Händelserna i Ryssland under midsommarhelgen har naturligen lett till omfattande kommentarer i inte minst västerländska medier, varav flera från tidigare högt uppsatta chefer inom militära och civila etablissemang. Möten har också ägt rum på höga nivåer inom de politiskt ansvariga instanserna i hela EU och NATO. Skälen till det är flera och relativt självklara. Det kan nämligen alls inte uteslutas att händelserna förebådar ytterligare och större konvulsioner inom Ryssland. Olika detaljer i händelseförloppet och bevekelsegrunder och syften är oklara hos Wagnergruppens ledare och upplösningen med någon form av ”uppgörelse” med Putin förblir hittills dunkel.
Att Prigorzin varit oerhört missnöjd med den ryska militära ledningen under en längre tid, främst beroende på tydliga brister i logistik och underhåll till Prigorzins trupper, är mer eller mindre känt. Om det ligger något i påståendena att Wagnergruppens ledning velat framtvinga en avgång från den högsta militära ledningen i Ryssland och i det syftet börjat marschera mot Moskva med en stor militär styrka är det tydligt att något ytterst allvarligt för Putinregimen har inträffat.
Att ha en stor okontrollerbar militär styrka på marsch mot huvudstaden med svåröverblickbara säkerhetsmässiga konsekvenser torde ha upplevts som ytterst allvarligt av Putin, särskilt som det föreligger information (mer eller mindre propagandistiskt?) om att Progorzins trupper mötts med jubel på olika ställen under sin marsch norrut mot Moskva. Att Putin sett sig tvingad till någon typ av uppgörelse för att avvärja risken för blodiga sammanstötningar mellan Wagnergruppens förband och ryska säkerhetsstyrkor, kan dock vara en inte alltför orimlig tolkning.
Hur det hela avlöpt är, i skrivande stund, oklart vad gäller soldaterna i Wagnergruppen. Om det blir bestraffning, amnesti, inlemmande i de ryska väpnade styrkorna eller rätt och slätt upplösning av dessa förband och om Wagnergruppens ledning undslipper straff mot att de lämnar Ryssland är fortfarande höljt i dunkel.
Händelserna i Ryssland pekar därför på att läget där vad gäller politisk och militär ledning inte är stabilt, något som i sin tur kan utlösa många olika reaktionsmönster inom landet och även i Rysslands närhet. Att Belarus och dess president Lukasjenka blivit mer eller mindre direkt involverad i hanteringen av Wagnergruppens trupper och ledare tyder på att Putin och Lukasjenko haft snabba och direkta överläggningar om hur denna kris skulle avvecklas innan den nått proportioner som kunde lett till allvarliga och våldsamma konfrontationer inne i Ryssland. Omfattande väpnade strider mellan den stora Wagnergruppens förband, vars militära förmåga alls inte kunde underskattas, och olika säkerhetsstyrkor kunde ha utlöst ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Om så skett kunde det ha inneburit att säkerhetsläget för länder i Rysslands närhet också kunde ha påverkats snabbt och dramatiskt.
Reaktionsmönster inom Ryssland vid inre allvarliga oroligheter är svåröverblickbara. Det är något som hänger samman med att flera politiska förhållanden som nu förefaller gälla mycket snabbt kan ändras.
Statsledningen under Putin ger till det yttre ett starkt intryck och det kan inte uteslutas att händelserna runt midsommar har inneburit att han stärkt sitt grepp om statsledningen. Makten är till synes koncentrerad i dennes händer via en av honom utsedd regering och via ett av hans parti helt dominerat parlament, och han omges av likaså till synes lojala chefer för olika viktiga statsorgan (militär, polis, säkerhetstjänst, statsmedia etc.). Så länge ledningarna för dessa olika strukturer är beroende av Putin för sin makt, sin ekonomiskt priviligierade ställning och – inte minst – sin egen säkerhet, torde det politiska systemet i stort sett hålla samman under Putins ledning. Manipulerade val, brist på legalt accepterad politisk opposition, intensivt kontrollerad opinionsbildning via media, politiskt styrt rättsväsende o s v tjänar alla till att understödja den sittande presidentens maktposition.
Men Rysslands auktoritära styre under Putin präglas därför av samma basala inneboende svagheter som alla auktoritära statsformer, nämligen bristen på förutsebar och rättsligt säker och ordnad form för maktskifte, när den auktoritära ledningen krackelerar. Inte heller byte av högre tjänster i strukturen är föremål för ordnade former, utan sker i beslutsformer som främst tyder på mer eller mindre hållbart kamratskap och snabbt kan leda till korrumperade lojaliteter.
Lojaliteten i statens styre bygger därför inte på en rättssäker form för ämbetsutövning där dess utövare känner sig trygga i sin tjänsteutövning i en förutsebar regelstyrd struktur, utan i stället på en lojalitet som präglas av rädsla för oförutsebara och skrämmande konsekvenser för tjänstemannen själv och dennes familj vid bristande trohet.
Auktoritära ledare kan snabbt tappa fotfästet i en sådan starkt manipulerad maktposition, eftersom den inte bygger på en genuint understödd parlamentarisk maktbas, ytterst med likaså genuint folkligt stöd. Putins makt är sålunda inte rättsligt säkrad, utan endast säkrad så långt som olika mot honom lojala personer är beredda att ge honom sitt stöd. Detta stöd bygger på de fördelar (ekonomiska, prestigemässiga och maktpolitiska) dessa personer ser i fortsatt lojalitet mot Putin, och inte främst i en lojalitet mot ämbetet eller mot staten eller nationen.
De lojaliteter i statsapparatens olika ledningar som Putin bygger sitt styre på kan därför successivt undergrävas eller t o m snabbt växla, om chefer inom dessa ledningar upplever att Putin inte har den kontroll som han ger sken av eller hans politik leder till att deras egen maktposition och säkerhet undergrävs. Visar det sig att någon annan i makthierarkin sitter på säkrare maktkort (d v s ytterst ett våldskapital) än Putin och är beredd att utnyttja det, kan plötsliga förändringar av makten i Ryssland därför ske snabbt och dramatiskt.
Det kan vara skäl att påminna om att Ryssland bär på ett långt arv av auktoritärt och despotiskt styre med växlingar vid makten, som inte sällan skett med utövande av plötsligt våld mot konkurrerande pretendenter. Stalins omfattande utrensningar av personer eller t o m grupper av tjänstemän som han uppfattade som en fara för sin maktposition ligger inte så långt bakåt i tiden.
Det kan också vara skäl att påminna om att Putin gjort karriär i den sovjetiska säkerhetstjänsten och i dess ”kultur” som i hög grad varit ansvarigt för nyckfulla aktioner mot oliktänkande eller personer som uppfattats som farliga för statsledningen. Att plötsligt bli anklagad för påhittade brott, avlägsnad från sin befattning och dömd till långvarigt fängelsestraff eller avrättad efter en skenrättegång var vanligt i Sovjet under Stalin. Och Putin har praktiserat lönnmord i olika former mot personer som han uppfattar som förrädare eller en fara för honom själv. Sådana metoder skapar skräck och kan i sin tur leda till våld för att undkomma ett fruktat attentat.
Att Ukrainakriget lett till en försvagning av Putins prestige och makt inom olika ryska hierarkier får hållas för högst sannolikt. Kriget har inte blivit en snabb framgång, de militärt utdragna striderna och Ukrainas framgångsrika försvar är fullt tydliga och de höga förlustsiffrorna i kriget gör sociala avtryck i landet oavsett hur de söker döljas på olika sätt. Att soldaterna i den ryska armén inte är fyllda av en djup plikttrohet och stridsvilja inför insatser i Ukrainakriget finns många vittnesmål om och försöken från soldater att undvika att bli inkallade är tydligt utbredd, liksom vittnesmål om att soldater undviker att strida direkt mot ukrainska soldater. Att Putin därigenom dessutom förlorat i förtroende generellt hos den ryska allmänheten är likaså tydligt, även om manipulerade opinionssiffror söker framställa saken på annat sätt.
De senaste händelserna, med en otvetydig militär revolt från Wagnergruppens sida, (och egentligen oavsett syftet med Wagnergruppens marsch mot Moskva) ger en tydlig bild av okontrollerbar våldsanvändning inom landet, något som måste spä på intrycket av att Putin inte har full kontroll över säkerhetsläget inom landet.
Det är svårt att spekulera i om säkerhetstjänstens ledning eller den militära ledningen sitter på de starkaste korten i en möjlig maktstrid, eller om någon av dem väljer att förlita sig på någon annan välkänd person som kan företräda en större tilltro vid ett plötsligt maktskifte, än den som uniformerade personer från FSB eller Försvarsmakten kan skapa förutsättningar för. Att oförblommerat låta makten gå över i några generalers händer kan te sig svårsmält för många i den civila politiska ledningen, även om det måhända måste tolereras under någon kort period för att säkerställa lugn och ordning i landet.
Hur Putin väljer att agera i en situation där han ser sin maktposition undergrävd kan endast spekuleras om. Att söka dra sig tillbaka under hedersbetygelser förebärande sjukdom kan te sig attraktivt, men inte särskilt sannolikt, om inte ett direkt hot mot honom blir realiserat och han blir tvingad att välja mellan ett sådant alternativ och att bli arresterad och dömd för olika förbrytelser.
Frågan är alltså den om det vi nu sett ske i Ryssland är de första tydliga tecknen på att Putins makt håller på att vittra sönder och att en mycket orolig tid står för dörren i Ryssland. Alternativet kan också vara att Putin söker öka sin styrka i maktapparaten och söker behålla greppet genom ökad repression och hot mot vad han upplever som faror för hans egen makt. De närmaste veckorna kan ge svar på dessa undringar.
För omvärlden är det dock uppenbart att det gäller att vara på sin vakt mot oväntade och dramatiska yttringar av rysk makt. Auktoritära ledare som ser sin makt hotad väljer inte sällan att skapa ett yttre hot som kan tvinga befolkning och statsledning att sluta upp kring denne. Att skapa en hotbild från NATO i samband med dess toppmöte i Vilnius som ”tvingar” Putin att säkra Rysslands västra gränser genom att ockupera och för gott inlemma ”lydriket” Belarus i Ryssland kan vara ett sådant drag, som också kan uppfattas som en kompensation för det misslyckade äventyret i Ukraina. För despotiska furstar med ”byzantinska” drag är sådana spelvarianter alls inte främmande. Sverige och Norden bör alltså iaktta den yttersta vaksamhet både militärt och politiskt för att parera oväntade hot från en trängd rysk president.
Författaren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA och ordförande i avdelning V.