Nedan återges ett föredrag som hölls för deltagarna vid Moderaternas försvarspolitiska seminarium i riksdagshusets förstakammarsal den 18 maj 2022.
Inledning och sammanfattning
Det är alltid en utmaning att veta vad som bör lyftas i resonemang om det civila försvaret. Det är en oerhört bred och djup verksamhet. Antingen riskerar man att hamna i precis allt, och därför tala om precis ingenting. Eller så riskerar man att hamna djupt ner i någon enskild syltburk och tappa digniteten och storheten i frågan. Det här skapar också svårigheter för den politiska nivån.
Med det sagt finns tre perspektiv som just den politiska nivån behöver ta med sig här och nu. Alla tre perspektiv kopplar till frågan hur vi ska kunna takta det civila försvaret med det militära? Och visst förbehåll görs på förhand för de något forcerade jämförelserna som kommer att göras åt olika håll.
- Det första är det civila försvarets förband och förbandsverksamhet – musklerna i det civila försvaret
- Det andra är det civila försvarets insatsledning, eller nervsystem
- Det tredje är det civila försvarets finansiering, eller blodomlopp
Alla tre områden är utmaningar, ja, med andra ord problem. Och alla tre områden är utmaningar som staten har i sitt knä, men där staten till största del – med vissa undantag – inte kan lösa problemet på egen hand.
Samtidigt är alla tre områden fulla av möjligheter. Om Sverige lyckas ta sig från där vi är nu, och bemöta dessa tre områden – plus allt annat som vi redan satt i gång och faktiskt håller på att lyckas med – så finns guldgruvor att hämta. Inte bara för svensk beredskap, utan för Sverige överhuvudtaget.
Förbanden, och musklerna, i det civila försvaret
Sätt er in i en situation där det inom Försvarsmakten inte hade funnits någon systematisk kontakt mellan högkvarteret och förbanden. Faktum är att högkvarteret kanske aldrig riktigt hade fokuserat på uppgiften att leda förband; fokus var förvaltning av olika myndighetsuppdrag, och operativa frågor hanterades egentligen inte alls. Verktygen i verktygslådan gällde andra i huvudsak gammal hederlig myndighetsförvaltning. Att leda krigsförband fanns det inga processer för, vare sig i fred eller i krig. Ledningsförmågan begränsades till att leda den egna högkvartersverksamheten.
Förbanden fick själva bedriva verksamhet, lite efter behov runt omkring. Det fanns människor, resurser och saker att göra. Och förbanden skötte sig själva, och var riktigt uppskattade i samhället, löste massa uppgifter och var till stor nytta generellt. Men med högkvarteret var relationen ganska sporadisk och fragmenterad. Tidvis lite glada tillrop, tidvis en del skäll. Det fanns inte riktigt några orderverk eller kommunikationsmedel heller, så all kommunikation blev ad hoc och även om det förekom lite konferenser och kanske t.o.m. någon övning så fanns ingen riktig process för det där med planering och ledning.
Men förbanden anade att dagen skulle kunna komma när någon skulle ringa från högkvarteret och sa att kriget hade kommit och att det verkade finnas problem som skulle lösas. Det gjorde förbanden lite oroliga, eftersom de inte fått några order eller instruktioner, och heller inte riktigt någon ekonomi, för hur de skulle hantera det. Det verkade också som att högkvarteret antog att det fanns materiel och förmåga som inte fanns, eftersom ingen i samhället där förbanden verkade hade sådana behov i vanliga fall.
Det får ju räcka med denna absurda jämförelse. Poängen är naturligtvis denna: det civila försvarets förmåga i krig kan inte bara centrera kring förvaltning på centrala myndigheter och möjligen länsstyrelser. Det civila försvarets förband återfinns till största del hos företagen. Dessa är inte påkopplade, varken konceptuellt eller operativt. Problemet består inte enbart i att resurser och förmågor inte kommer försvaret till del, utan också att statens ledningsförmåga inte utvecklas till att omfatta det som går utanför just detta: den egna myndigheten.
Ja, det finns diverse initiativ och plattformar där arbete sker över organisationsgränser, där myndighet och företag för löpande dialoger. Och ja, dessa skulle nog kunna utvecklas och blir embryon till något där företagens förmågor så småningom skulle kunna komma svensk beredskap och försvar till glädje. Detta om, och bara om, vi vidtar åtgärder för att gå mot det, och justera nuvarande system och samtal.
I Sverige talar vi om utmaningarna personalförsörjning till det civila försvaret, om civilplikt och om frivilliga försvarsorganisationer. Men jag vill påstå att det vi borde tala mest om – eller snarare ta itu med – är hur företagen ska kopplas på så att det civila försvaret får de förband som idag på eget bevåg bedriver verksamhet utan koordinerad och gemensam planering och ledning. På tal om säkerhetsgarantier; sådana finns inte idag. Idag riskerar staten och det offentliga att stå ganska ensamma om det blir krig. Vi behöver gemensamma privat-offentliga plattformar för planering och ledning av det civila försvaret, staten ska inte stå ensam om kriget kommer. (Med Natomedlemskap kommer dessutom krav på skydd av företag som är viktiga för försvarsförmågan, men det fördjupas inte vidare här.)
Insatsledningen, eller nervsystemet, i det civila försvaret
Det leder in på frågan om insatsledningen, eller nervsystemet.
Varför skulle centrala civila myndigheter ha förmåga att leda ”förband”? De är (huvudsakligen, med undantag) förvaltande myndigheter och verktygen de har och utvecklar kopplar till det. Det är naturligt. Men om totalförsvaret ska ha förmåga i krig så måste frågan om ledning gå från att handla om hur centrala myndigheter ska kunna upprätthålla ledning av egen verksamhet, till att handla om hur samhällets samlade resurser ska kunna ledas. Vi måste dimensionera systemet utifrån där förmågan skapas och levereras. Det handlar i första hand om hur företag och deras förmågor och resurser ska kunna planeras och ledas, men också om kommuner, och om frivilligorganisationer och ideella krafter.
Kan myndigheter leda företag, kommuner eller organisationer? Nej. Behövs företagen, kommunerna och organisationen i totalförsvaret? Ja. Kan dessa aktörer själva ta ansvar för försvaret av Sverige, genom exempelvis bara hänvisa till plikt? Nej, de varken kan eller bör. Så vi behöver hitta en lösning, och det är inte helt enkelt.
Det måste likväl börjas med att identifiera problemet. Staten har problem med att leda och bedriva såväl planering som ledning av det civila försvarets resurser och förmågor, bland annat därför att stora delar av det civila försvaret inte ryms inom staten. Staten har svårt att samverka utanför sig själv, ja till och med svårigheter att samverka utanför den egna organisationen med andra aktörer på central nivå. Koordineringen inom staten är besvärlig, men den frågan är identifierad och går – förhoppningsvis – mot en förändring i och med strukturutredningen och de politiska beslut som fattats om utvecklade ansvar och mandat inom staten.
Som läget ser ut nu är medlet för ledning av företags resurser upphandlingslagstiftningen. Den är knappast utvecklad för att utgöra ett ledningsverktyg i krig. Även om vi nu tillsätter ett näringslivsråd, vilket är positivt i sig, så är detta inte heller att se som ett planerings- och ledningsverktyg.
Det finns ytterligare en fråga som nog får anses ganska känslig i många kretsar: planerings- och ledningsförmågan finns inte bara inom staten, utan också hos företagen. Utan denna insikt så riskerar frågan om företagens roll att snuttifieras. Företagens planerings- och ledningsförmåga (inte ”bara” dess människor och tillgångar, varor och tjänster) behöver möta statens.
Vi måste därför identifiera att vi måste utveckla en gemensam insatsledning i det civila försvaret, där stat och företag arbetar gemensamt över tid. Plattformar, center, behövs. Utvecklade mandat på offentlig sida är ett helt rätt och nödvändigt steg på vägen, men jag tror inte att det kommer att räcka. Vi måste skapa tydliga gemensamma plattformar där vi ses och dit vi kanaliserar vårt arbete. Befintlig struktur är inte tillräcklig, och inte heller föreslagen struktur. Just nu finns heller ingen utredning som fokuserar på att lösa ut frågan om privat-offentlig struktur. Varken försörjningsberedskapsutredningen eller den nyligen färdigställda materielförsörjningsutredningen löser ut hur staten ska kunna samarbeta med företagen, och därför inte heller hur företagens förmågor ska kunna ingå i totalförsvaret (bortom upphandlingslagstiftningen).
Finansieringen, eller blodomloppet
Muskler måste alltså finnas, det vill säga företagen måste in i planering, ledning och verksamhet i totalförsvaret. Nervsystemet kopplas på, det vill säga staten måste ha förmåga att både leda och koordinera sig själv, men också ha avsevärt högre förmåga att samverka med andra.
Men inget händer utan att blodomlopp fördelar syre på ett strukturerat och uthålligt sätt i systemet. Finansieringen av det civila försvaret behöver vara robust, förutsägbart och uthålligt. Vi kan inte bli uthålliga i vårt arbetssätt om inte finanseringsstrukturen är uthållig. Egentligen går det att säga väldigt mycket om vår beredskap bara genom att titta på hur finanseringsstrukturen ser ut. Du behöver inte veta hur många lager vi har, eller hur många övningar som körts. Det räcker att se att blodet pumpats ut i synnerligen låg puls, i mycket fragmenterade omgångar, och inte till hela kroppen. Stora delar av samhällskroppen får knappt något syre alls. Resultatet blir en väldigt skev och labil kropp.
Vi talar om procentnivåer på militär sida. Kan vi tala om procentnivåer på civil sida? Hur stor del av BNP ska Sverige lägga på civil beredskap? Ska alla organisationer lägga en viss procentsats på beredskap? Vad är rimligt? Vågar vi ens fråga; man vill inte alltid ställa frågor man inte vill veta svaret på. Men kanske måste vi våga det, kanske måste vi röra oss hit.
En procentnivå behöver inte säga något om vad vi kan, vilket det inte heller gör på militär sida, men det tvingar oss att skapa en uppfattning om frågans omfattning och dignitet. Och för det civila försvarets del skulle det skapa ett större politiskt engagemang, och en större förståelse för vad frågan egentligen handlar om. Få upp frågan på bordet. Inte bara enskilda åtgärder för engångskostnader, utan vidmakthållande över tid och inte minst: grundläggande motståndskraft. Stort och tungt. Och som med alla stora, tunga saker, är det också dyrt. Men som med de flesta dyra saker, blir kvaliteten också högre.
Sammanfattning, avslutning och medskick
Sammanfattningsvis bör den politiska nivån vara extra intresserade av följande framgent:
- ”Förbanden” i det civila försvaret måste kopplas på; inte bara ”konferensernas tid är över” utan också det ensidiga fokuset på centrala myndigheters uppgifter.
- Statens förmåga att planera och leda hela samhällsverksamheten måste utvecklas kraftigt, i syfte att utveckla SVENSK förmåga till planering och ledning av samhällsviktig verksamhet. Statens förmåga att planera och leda måste möta företagens dito. Vi måste arbeta med gemensam insatsplanering- och ledning av det civila försvaret.
- Förmågan från politiskt håll att mer robust, uthålligt, och förutsägbart inrikta och finansiera hela systemet, det vill säga tillse syretillförsel, behöver utvärderas och ses över för att skapa både ökad demokratisk rådighet och kontroll, och trovärdighet bland människorna i Sverige. Vi talar om både åtgärder för engångskostnader, vidmakthållande och utveckling av förmåga, och om grundläggande motståndskraft i samhälle, infrastruktur och människor.
Avslutningsvis något om själen i det civila försvaret, som tangerar den om den strategiska ledningen – eller hjärnan – som i stor utsträckning måste anses ligga i det politiska knäet.
Politikerna måste fånga människorna i dessa frågor. Det krävs ett politiskt ledarskap för frågor om civil beredskap. Engagemang saknas lokalt och regionalt. Den uttalade och praktiska kopplingen till det hållbara samhället och den hållbara utvecklingen saknas. Beredskap, förmåga och motståndskraft kan inte utvecklas utan att den kopplas till hållbar utveckling, och inte heller utan att Sverige hålls ihop genom att stad- och landsbygdsplittring undviks. Det finns många samhällsfrågor som kopplar direkt till förmågan inom det civila försvaret, och som sammanfaller med många människors hjärtefrågor, och människors magont. Den kan inte byggas utan att människorna på gatan där vi bor känner ett ägandeskap för frågorna. Det är en förmåga att föra politik för det civila försvaret, en viktig förmåga inom totalförsvaret, som sällan diskuteras. Svenska politikers förmåga till att föra politik för det civila försvaret är också under utveckling, och där vi alla måste hjälpas åt men ansvaret åligger likväl hos politikerna och partierna.
Försvarsförmåga byggs absolut tillsammans med andra, men ”andra” kan inte bara betyda internationella aktörer, andra länder eller organisationer. Det måste också betyda med varandra inom Sverige. När diskussionen om svensk försvars- och säkerhetspolitik nu i större omfattning flyttas från det nationella till det multinationella så måste ni vidta kraftfulla åtgärder för att också parallellt flytta samtalet från det nationella till det lokala och regionala. Detta är avgörande för försvarsviljan, motståndskraften, folkförankringen, uthålligheten och hållbarheten i det svenska civila och totala försvaret.
Så det avslutande budskap till politikerna är därför: ta absolut ansvaret att ta Sverige ut i världen så att vi kan öka vår säkerhet, beredskap och försvarsförmåga tillsammans med andra på de stora scenerna. Men se till att samtidigt ta lika stora krafttag eller större för att flytta frågan om säkerhet, beredskap och försvar till det lokala och regionala. Lika stora krafttag. Tänk globalt, agera lokalt. Om ni inte gör det riskerar vi att tappa något väldigt värdefullt, kanske något helt oersättligt, när vi går ut i de stora salarna. Och det kan ingen annan hjälpa oss med.
