av Bo Hugemark
När man försöker få en konkret diskussion om Sveriges Solidaritetsförklaring blir svaret ofta att en regering inte kan binda sig i förväg för ett visst agerande i en hypotetisk situation. Rätt så, och tämligen självklart. Det är förresten samma sak med NATO:s artikel 5, som, i motsats till vad som framförs i vulgärdebatten, alls inte tvingar medlemsstaterna till automatiskt deltagande i stridshandlingar.
Likafullt binder sig politiker gladeligen, när de uttryckligen utesluter visst agerande, dymedelst givande carte blanche till motparten. Det mest påtagliga och mest förödande exemplet i dessa tider är givetvis EU:s och USA:s uttryckliga försäkran att inte stödja Ukraina militärt. Och att inte ens leverera ”dödliga, defensiva” vapen, i fåfängt hopp om att Putin därmed skulle dra tillbaka sina trupper.
En god strategisk princip när det gäller att avskräcka en motståndare är att hålla honom i osäkerhet om hur man kommer att svara på en aggression. Ett flagrant brott mot den principen gjorde den svenska socialdemokratiska regeringen med 1995 års utrikesdeklaration:
För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför alla militära allianser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt.
Det var väl avsett att ge en knäpp på näsan åt Carl Bildt som uttalat att vi inte kunde stå neutrala om de baltiska staterna hotades. ”Förutsägbarhetsdoktrinen” blev kortlivad och Bildts solidaritetstanke har fullföljts med Solidaritetsförklaringen, som nu är ett återkommande inslag i utrikesdeklarationerna.
Ett annat utslag av bunden handlingsfrihet kom i Löfvens regeringsförklaring, där NATO-medlemskap uttryckligen uteslöts. Det var förstås inget förvånande, men det rimmade illa med att vi samtidigt ökar vårt militära samarbete med Finland. Ty den finska alliansfriheten paras med att man framhåller NATO-medlemskap som en option. En tanke med detta är att kunna använda medlemskapet som ett kort att spela gentemot Ryssland i ett försämrat läge.
Nu kan man diskutera om den idén är så särskilt listig. Det är inte säkert att man vågar spela kortet i ett spänt läge. Kanske bättre att bli medlem i god tid innan.
Men hur som helst så gjorde den svenska regeringsförklaringen kortet till en lanka i stället för en honnör. Ty den etablerade synen är att våra två länder inte kan gå skilda vägar i NATO-frågan. Så deklarationen väckte en viss förstämning på finskt håll.
Kan detta möjligen vara förklaringen till att det i utrikesdeklarationen nu enbart sägs att Sverige är alliansfritt? Ty det är ju ovedersägligen sant.
Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.
Det är meningslöst att försöka skapa en konkret diskussion om Solidaritetsförklaringen, eftersom den mest är ett uttryck för en abstrakt idé. Abstrakt eftersom den inte kan realiseras i konkret handling på grund av resursbrist och – sannolikt – beslutsångest.
Utan egen förmåga kan man varken delta eller vara neutral. Bara vara en bricka i andras spel. Först egen förmåga, sedan samarbeta med grannarna. Sedan kan man fundera på andra alternativ. Men att säga att man skall göra en förutsättningslös utredning, och sedan bara undersöka ett alternativ dvs NATO är inte seriöst.
Mot bakgrund av vår historiska förmåga att opportunistiskt behålla vår handlingsfrihet, oavsett vad vi sagt, så är det nog ingen i omvärlden som vågar värdera våra kort varken som ”lanka eller honnör”. En osäkerhet som i bästa fall kan vara en strategisk och taktisk fördel.
Det gamla avtalet med USA som vi fick när Palme och Erlander avvecklade vår a-bomb, som av en del bedömdes som starkare än artikel 5 i NATO-avtalet, är ett exempel på detta. Sen visar väl det suveränitets-avtal Ukraina fick med USA, Ryssland, UK och Frankrike när de avvecklade sina bomber hur lite ett avtal är värt när stormakter spelar geopolitisk ”fia med knuff”.
Vad värre är, är att vi oavsett Solidaritetsavtal måste ha en rimlig tröskelförmåga för vår egen suveränitets och trovärdighets skull. Det är förvånande att våra politiker inte förstår värdet av att kunna ”tala milt och bära en ordentlig knölpåk”. Man blir inte tagen på allvar om man inte är beredd att backa upp sina åtaganden på rimligt sätt varken avseende nationella plikter eller internationella åtaganden.
Solidaritetsförklaringen är ett åtagande som, oavsett vad avsikten är och har varit, måste utsättas för en ordentlig konsekvensanalys. Vad gör vi om x, y eller z händer? Det som inger oro är att det inte verkar som om någon politiker gjort en sådan analys än mindre givit FM uppdrag att göra det.
Med tanke på såväl oss själva som våra Baltiska och Finska bröder och systrar är detta en osäkerhet som inte leder till någon som helst fördel bara oro.
Per Tengblad