av Mats Olofsson
I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.
Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.
Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärldsutveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.
Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.
Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så exportberoende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!
Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.
Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.