Följande två texter av PA/Amiral  Jean Dufourcq, kallad ledamot av KKrVA har översatts av ledamoten Lars Wedin

Fransk retorik om avskräckning gentemot Moskva i mars 2024

 

Om vi inte är redo att möta en högintensiv konflikt, eftersom krig hittills inte har varit acceptabelt i Frankrikes militära strategi, om vi inte kommer att vara redo att göra det inom 10 år med respektabla stridskrafter:

– då måste vi först och främst göra det som vår nuvarande försvarsapparat utformades för att göra, förhindra (hämma) frontal krigföring mot våra uppenbara intressen, avväpna den eller kanalisera den mot andra strider än det militära utnötningskriget,

– men också att acceptera konfrontation i den obestämda situationens slagfält med immateriell, cyber- och informationskrigföring, där vi kan slå till, utnyttja motståndarens svagheter och skrämma, för att bli respekterade.

– och kombinera denna strategiska militära hållning med en kollektiv eller individuell kärnvapenavskräckningsmanöver som en försäkran och varning.

Den senare måste vara tillräckligt kraftfull för att kunna utdela ett slag utan att avslöja våra vitala intressen och överföra osäkerheten om en kärnvapeninsats på den angripare som hotar oss genom våra europeiska åtaganden (syftar på TEU 42.7). Det är upp till angriparen att göra en rationell beräkning av den stora risk det innebär att konfrontera Frankrikes politiska beslutsamhet och dess förmåga att slå till med ett blixtsnabbt, ostoppbart svar med oacceptabla skador som följd.

En sådan kombination av signaler måste vara i nivå med det hot som Moskva har utvecklat under de senaste två åren, vilka har terroriserat européerna som inte känner till retoriken  rörande kärnvapenavskräckning och som är förlamade av den möjliga bristen på strategiskt skydd från en Trump 2-administration. En duell mellan viljor måste återupprättas och Moskva måste få bedöma risken och därför avskräckas från att attackera ett europeiskt land.

Den enda svårigheten som måste lösas är många europeiska länders kärnvapenmotstånd, deras brist på förtrogenhet med kärnvapenretorik, svårigheten för dem att stödja det franska ledarskapet och tvivlen på Europas bräckliga militära enhällighet inför Rysslands aggression. Vi har ett akut behov av att först genomföra  en del strategisk utbildning.

Men vi måste också förbli kapabla att manövrera ensamma om det behövs, i händelse av europeisk tvekan, eftersom den nuvarande administrationen i Moskva kommer att behålla sin styrka.

Det är nu dags att blockera de ryska påtryckningarna på EU-länderna efter det ryska valet. Den kärnvapenavskräckningsförmåga som vi har upprätthållit till höga kostnader i 60 år måste nu manövreras mycket tydligare på politisk nivå av Frankrike. De operativa försiktighets- och varningsinsatser som har gjorts är inte längre tillräckliga.

Dynamiken” i ett konventionellt högintensivt krig måste nu ge vika för förbudet mot krig genom en högintensiv politisk-strategisk manöver. Detta är det enda  genomförbara sättet att deeskalera på ett säkert sätt före sommaren. Den kommer att ha anhängare i Europa och i Moskva /// JD 240313

 

2- Att avskräcka Ryssland från att angripa ett europeiskt land, en fransk synvinkel[1].

Två år efter den ryska invasionen av Ukraina verkar den strategiska stabiliseringen av den europeiska kontinenten utom räckhåll. Den krigiska retoriken  ökar, utan att erbjuda en återgång till fred eller ens främjar en förnuftig reglering av de inblandade parterna. Oron växer inför utbrotten från Donald. Trump och hoten från Vladimir-. Putin, som båda utkämpar presidentkampanjer. Den franske presidentens ”dynamiska” hållning den 26 februari (när han sade att trupp på marken (Boots on the ground) inte kunde uteslutas) framkallade febrila reaktioner som avslöjade en djup splittring bland de allierade och utlöste en nationell debatt i Frankrike. Den ukrainska frågan befinner sig i en återvändsgränd trots Kievs tragiska utspel.

I själva verket finns det i den situation som vi befinner oss i tre krav för att återställa ett minimum av samexistens i Central- och Östeuropa: att befästa Ukrainas oberoende, att lugna de allierade länderna vid frontlinjen och att blockera Moskvas expansion mot Centraleuropa. Låt oss börja med den sista punkten. När Ryssland väl har förts tillbaka till fållan, antingen frivilligt eller med våld, kommer de andra två att bli lättare att ta itu med. Vi kan lugnt föreställa oss en samordnad nedtrappning. Sovjetunionens upplösning och den låsta situationen mellan Moskva och Washington 1991, som gjorde att avsovjetiseringen inte blev fullbordad, resulterade i en mängd problem. Dessa måste nu lösas.

I Frankrike går den rådande strategiska trenden mot en massiv och brådskande konventionell upprustning för att hjälpa Kiev att befria de ockuperade ukrainska territorierna och förse de utsatta europeiska länderna med en solid försvarsmur uppbackad av NATO:s och USA:s kärnvapensköldar; men detta är ett komplicerat perspektiv som bara kan uppnås på lång sikt under ett årtionde.

Det franska ingripandet den 26 februari var dock ett försöḱ att vända den omedelbara påtryckningsbördan.

Och det gör det nu möjligt att lugnt återupprätta de bortglömda grunderna för strategisk kärnvapenavskräckning, som Frankrike har fastställt. De är mer avgörande än Natos kärnvapenstrategi, som förutsätter användning av taktiska kärnvapen och därmed försvar mot aggression genom frontalangrepp, vilket Frankrike utesluter.

Vi påminner om att avskräckningens trovärdighet är resultatet av en operationalisering som visar sig i en oföränderlig politisk vilja. Framför allt kommer vi också ihåg att det först och främst är upp till angriparen att göra en noggrann bedömning av dessa två faktorer om  denne vill gå längre än så och ta risken att använda kärnvapen. Den strategiska otydlighet som nyligen har hävdats (Macrons utspel är en övning i o- eller tve-tydighet) handlar naturligtvis inte om förmågan till ett garanterat, ostoppbart och oacceptabelt svar (Frankrikes förmåga demonstreras regelbundet).

Det handlar om Europeiska unionens existentiella intressen och européernas enhälliga vilja att förbjuda varje rysk expansion och varje angrepp på den fysiska suveräniteten hos de europeiska länder som befinner sig i frontlinjen.

Ändå är Frankrike, den enda  kapabla makten i Europeiska unionen, bunden av Lissabonfördragets försvarsskyldighet (§ 42-7: ”Om en medlemsstat utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium, skall de övriga medlemsstaterna ge den hjälp och bistånd med alla medel som står i deras makt”).

Vem kan tvivla på att förebyggandet av denna eventualitet i dag är ett vitalt intresse för unionen? Skulle det inte räcka med att Europeiska rådet högtidligt förklarade för Ryssland att varje utmaning av ett europeiskt lands territoriella suveränitet kommer att omfattas av denna punkt i EU-fördraget för att visa detta?

Det skulle då vara uttryckligt, otvetydigt, som en varning.

Att avskräcka innebär inte att försvara sig själv, det innebär först och främst att förhindra territoriell aggression.

Kommer Europas strategiska upprustning att inbegripa Frankrikes kärnvapenavskräckning? Bör vi inte föreslå det? Låt läsaren bedöma och debattera.  Jean Dufourcq 4/03/08

[1] Krönika publicerad i Revue Politique et parlementaire den 8 mars 2023