Forskning och utveckling är en betydelsefull del av materielförsörjningsstrategin och har en nära koppling till vårt lands  internationella samarbetslösningar. Foto: shutterstock.com.

Då det nu pågår ett helt nödvändigt och välkomnat arbete med att överse och utveckla den nuvarande strategin för materielförsörjning lämnas i det följande några synpunkter som KKrVA och dess projekt Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES) anser vara viktiga att beakta i det fortsatt arbetet.

Inledning och bakgrund

En beskrivning av nuvarande principer för materielförsörjningen finns bland annat i Försvarsberedningens betänkandet Värnkraft [1] som kan sammanfattas som;

Försvarsberedningen föreslog i rapporten Försvar i användning (Ds 2008:48) principer som bör gälla för materielförsörjningen. Beredningen menade att inriktningen var central för att uppnå ett försvar med god operativ effekt. Principerna fastställdes i försvarsbeslutet 2009 och återupprepades i försvarsbeslutet 2015. Huvudsyftet med principerna är att Försvarsmaktens operativa förmåga ska vara styrande för materielförsörjningen. De fastställda materielförsörjningsprinciperna innebär att:

  • vidmakthållande och uppgradering av befintlig materiel bör, om det är ekonomiskt försvarbart och operativa krav kan uppnås, väljas före nyanskaffning,
  • nyanskaffning bör, när sådan är nödvändig, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel,
  • utveckling bör genomföras först när behoven inte kan tillgodoses enligt ovan.

Försvarsberedningen anser att dessa principer alltjämt är relevanta och därmed fortsatt bör gälla som inriktning för materielförsörjningen. Minskade kostnader och kortare leveranstider bör eftersträvas genom att så långt som möjligt använda och vidmakthålla befintlig materiel. Genom att begränsa särkraven på systemen går det att begränsa kostnaderna och uppnå kortare ledtider från beställning till leverans, liksom ökad tillgänglighet av materielen i krigsförbanden. Vid anskaffning av ny materiel bör inte den materiel som ska ersättas avvecklas förrän den nya materielen är förbandssatt i syfte att undvika glapp i den operativa förmågan.

Försvarsberedningen betonar vikten av att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja redan gjorda investeringar och därmed frigöra utrymme för andra anskaffningar. Det kan därför finnas fall då en viss anpassning av kravställningen på krigsförbanden vore lämplig för att möjliggöra utnyttjande av materiel med lång kvarvarande livslängd. Även möjligheten till att förändra kraven rörande teknisk livslängd bör kunna prövas. Möjligheten till en sådan anpassning bör därför alltid undersökas för att möjliggöra rationellt utnyttjande av befintlig materiel. Det innebär inte att förbandens uppgifter ska bestämmas av redan tillgänglig materiel utan det handlar om viss anpassning av kravställningen inom ramen för förbandens uppgifter.

Försvarsberedningen anger även en inriktning för framtiden där det framhålls att det bör utformas en utvecklad materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utgångspunkten för denna strategi ska vara att på ett över tiden kostnadseffektivt sätt säkerställa Försvarsmaktens operativa behov av materiel och tjänster i fred, kris och krig. Strategin ska baseras på de sedan tidigare fastställda materielförsörjningsprinciperna, men ska i tillämpningen av dessa beakta ett ökat fokus på nationellt försvar och väpnat angrepp, kraven på försörjningstrygghet, väsentliga säkerhetsintressen och förändrade internationella förutsättningar som t ex etableringen av den europeiska försvarsfonden (European Defence Fund, EDF). Strategin bör inkludera ett nationellt perspektiv på hur bilaterala och multilaterala teknologi- och materielsamarbeten ska nyttjas för att bidra till Sveriges försvarsförmåga.

Försvarsberedningen anser vidare att det är av vikt att fortsatt ha en i Sverige verksam försvarsindustri som utvecklar och producerar kvalificerad försvarsmateriel. Försvarsberedningens förslag om en förstärkning av krigsorganisationen innebär att beställningarna till den i Sverige verksamma industrin sannolikt kan komma att öka under kommande år. Den nya materielförsörjningsstrategin bör därför innehålla en strategisk inriktning för att klarlägga statens och industrins roller och ansvar samt tydliggöra statens åtagande i försvarsindustriella frågor, inklusive de väsentliga säkerhetsintressena.

Försvarsberedningen anser att materielförsörjningsstrategin bör formuleras av regeringen tillsammans med myndigheter, industri och övriga berörda aktörer.

Överbefälhavaren fastställde Försvarsmaktens nuvarande materielförsörjningsstrategi (MFS) 2007 [2]. Samtidigt beslutade chefen för Försvarets materielverk (FMV) att strategin även skulle tillämpas inom FMV. Arbetet med framtagandet av strategin genomfördes gemensamt av Försvarsmakten och FMV med deltagande från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).De övergripande målen för strategin är:

  1. Insatsförsvarets uppgifter och behov skall vara styrande för Försvarsmaktens materielförsörjning.
  2. Materielförsörjningen skall vara kostnadseffektiv ur ett livscykelperspektiv och tillgodose kravet på ökad leveranssäkerhet.

De metoder som MFS anger ska användas för att uppnå dessa mål är:

  1. Materielförsörjningen skall styras av tydliggjorda och medvetna val mellan kostnad, effekt och handlingsfrihet.
  2. Materielförsörjningen skall via en iterativ kravanpassning i högre grad nyttja Försvarsmaktens befintliga materiel och marknadens möjligheter samt ske samordnat med utformning.
  3. Internationell samverkan skall vara huvudalternativet vid all utveckling, anskaffning och vidmakthållande och nyttan av internationellt materielsamarbete skall maximeras. Exporten av i Försvarsmakten existerande materielsystem skall främjas där det är till stor nytta för insatsförsvarets behov.
  4. Materielförsörjningen skall ske samordnat med Försvarsmaktens forskning och teknikutveckling.
  5. Antalet olika system skall minskas genom ökad teknisk systemsamordning.
  6. Ökad kostnadseffektivitet skall sökas genom att minska statens egen verksamhet och ge leverantörerna större åtaganden.
  7. Materielförsörjningen skall ledas av en myndighetsgemensam integrerad materielledning.

Noterbart är även att C Fö den 5 juni 2007 beslutade om en interdepartemental arbetsgrupp med syftet att utarbeta en försvarsindustristrategi. Gruppen utarbetade ett utkast till strategi ”Statens strategi för inhemsk försvars- och säkerhetsstrategi”. Dokumentet led dock ”byrålådedöden”.

Frågan om en ny MFS har även behandlat i närtid i några rapporter;

Pang för pengarna – en ESO-rapport [3] om Sveriges militära materielförsörjning visar på brister i Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi och regeringens principer för materielförsörjningen.

Antagandet att en viss typ av anskaffningsmetod alltid är att föredra framför en annan, eller att internationella materielsamarbeten är mer kostnadseffektiva ifrågasätts. Vad som ger en mest effektiv materielförsörjning beror på omständigheterna. Istället bör prioriteringsordningen omformuleras så att myndigheterna styrs med mål snarare än medel. Författaren förespråkar också längre planerings-horisonter för att möjliggöra en kostnadseffektiv materielförsörjning

FOI studie av Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge Ny tid, Ny strid [4]  konstaterar att det finns brister i den nuvarande strategin för Försvarsmaktens materielförsörjning. Det förändrade säkerhetspolitiska läget har resulterat i att fokus skiftat till nationellt försvar, vilket bland annat innebär ett ökat behov av försörjningstrygghet i högre konfliktnivåer. Den nuvarande strategin beaktar inte denna aspekt i tillräckligt stor utsträckning.

Strategin ger heller ingen tydlig vägledning kring hur effektmål ska prioriteras eller uppnås.

En reviderad strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning behöver därför på ett tydligare sätt beakta det förändrade säkerhetspolitiska läget i omvärlden och i förlängningen risken för höjd beredskap och krig i Sveriges närområde. En reviderad strategi bör ta hänsyn till hur det militära försvaret är tänkt att nyttjas

Ledamoten Johan Svensson (avd IV) inträdesanförande 2018 behandlade ämnet Materielförsörjnings-strategin – fortsatt relevant inför nästa Försvarsbeslut?

Stora delar av materielförsörjningsstrategin är alltjämt relevant men vissa delar behöver justeras och tydliggöras och andra delar behöver kompletteras för att strategin skall vara ändamålsenlig in i nästa försvarsbeslutsperiod. En del som behöver justeras är den del som avhandlar internationella materielsamarbeten som i nuvarande utgåva har en för framträdande roll sett mot vad som är realistiskt. Samtidigt måste delen som avhandlar försörjningssäkerhet lyftas fram ytterligare då den är vital för vår förmåga att verka nationellt i högre konfliktnivåer.

Statsmakternas successiva utökning av vad som anses vara väsentliga säkerhetsintressen borde också speglas i materielförsörjningsstrategin då staten måste vara beredd att ta ett större ansvar för att vidmakthålla kompetensen samt utvecklings- och produktionsförmågan vid dom industrier som levererar denna typ av materiel. Kopplat till detta bör staten också verka för att äga, helt eller gemensamt, dom immateriella rättigheterna [5]. Detta är viktigt för staten för att säkerställa att gjorda investeringar inte används till verksamhet som motverkar svensk säkerhet.

Att strategins utgångspunkt är att tillgodose Försvarsmaktens behov är tämligen självklart. Däremot finns det all anledning att påtala att behovet är en funktion av vilka vapensystem (och dess prestanda) som motståndaren besitter och att detta är en väsentlig och dimensionerande del av behovet för att skapa en rimlig duellsituation. Som en följd av detta är det också viktigt att inse och acceptera att materielförsörjningen måste kunna möta motståndarens tekniska utveckling på plattformsnivån och därmed blir reaktiv. Det är ständigt en kamp mellan medel och motmedel. Detta är en förvaltningsmässig utmaning. Viktiga faktorer för att bedöma de framtida hotsystemsplattformarna är vår underrättelsetjänst, vår militärtekniska kompetens och vår egen Forskning och Teknikutveckling.

Tankar inför en ny MFS

Att möta en kvalificerad motståndare

Principen att försvarsmaktens operativa förmåga skall vara styrande för materielanskaffningen är ett grundläggande krav. Mot dagens säkerhetspolitiska krav är det väsentligt att betona att förmågeutvecklingen måste baseras på aktuell hotbild idag och i framtiden kopplat till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare (läs Ryssland).

Regeringens tre principer som ju är framtagna i ett annat säkerhetspolitiskt läge hanterar alla anskaffningar ”över samma kam”. Med större fokus på hotbilden mot en kvalificerad motståndare bör en ny MFS differentieras då det är skillnad på kvalificerade vapensystem och ”mängdmateriel”.

Det behövs en tydligare differentierad strategi för skilda val mellan vidmakthållande och uppgradering av det vi har i bruk respektive nyanskaffning samt utveckling för framtida nya operativa förmågor.

Nuvarande principer anger även att nyanskaffning i första hand ska genomföras med på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel.

För ett kvalificerat vapensystem innebär det att man då köper gårdagens teknik för framtidens hotbild. Det är även inte ovanligt att säljarlandet erbjuder en ”exportversion” av aktuellt system. I praktiken behöver anpassningar göras till våra krav och förhållanden, inte minst vad avser logistiksystem.

I FM strategi från 2007 anges bl a att antalet system ska minskas genom teknisk systemsamordning. Detta kan vara lovvärt i vissa fall men kan även innebära en risk. Roboten IRIS-T används för JAS samt även för markbaserat luftvärn. En tänkbar möjlighet för beväpning av Visby korvetterna med Lv förmåga skulle kunna vara en variant av IRIS-T. Då hamnar emellertid ”alla ägg i samma korg”. Om en motståndare har ett verksamt motmedel riskerar vår förmåga att bli kraftfullt reducerad.

Försörjningstrygghet ett rykande aktuellt ämne

Behovet av försörjningstrygghet har inte behandlats i nuvarande strategier. Detta behov kommer att vara högaktuellt mot bakgrund kopplat till erfarenheterna av bl a Corona pandemin.

En grundläggande fråga att ta ställning till är vilket scenario som ska vara grundläggande. Nuvarande inriktning om 3 månaders planeringshorisont bör kompletteras med ett längre perspektiv.

Att lita på marknaden är inte ett bra alternativ att helt förlita sig på. Dock bör beaktas den kreativitet som inhemska företag har. Inte minst har detta har synliggjorts under Coronakrisen med alkoholleverantörer som producerat handsprit, omställning till produktion av 3D printade skyddsvisir samt SAAB Barracuda omställning och produktion av skyddsmateriel för sjukvården.

Avtal om säkerhet i leveranser (Security of Supply) finns redan idag tecknade inom 6-nationskretsen (FA/LOI) samt i det Nordiska samarbetet (NORDEFCO). Hållbarheten av sådana avtal bör prövas och möjligheter för starkare åtaganden övervägas i alla upphandlingar.

En särskild faktor att beakta är vårt svenska åtagande avseende drift och underhåll av de stridsflygplan som används av Tjeckien, Ungern, Thailand och Brasilien då dessa är integrerade i vårt logistiksystem. Motsvarande bör beaktas i andra sammanhang då vi ingår avtal med andra aktörer.

Det behövs även ett ställningstagande till avvägningen mellan förberedd produktion och uppbyggda lager då detta är en kostnadsdrivande faktor. I tidigare planering fanns  K-företag men även en krigsimportplan samt en plan för forcerad anskaffning som rullades årligen. En tydlig inriktning rörande detta bör eftersträvas.

Principiellt är även behovet av leveranssäkerhet för försvarsmakten relaterat till motsvarande fråga på totalförsvarsnivå då dessa intimt hänger ihop. Betänkandet ”Näringslivets roll inom totalförsvaret” [6] behandlar dessa frågor men tyvärr endast på ett övergripande plan.

EU:s ökande intresse för försvarsindustriområdet

En ny strategi behöver även omfatta EU:s ökande ambitioner inom försvarsområdet. 2009 tog kommissionen ett steg in på området med de två direktiven om försvarsupphandling [7] samt överföring av krigsmateriel inom gemenskapen [8].

Den nuvarande kommissionen har även infört ett eget direktorat för Europeisk försvarsindustri samt rymdfrågor (DG DEFIS)

För närvarande pågår etableringen av EU försvarsfond från 2021. Omfattningen av tilldelade medel beror av hur EU långsiktiga budget slutförs. Vidare behöver frågan om tredjelands deltagande klarläggas bl a hur Storbritannien kan delta efter Brexit. Även äganderättsfrågor (IPR) behöver klarläggas liksom regler för tredjelands export. Svenska striktare regler för export påverkar möjligheten att delta i olika projekt. En ny strategi bör också ge vägledning till svenskt förhållningsätt i relation till EU inom detta område.

FoT en förutsättning för internationella samarbeten

Då vår egen forskning och teknikutveckling (FoT) är starkt relaterad till internationella samarbeten behöver en ny strategi också omsluta krav och behov av studier, forskning och teknikutveckling. KV21 samt myndigheternas planering tar sikte mot 2030. Vi bör titta längre, minst mot 2040 då mycket av anskaffningsbehov efter 2030 påverkas av FoT i perioden till 2030.

Det är viktigt att en ny strategi också adresserar områden för ny teknologi som t ex artificiell intelligens (AI), sakernas internet (IoT), automatisk behandling av stora datamängder (Big Data), 5G, energilagring, nya material, fjärrstyrda och autonoma enheter, nya verkanssystem (bl a laser, hypersoniska missiler) m m som kommer att ändra förutsättningarna för framtidens operativ effekt, såväl i kris som i krig.

Bredare väsentliga säkerhetsintressen

De s k väsentliga säkerhetsintressena behöver ses över. De nuvarande säkerhetsintressena synes vara starkt kopplade till ett fåtal områden och ett företag (Saab AB). En ny strategi behöver också omfatta detta. En utgångspunkt kan vara att se på planeringen runt 2007 då begreppet ”Nischer” var aktuellt. Det finns även en koppling till EUs vidare tankar som nämns ovan. Områden att särskilt studera rör t ex ytstridsförmåga, stridsfordonsförmåga, bekämpningsförmåga liksom cyberområdet som även har ett totalförsvarsperspektiv.

En försvarsindustristrategi för styrning och inriktning

Slutligen bör frågan om en försvarsindustristrategi beröras. I den nedlagda utredningen från 2007 gjordes en indelning i Flyg, Sjö, Mark samt Ledning och informationsbehandling.

En försvarsindustristrategi bör göras utifrån funktionsområden där krav på kompetens samt teknikutveckling är avgörande för FM operativa förmåga. Exempel kan vara Plattformssystem mark, sjö, luft (bemannade/obemannade), bekämpningssystem (fjärrbekämpning, divisionsartilleri), Cyberförmåga, Rymdförmåga, Ledningsförmåga inklusive sensor- samt logistikförmåga (3D skrivare är ett intressant område).

Utöver krav på systemintegratörer behöver även krav hos och mot små och medelstora företag behandlas (SME).

Leveranssäkerhetsaspekten bör även här beaktas särskilt mot bakgrund av att dagens försörjningskedjor av komponenter m m spänner över flera leverantörsländer.

I ett EU perspektiv bör även beaktas de statliga ägarintressena där Sverige sticker ut utan ett sådant ägande liksom relationen till exportkontrollregelverket och dess påverkan.

Författaren är överste, ledamot av KKrVA och tidigare stf generaldirektör.

[1] Ds 2019:8.
[2] Försvarsmakten, Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning. Bilaga, 23 283:61994, 2007
[3] 2019:7
[4] FOI-R-4790-SE, oktober 2019
[5] Dvs ägande- och nyttjanderättigheterna
[6] SOU 209:51
[7] 2009/81/EG
[8] 2009/43/EG