av Yrsa Grüne

I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1).

Han upprepade också vad som har sagts många gånger sedan Finlands förre försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist offentliggjorde planerna på det integrerade samarbetet i februari 2015 i Stockholm: att samarbetet framskrider steg för steg och att relationerna är utmärkta. Presidenten sade också att det finns anledning att dämpa ivern över samarbetet på vissa håll i Finland. Någon försvarsallians mellan Finland och Sverige är inte aktuell, menade han.

Frågan är om det ändå inte närs dylika förhoppningar i Finland, i synnerhet efter Hultqvists tal i Sälen. Låt vara att det militära samarbetet med Finland och Hultqvists avsikt att låta utreda hur långt detta samarbete kan tas var den sista av de sex punkter försvarsministern nämnde.

I Finland var det givetvis det enda – nästan – som lyftes upp i rubrikerna.

”Sverige vill fördjupa det militära samarbetet med Finland”, förkunnade medierna enstämmigt.

Större lyhördhet behövs. Om det stämmer vad Hultqvist sade att avsikten är att under förre försvarsministern Björn von Sydows ledning utreda hur långt samarbetet kan tas. Då borde det logiskt sett handla om att skapa någon form av politiska ramar för vad som förväntas av detta samarbete. Politiska ramar, det vill säga tydliga instruktioner om vad som förväntas i till exempel en krigssituation, saknas.

I intervjun med president Niinistö försökte redaktören pressa presidenten på ett svar på vad detta samarbete innebär i praktiken – och vad det kunde innebära i en krissituation. Presidenten svarade att han tror att vi först nu befinner oss i en dylik diskussions inledningsskede. Tyvärr följde journalisten inte upp vad presidenten avsåg med sitt uttalande. Enligt presidentens bedömning är hotbilderna i Finland och Sverige ungefär lika. Däremot betraktar han – i motsats till hur statsminister Stefan Löfven bedömde situationen i Sverige – inte risken som överhängande när det gäller en rysk inblandning i valprocessen i Finland. Det är presidentval nästa år. Niinistös företrädare, Tarja Halonen, är av annan åsikt gällande säkerheten. Till tidningen Helsingin Sanomat sade hon i slutet av året att situationen i Östersjön inte är så spänd som nyheterna låter förstå. Det handlar om Finlands anda. Och medierna förstorar saken, sade Halonen (HS 30.12.2016).

Uttalandet var egendomligt, i synnerhet med tanke på att regeringen i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i somras enhälligt slog fast att spänningen i närområdet har ökat.

Och även om hotbilden är lika, skiljer sig nog Finland och Sverige när det gäller militära lösningar.

Inför Trumpa­dministra­tionens tillträde förefaller nervositeten vara större i Sverige än i Finland. Det kan ha sin förklaring i att Sverige, också den nuvarande regeringen, har givit det bilaterala militära samarbetet med USA så stor tyngd. Visserligen har Finland också gjort det, men lite i efterhand. Finland har dessutom inte i tiotals år haft ett så nära samarbete med USA som Sverige har haft. Och inte minst: Finland har aldrig givit upp den allmänna värnplikten och konceptet om ett starkt territorialförsvar. Det internationella samarbetet har varit viktigt för Finland, men alltid marknadsförts på hemmaplan med motiveringen att det gagnar också det nationella försvaret.

Åtminstone utåt verkar det som om det vore mer av en ”wait and see” -anda i Finland, även om presidenten i sitt nyårstal uttryckte oro över möjligheten att beslut som gäller Europa fattas över de inblandade ländernas medverkan.

Detta förklarar också Finlands – och i synnerhet presidentens – starka betoning av EU, inte bara som enhetlig politisk union utan också som leverantör av militära garantier. I sitt nyårstal sade president Niinistö att man inte borde utgå från definitioner av vad EU:s gemensamma försvarspolitik inte kan vara, utan bara låta utvecklingen ha sin gång.

Det är inte utan att man ser en god portion önsketänkande i detta. de flesta EU-länder är medlemmar i Nato och dupliceringar verkar både onödiga och dyra. Men för Finland är EU-medlemskapet framför allt en säkerhetsfråga.

Så har vi Nato. Peter Hultqvist sade att han personligen kan garantera att Sverige inte kommer att ansöka om Natomedlemskap. Det lät ungefär lika som Finlands förra regering slog fast i regeringsprogrammet: en Natoansökan skulle inte ens förberedas under regeringen Katainens tid.  Sådana formuleringar och uttalanden är inte konstruktiva, eftersom de stärker polariseringen för och emot i en situation där en diskussion baserad på fakta och inte på känslor skulle gagna respektive land bäst.

Hultqvists motivering till att Sverige inte söker ett Natomedlemskap var att det skulle sätta ytterligare press på Finland. En något mer nyanserad bedömning gjorde ambassadör Krister Bringéus i den rapport som gavs ut i höstas. Bringéus konstaterade att situationen är annorlunda nu än den var under Sovjetunionens tid när Sverige av hänsyn till Finland gjorde vissa val.

I själva verket innebär Hultqvists argument väl då att Finland faktiskt är väldigt utsatt utan stödet från Sverige? Eller rentav en av de randstater som Ryssland betraktar som ”sina”? I Finland verkade det som om man tacksamt tog emot Hultqvists argument. Frågan är om det inte borde ha väckt oro eller åtminstone frågor i ett land som firar 100 år av självständighet just i år. Vinterkriget och återblickar i historien är naturliga under ett jubileumsår. Men om utsikten i den stora vindrutan mot framtiden börjar påminna om vad man ser i backspegeln kan man fråga sig hur långt man egentligen har kommit. Och vart man är på väg.

Det andra som har uppmärksammats efter Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen är vad man i Finland uppfattar som en vändning i svensk politik gentemot Ryssland. Behovet av en dialog med Ryssland betonades i Sälen i synnerhet av statsminister Stefan Löfven. I Finland ser man gärna på detta som att Sverige på sätt och vis börjat anamma Finlands linje. Detta var också vad president Niinistö lät förstå – att Finland aktivt har betonat vikten av dialog med Ryssland också i samtal med svenska beslutsfattare.

Det kan ju finnas ett annat skäl också. Sverige är sedan början av året medlem av FN:s säkerhetsråd där som bekant Ryssland är ett av de fem länder som har vetorätt. Om Sverige vill – och det vill man säkert – stärka FN:s roll och uppnå konkreta resultat, ja, då kan man inte vara på ständig kollisionskurs med Ryssland.

Stefan Löfven betonade att det ändå gäller att stå fast vid att Rysslands olagliga annektering av Krim aldrig får accepteras. Inne på samma linje var också president Niinistö när han fick frågan om hur han ser på USA:s blivande president Donald Trumps uttalande om att sanktionerna mot Ryssland kunde hävas om Ryssland visar samarbetsvilja i kampen mot terrorismen.

Sanktionerna är inte knutna till kampen mot terrorismen, utan till annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina, sade Niinistö och påminde om att det handlar om två skilda sanktionspaket. De sanktioner som kunde hävas är de som är knutna till Rysslands roll i östra Ukraina. Men det förutsätter nog att Minskavtalet verkligen skulle hålla, betonade Niinistö.

Presidenten sade också att han kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin minst två gånger i år, en gång i Finland och en gång i Ryssland.

Finland tar också över ordförandeskapet för Arktiska rådet från USA i vår. President Niinistö har sagt att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte inom ramen för Arktiska rådet där också Donald Trump och Vladimir Putin deltar om man så önskar. Niinistö säger dock att Trump och Putin inte behöver Arktiska rådet för att träffas om de så vill. Niinistö har ändå en poäng. Med tanke på osäkerheten kring Trump­administra­tionens vilja att upprätthålla klimatavtalet i Paris och den känsliga miljön i Arktis borde det finnas ett brett intresse för ett dylikt toppmöte.

 
Författaren är journalist.