av Bo Hugemark

När man försöker få en konkret diskussion om Sveriges Solidaritetsförklaring blir svaret ofta att en regering inte kan binda sig i förväg för ett visst agerande i en hypotetisk situation. Rätt så, och tämligen självklart. Det är förresten samma sak med NATO:s artikel 5, som, i motsats till vad som framförs i vulgärdebatten, alls inte tvingar medlemsstaterna till automatiskt deltagande i stridshandlingar.

Likafullt binder sig politiker gladeligen, när de uttryckligen utesluter visst agerande, dymedelst givande carte blanche till motparten. Det mest påtagliga och mest förödande exemplet i dessa tider är givetvis EU:s och USA:s uttryckliga försäkran att inte stödja Ukraina militärt. Och att inte ens leverera ”dödliga, defensiva” vapen, i fåfängt hopp om att Putin därmed skulle dra tillbaka sina trupper.

En god strategisk princip när det gäller att avskräcka en motståndare är att hålla honom i osäkerhet om hur man kommer att svara på en aggression. Ett flagrant brott mot den principen gjorde den svenska socialdemokratiska regeringen med 1995 års utrikesdeklaration:

För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför alla militära allianser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt.

Det var väl avsett att ge en knäpp på näsan åt Carl Bildt som uttalat att vi inte kunde stå neutrala om de baltiska staterna hotades. ”Förutsägbarhetsdoktrinen” blev kortlivad och Bildts solidaritetstanke har fullföljts med Solidaritetsförklaringen, som nu är ett återkommande inslag i utrikesdeklarationerna.

Ett annat utslag av bunden handlingsfrihet kom i Löfvens regeringsförklaring, där NATO-medlemskap uttryckligen uteslöts. Det var förstås inget förvånande, men det rimmade illa med att vi samtidigt ökar vårt militära samarbete med Finland. Ty den finska alliansfriheten paras med att man framhåller NATO-medlemskap som en option. En tanke med detta är att kunna använda medlemskapet som ett kort att spela gentemot Ryssland i ett försämrat läge.

Nu kan man diskutera om den idén är så särskilt listig. Det är inte säkert att man vågar spela kortet i ett spänt läge. Kanske bättre att bli medlem i god tid innan.

Men hur som helst så gjorde den svenska regeringsförklaringen kortet till en lanka i stället för en honnör. Ty den etablerade synen är att våra två länder inte kan gå skilda vägar i NATO-frågan. Så deklarationen väckte en viss förstämning på finskt håll.

Kan detta möjligen vara förklaringen till att det i utrikesdeklarationen nu enbart sägs att Sverige är alliansfritt? Ty det är ju ovedersägligen sant.

 

Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.