Det hårda motståndet mot Ryssland i Ukraina väcker mångas förvåning. En viktig aspekt är att Ukrainas folk vet vad det är att leva under ockupation. Dessutom har det en avgrundslik erfarenhet av maktutövning från Moskva, nämligen den därifrån organiserade svältkatastrofen Holodomor, som kostade 10 miljoner ukrainare livet, fler än Förintelsen.

De västerlänningar som upplevt den sovjetiska ockupationen av östra Tyskland och Baltikum har vissa förutsättningar att förstå kraften i dagens ukrainska motstånd. Erfarenheten är entydig. En ockupation är ingen barnlek. En ockupant vill inte bara behärska ett territorium, han vill också exploatera det. Det gäller naturtillgångar, infrastruktur, näringsliv och även människorna. Han vill mobilisera deras unga män och kvinnor för att kunna behärska andra territorier. Han vill använda alla landets resurser för sin egen politik. För att kunna göra detta vill han behärska hela befolkningen och omskola den till att se ockupantens syften som sina egna. Det innebär att de första grupperna som måste likriktas är journalisterna och lärarna. De journalister och lärare som låter sig anpassas kommer att premieras, de motvilliga kommer att skjutas åt sidan, deporteras eller fängslas.

En ockupant vill ogärna utöva den verkställande makten. Därför söker han efter minoritetsgrupper, som kan utnyttjas. Det kan vara etniska eller politiska minoriteter, gärna sådana som känt sig åsidosatta under landets självständighet. De kommer att placeras på alla höga poster, ned till låga nivåer som rektorer och poliskommissarier.

En ockupation kommer inte oförberedd. I förväg har ockupanten identifierat alla grupper, som kan tänkas vara jordmån för motstånd. Man har på förhand listor på vilka som omedelbart skall gripas, dödas eller fängslas. En uppgift för en blivande ockupants ambassad är att bl a genom mediabevakning identifiera tänkbara motståndare. När ockupationen väl är genomförd lägger man omedelbart beslag på alla register, som kan rymma liknande uppgifter: medlemslistor i politiska partier, fackföreningar, kooperativ och  näringslivsorganisationer.

Alla som man på detta sätt identifierat kan inte gripas, fängslas eller dödas. De måste därför bevakas. Med dagens kommunikationssystem är detta inte svårt. Redan i fredstid har mobilsamtal lägre säkerhetsgrad än vykort. Vid en ockupation blir övervakningen än mer intensiv. En ockupant vill därför bygga upp ett nät av angivare, inofficiella medarbetare – IM – som termen var i östra Tyskland. Dessa IM kan dels vara värvade på frivillig bas, t ex mot kontant ersättning eller löfte om karriär, dels mot utpressning, t ex ”Om du inte är samarbetsvillig, kommer din dotter inte in i gymnasiet.” Påtryckningen kan också vara mer raffinerad: ”Om kyrkoherden inte är samarbetsvillig, har byggfirman ingen möjlighet att laga kyrktaket.” Vid Rostocks universitet hade den kommunistiska hemliga polisen sådana framgångar, att samtliga professorer vid en fakultet var IM – utan att de visste om varandra.

En ockupant vill passivisera befolkningen. Det sker genom terror. Terrorns idé är att injaga skräck (franskans terreur) genom oförutsägbara, drastiska åtgärder, t ex massgripanden, tortyr, ödeläggelse av hela samhällen. Vem som helst kan drabbas, när som helst. De minoritetsgrupper, som ockupanten stöder sig på, skall bli så medskyldiga att de inte har något annat val än att sluta sig allt närmare ockupanten.

Dessa drastiska åtgärder innebär givetvis att rättssystemet sätts ur spel. Därmed maximeras avsiktligt osäkerheten och passiviteten. Folk skall tänka att här gäller det att ligga lågt. Det bidrar till att var och en som har någon vilja till motstånd uppfattas av omgivningen som en farlig person. Alla inom rättsväsendet är ett förstahandsmål för en ockupant. Vid Estlands frigörelse från Sovjet 1991 fanns det en enda jurist kvar, som överlevt i Estland.

För en ockupant är det viktigt att människorna i det ockuperade landet avskärmas. De får endast ha tillgång till media som tjänar ockupantens syften. Alla kontakter med utlandet är orsak till misstanke.

Människor i Ukraina vet att det är precis så här det blir. De har redan varit med om det. De har också fått en erfarenhet av vad livet i ett fritt samhälle kan vara. Därför kämpar de.

Hur blir ett samhälle under ockupation? Estlands nationalförfattare Jaan Koss hade erfarenhet av både tysk och sovjetisk ockupation. Han yttrade en gång: ”I socialismen förlorar människan först lusten att arbeta, sedan  lusten att leva.” Varför blir det så? Danmarks store psalmdiktare N F S Grundtvig skriver: ”Frie må vi vaere for at leve.” Därför kämpar Ukraina.

Författaren är präst i Svenska kyrkan och docent. Han har tjänstgjort som fältpräst vid IB 12 och Ing 2.
Bildkälla: iStockphoto

Mer av samma skribent