År 1989 startade general Al Gray, dåvarande marinkårchef i USA, en tradition som fortfarande lever och utvecklas, nämligen Commandant’s Reading List. Det var en lista över böcker som skulle ge officerare i Marinkåren en intellektuell utmaning och en bredare syn på sin profession. Läsandet är, enligt Marinkårens ledning idag, ett viktigt sätt att förbereda soldater och officerare för väpnad strid. Andra försvarsgrenar har kopierat Marinkårens koncept, och idag har US Army, US Air Force, US Navy och US Special Operations Command egna läslistor.

Läsning liknar fysisk träning på många sätt. Det är en utmanande syssla, som kräver kunskap, engagemang och kontinuitet för att ge resultat. Den som vid 20 års ålder når höga fysiska prestationer kan inte räkna med att vara stridsduglig tio år senare, om inte en kontinuerlig träning har skett under tiden. På samma sätt förtvinar intellektet om det inte stimuleras.

Det finns även en motivationströskel både vad gäller träning och läsning. Både träning och läsning är aktiviteter som snabbt prioriteras ner när det dagliga arbetet tränger på. Administration, materieltjänst och mycket annat äter upp tiden. Ofta hinner vi inte ens läsa in oss på (och än mindre begripa) våra egna reglementen och handböcker, vilket leder till enkla fel i stridsutbildningen.

Likväl är läsning, precis som träning, en viktig aktivitet för att utvecklas i professionen. Läsningen av biografier ger oss möjlighet att ta del av lärdomar från strider som vi själva inte utkämpat. Skönlitteraturen ställer oss inför hypotetiska moraliska avväganden. Den historiska litteraturen ger oss bakgrunden till den verklighet som vi nu lever i. Det ger en djupare förståelse för kriget, för samhället, för fienden och för oss själva.

Under den tid människan har vandrat på jorden så har den mänskliga naturen knappt förändrats. Kulturen utvecklas, men människan, när hon står inför avgrunden, är densamma. I krig ändras kulturen och omgivningen på ett sätt som gör våra fredserfarenheter mindre relevanta. För att förbereda människan för detta är därför andras erfarenheter av kriget centrala. Vissa faktorer är, oavsett tidsanda och teknologi, desamma i krig efter krig. Ledarskap och förlorat ledarskap. Nytänkande och fastklamrande vid föråldrade metoder. Disciplin och förvildning. Kamratskap och svek. Allt detta återkommer i alla krig. Det behöver studeras och diskuteras för att förbereda oss för nästa krig. Som det står i Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.”

Viss läsning av kurslitteratur äger förvisso rum i samband med officers­utbildningar i Försvarsmakten, men detta ger bara en begränsad bildning. Ofta är kurslitteraturen avgränsad till kursernas innehåll. Den breda historiska litteraturen sorteras därmed bort. Dessutom ligger fokus under utbildningarna på att läsa akademiska alster, något som sällan väcker personligt engagemang.  Efter officers­utbildningen avgränsas läsandet än mer, trots att litteraturlistor har publicerats av både Flygvapenchefen och Marinchefen. Det är tydligt att det finns en känsla högre upp i organisationen för att litteratur är viktigt – det är, tror jag, viktigt att den känslan råder i hela organisationen. I nuläget tycks uppföljningen av läsandet svag, och läsning är som något sker i mån av eget intresse. Något sådant hade vi som organisation aldrig tolererat när det gäller fysisk träning. Läsandet är det första som prioriteras bort, även när ambitionen att läsa har funnits. Kontrasten blir stark mot Marinkåren, där den nuvarande marinkårschefen förväntar sig att hans officerare läser minst tre av böckerna som är upptagna på hans lista varje år. Läsandet har blivit en arbetsuppgift, precis som konditionsträning.

Jag tror att läsande är viktigt för Försvarsmakten, och jag tror att läsandet till viss del behöver vara gemensamt. Vissa böcker bör läsas av alla. Detta skulle ge officerskåren och soldaterna en gemensam intellektuell referensram bortom kurslitteraturen och uppmuntra den egna allmänbildningen. Litteraturen behöver vara blandad både mellan genrer och ämnen. Viss skönlitteratur bör finnas med. Vissa filmer kan också ingå. Listan behöver vara lättillgänglig men ändå utmana oss intellektuellt.

Filmen Okänd soldat är exempelvis redan en gemensam referenspunkt för många i Försvarsmakten. Det har lett till många diskussioner. Lars Wilderängs böcker likaså. Med en strukturerad lista får vi en större gemensam referensram och en mer mångsidig diskussion kring krig, där alla kan delta. Diskussionerna i sig förbereder oss som organisation för kriget.

Marinkårens nuvarande chef har valt att skikta sin lista, så att det blir tydligt vilka böcker som förväntas läsas på vilken nivå. Rekryter förväntas läsa renodlad marinkårslitteratur. Officerare på lägre nivå har både På västfronten intet nytt och den amerikanska konstitutionen i sin lista. Motsvarigheten till våra specialistofficerare har Ernst Jünger och faktaböcker om Mellanösterns krig att läsa. Många av böckerna finns också som ljudböcker, som chefen länkar till. Även detta kan vi inspireras av, för att få så många soldater och officerare som möjligt att engageras i läsandet.

En svensk läslista bör rimligtvis se olika ut för Armén, Flygvapnet, Marinen och Hemvärnet, även om ett antal Försvarsmakts­gemensamma böcker kan och bör läggas till. Det blir således en möjlighet för de högsta cheferna att kulturellt utveckla sina stridskrafter. Med hjälp av listan kan chefen i bästa fall lägga grunden för bra diskussioner på förbanden om taktik, stridsteknik, moral och ledarskap. I de amerikanska specialförbandens lista ingår även böcker om ekonomi, cyber och rymden, således ämnen som påverkar säkerhetspolitiken.

Om vi tar kriget på allvar, så bör vi ta läsandet på allvar. Vi bör kunna förvänta oss av varandra, att vi aktivt intresserar oss för vår profession utanför det dagliga arbetet. Och vem vet, kanske skulle äntligen lugnet sänka sig över våra befälskorridorer, där Rommel och van Creveld får göra oss sällskap in i nästa krig.

Det ultimata förmätenheten är att tro att vi som organisation inte har något att lära av historien och andras erfarenheter.

Författaren är löjtnant och plutonchef i Försvarsmakten
Foto: David Carr, Försvarsmakten

Mer av samma författare