av Bo Richard Lundgren

Ett civilt försvar ska kunna ge skydd för civilbefolkningen, också mot biologiska, nukleära och kemiska stridsmedel. Ekonomin för detta tillsammans med övriga civilt relaterade försvarsbehov behöver få en lösning. Foto: Försvarsmakten.

Ett civilt försvar ska kunna ge skydd för civilbefolkningen, också mot biologiska, nukleära och kemiska stridsmedel. Ekonomin för detta tillsammans med övriga civilt relaterade försvarsbehov behöver få en lösning. Foto: Försvarsmakten.
Kriget har länge betraktats som en statlig angelägenhet. Civilt försvar sågs också tidigare i första hand som ett komplement och stöd till det militära försvaret. Det innebar också att kostnaderna för totalförsvaret kom att huvudsakligen belasta den statliga budgeten. Det militära och civila försvaret har fått ”samsas” i en gemensam ram med anslagsfinansiering. På civil sida har detta nästan alltid inneburit ett tillkortakommande, då statsmakterna i många fall valt att prioritera de militära behoven som ju alltid varit väldigt omfattande. Ur ett civilt perspektiv har det varit som att ”sova med en elefant”. Risken att bli tillplattad är mycket stor.

När nu det civila försvaret skall byggas upp igen är det väsentligt att statsmakterna har en tydlig idé om hur kostnaderna för återuppbyggnad och vidmakthållande ska finansieras. Man kan rikta blickarna bakåt och hämta vägledning och inspiration från tidigare finansieringsmetoder, men det finns nu nya omständigheter som måste vägas in när man bygger upp ett mera modernt system.

Vi talar nu om en breddad hotbild med hybridkrigföring m m Vi vill också bygga upp en nygammal försörjningsberedskap. Det är då inte lika självklart att se på beredskapsåtgärder som enbart en uppgift för staten. Hot mot infrastruktur och försörjningsflöden samt sårbarhet i samhället är redan i fredstid en fråga för flera aktörer i samhället, inte minst näringslivet. Det handlar därför om att idag se på civilt försvar som åtgärder i ett bredare samhällsperspektiv och finna ändamålsenliga former för att finansiera dessa.

Andra länder har valt finansieringsformer som är annorlunda än våra. Finland har ett system där väsentliga kostnader ligger utanför statens budget. Försörjningsberedskapen finansieras i princip genom avgifter, lån, intern finansiering och tillgångar. Och på den statliga sidan får beredskapsåtgärderna bekostas av respektive ministerium och konkurrera med fredstida behov.

I Schweiz finns tuffa regler där c:a 300 lagringsskyldiga företag har pliktlagringsavtal med staten. Det totala värdet av lagren uppskattas till omkring fem miljarder CHF dvs. c:a 47 miljarder SEK (!). I Tyskland finns omfattande lager bl a av livsmedel. Lagringsplatserna drivs av privata företag som kontrakteras i offentliga upphandlingar. Alla dessa modeller för finansiering är väl värda att studera.

På civil sida har regeringen tillsatt fyra utredningar. Dessa skall sammanfattningsvis behandla civil ledning och samordning, näringslivets roll i totalförsvaret, krigssjukvård och psykologiskt försvar. De pågående eller planerade utredningarna har fått i uppdrag att även uppskatta och redovisa kostnader för de förslag de kan komma att lägga. Det är ingen djärv gissning att utgå från att den sammantagna notan för utredningarnas förslag kommer att handla om betydande summor.

Till yttermera visso ha försvarsministern i dagarna presenterat ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen. Innebörden är i princip att beredningen skall vara återhållsam och ”realistisk” när det gäller ekonomiska satsningar. M a o kan vi förvänta oss en rejäl politisk batalj när det gäller försvarsekonomin.

Slutsatsen av det ovanstående är att två stora problem återstår att lösa.

Det ena problemet är hur tillräckligt mycket resurser ska kunna avsättas för att bygga upp ett nytt fungerande civilt försvar när man i huvudsak måste repliera på statliga medel som ska äskas i konkurrens med Försvarsmakten.

Det andra – mera långsiktiga problemet – är hur man ska kunna vidmakthålla ett civilt försvar på en rimlig nivå när de icke-militära hoten blir allt allvarligare och samhällsvecklingen går mot en ökad sårbarhet i såväl infrastruktursystem som försörjningsflöden.

Här skulle KKrVA kunna hjälpa till och initiera en nödvändig diskussion om hur breda totalförsvarslösningar skall finansieras i framtiden.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent