Foto: Ulf Henricsson.

Jag sitter och skriver detta i sommarsolen på min balkong och såväl covid-19 som andra hot synes minst sagt avlägsna i den sköna sörmländska försommaren. Jag påminns dock om mänsklighetens oförmåga att reagera på hot eftersom jag just nu läser Jasenko Selimovic bok ”Sarajevo – Minnen från en belägring [1]”.

Den 8 juni skrev Bo Hugemark om vår bristande förmåga att reagera på hot och vidta beredskapshöjningar. En alldeles utmärkt artikel för de som förstår frågan men alltför många viftar bort problemet med  att ”han företräder ett särintresse”. Förhoppningsvis har pandemins utbrott övertygat många att vi inte är så bra på att förutse hur världen utvecklas. På det finns många historiska exempel. Att sitta här på balkongen och skriva om detta blir kanske inte så övertygande utan jag låter Jasenko Selimovic som själv upplevt detta i Sarajevo beskriva hur man tänkte [2].

”…Varför gjorde vi så? Vi hade ju sett dussintals krigsfilmer där människor inte förstod att kriget var på väg. Vi hade läst Remargue, Hemingway, Levi, Zilahy, Kertèsz, hur kunde vi luras in i samma misstag som de beskrev?

Det enkla svaret är att vi trodde att Bosnien var ett undantag. Landet var blandat, sammansatt av många religioner och nationaliteter. Ett krig i Bosnien skulle inte stå mellan två eller tre etniska grupper, utan mellan familjer som själva var blandade, närmaste vänner, släktingar. Vem skulle vilja det?

Inte ens när samma serbiska armé i jugoslaviska uniformer som begått massakrerna i Vokuvar och Dubrovnik ställde upp hundratals artilleripjäser i bergen runt Sarajevo ville vi tro att kriget var förestående. ” Det är bara militärövningar!” sade vi. ”Arméns kommando” sade det. Det är vårt lands armé, våra söner, vem skulle de skjuta på? På sina föräldrar nere i staden?”

Arkan och hans paramilitärer från Serbien fångades på bild i östra Bosnien när han intervjuades på stadens torg med en luftvärnskanon bakom sig, men vi trodde fortfarande att det var enskilda incidenter. Kriget var de andra.

Vi lyckades, på gränsen till det absurda. När de två kvinnor som kommer att bli ihågkomna som krigets första offer, Suada Dilberovic och Olga Sucic sköts ihjäl i april 1992 , så nära mig att jag hörde skotten, såg vi det fortfarande som något för ordningsmakten att ta itu med.

”Polisen tar de här kriminella galningarna snart, vi äter hemma så återvänder vi till fredsdemonstrationen sedan”, sade min flickvän Amira. Det gjorde vi inte. Istället hade vi så mycket sex den kvällen att soffan i vardagsrummet gick sönder.

Naturligtvis var vi inte oförmögna att inse vad som pågick, man kunde till och med läsa om det i tidningen. Men vi ansträngde oss för att inte ta in det. Tanken att kriget kan hända dig kräver för mycket, förpliktigar till saker du inte orkar med. Om vi på riktigt hade trott att kriget kunde hända oss och att armén inte kunde försvara oss mer än en vecka, då skulle vi vara tvungna att säga upp oss på våra jobb, sälja våra hus, rycka upp barnen från deras skolor, lämna vänner och den dagliga lunken och flytta till ett annat land, vem vill göra det? Då bedrog vi oss hellre, hörde det vi ville höra, utvecklade en selektiv hörsel.

Förnekelsen hade dock även en annan, mycket viktigare orsak. Vi gjorde det därför att det är mänskligt.  Detta självbedrägeri är en förutsättning för mental överlevnad. Vägran att acceptera att kriget skall bli en del av en är ett villkor för att kunna leva med sig själv. För det är ohyggligt svårt på ett existentiellt plan att erkänna för sig själv att man skulle vara kapabel att döda okända pojkar eller skjuta granater på huset som ens föräldrar bor i. Därför låter vi bli att tänka den tanken.

Missförstå inte. Alla kan föreställa sig att bli anfallna. Övergrepp, våldtäkter, skjutningar och till och med mord ryms i vår tankevärld. Men krig är något annat. För krig krävs det ett svar. Att du själv hatar och skjuter tillbaka, att du vill döda människor du inte vet något om . Det är det vi inte kan föreställa oss. Krigets mest ohyggliga tanke är inte att ens son kan bli skjuten eller ens dotter våldtagen. Krigets mest ohyggliga tanke är att ens son skall tända eld på gråtande tjejer som han tvingat dansa nakna på bordet framför honom. Tanken att ens dotter skall skära huvudet från kroppen på ett barn. Att du själv skall vilja en okänd pojkes död så mycket att du är beredd att skjuta honom så fort han kommer in genom dörren. Man kan inte vänja sig vid en sådan tanke. Det är svårt att leva med den.

Därför spelar det liten roll vad som rapporteras i medierna eller händer runt omkring oss.  Lögnen om fred, om att det kan inte hända här, upprätthålls av oss själva. Det är därför vi kan upprepa samma misstag om och om igen Det är därför att vi är mänskliga”.

Är vi svenskar också ett undantag – eller är vi omänskliga?

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

[1] Albert Bonniers förlag ISBN 978-91-0-015391-5
[2] Texten återges med tillstånd av författaren och förlaget.

Mer av samma författare