmed skapa stora revor i vår nationella säkerhet
  • Miljöpartiet har på Gotland och i Karlshamn valt att gå i opposition mot den regering som partiet de facto ingår i, genom att ifrågasätta Aurora 17
  • En rad organisationer, däribland två riksdagspartier (V och Mp) valde att delta i protestaktioner mot Aurora 17 som organiserades av personer tillhöriga Kommunistiska partiet (tidigare KPML(r)). Ett parti som lever upp även till högt ställda krav för att få kallas extremistiskt.

Väl medveten om att punkterna utgör en något anekdotisk bevisföring från min sida så vill jag inte dra några tydliga slutsatser av dem, men sammantaget ger de ändå anledning till viss oro.

Chefer i våra kommuner, landsting, länsstyrelser och nationella myndigheter borde alltså säkerställa att deras totalförsvarsplanering inte bara tar höjd för krigets krav utan även för en situation där den egna civila verksamheten kan utgöra motståndarens förstahandsmål.

Nästa stora svenska övning, Totalförsvarsövning 2020 är nu på planeringsstadiet. Det ska bli intressant att se hur den kommer att svara mot scenario ett respektive scenario två. En annan fråga är hur vi bäst kan göra nytta av tiden fram till 2020. Jag tror att det brådskar.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.