Efter varje modernt krig brukar stridsvagnen dödförklaras som vapensystem. Lika ofta brukar kritiken avfärdas med vanligtvis goda argument. Emellertid kan det finnas skäl att ompröva denna hållning, även av mig, som vanligen brukar dra en lans för pansarvapnet.

Hitintills har krigföringen i Ukraina sedan februari 2022 nämligen inte uppvisat några exempel på särskilt framgångsrik användning av pansarvapnet, varken från ukrainsk eller från rysk sida. I inget fall har den manöverkrigföring som många förknippar med mekaniserade förbands strid kunnat utvecklas. Resultatet är i stället ofta brinnande fordonsvrak och förband vars militära värde reducerats till i bästa fall synnerligen dyr stridsfältsbelysning. Detta såvitt stridsvagnarna nu inte använts som ett slags alternativt artilleri eller infanterikanonvagnar i stället. Försök att använda mekaniserade förband på någorlunda konventionellt manér har däremot inte saknats, ej heller kan någon påstå att det har saknats materiel för att göra det. Ingen kan heller skylla på att den ukrainska terrängen skulle vara otjänlig. I östra och södra Ukraina, bortsett från under lerperioderna, är terrängförhållandena tvärtom synnerligen lämpliga för just mekaniserad krigföring. Dock kan förbandens utbildningsståndpunkt, samövning och samordning understundom ifrågasättas. Detta är emellertid knappast hela sanningen bakom detta för de ryska och ukrainska mekaniserade förbandens dystra facit.

I det här inlägget kommer jag att kort redogöra för tre långsiktiga utvecklingslinjer och en modern företeelse som mynnar ut i att jag menar att vi måste tänka om kring pansarvapnets primat. Denna överhöghet menar jag dessutom dominerar svenskt landmilitärt tänkande idag. Idag är det inte heller ett enstaka problem som måste hanteras, utan flera parallellt, för att mekaniserad krigföring i gängse bemärkelse skall gå att bedriva i framtiden. Om den nu alls går att restaurera. Det vore nämligen inte första gången i historien som ett vapenslag fått ge vika för andra bättre anpassade system. Jag vore inte särskilt konstruktiv om jag inte också bidrog med några lösningsinriktade förslag även om det är osäkert om de helt skulle upphjälpa situationen. Jag är övertygad om att mina förslag inte är unika. Det är däremot inte min huvudsakliga poäng att vara unik utan snarare att konsekvenserna av deras införande i sin tur bidrar till att skapa andra problem.

Utveckling över tid på tre områden och en ny företeelse på slagfältet

De moderna och allt större hoten mot mekaniserade förband, i synnerhet mot stridsvagnar och pansarskyttefordon, har utvecklats under flera decennier, delvis lite i skymundan. De potentiella slutsatserna av dessa trender tycks däremot ha kommit bort i hanteringen. Sannolikt är ”den eviga fredens” decennier, inriktningen mot insatser som inte omfattade mekaniserad strid i någon större omfattning samt den i professionen vanligen förekommande benägenheten att fokusera på just de senaste tekniska tillämpningarna som ligger bakom dessa underlåtenhetssynder. En bidragande faktor kan i synnerhet i Sverige naturligtvis också vara att infanteriet efter kalla krigets slut i praktiken lades ned som reellt existerande truppslag. Pansartrupperna fick huvudansvaret för att vara det ensamt kvarblivande  stridande truppslaget. Här inställer sig naturligtvis frågan om kanske inte den taktiska debatten efter infanteriets hädangång måhända också blev lite ensidig.

Tre sådana långsiktiga trender skall först uppmärksammas innan hotet från drönare som just nu är på tapeten kort berörs. Det är, menar jag, kombinationen av dessa utvecklingslinjer som nu gett upphov till en synnerligen osäker tillvaro för mekaniserade förband och inte ett enskilt system.

En ny generation pansarvärnsvapen

På varje medel följer i regel ett motmedel. Så möttes under kalla kriget burna pansarvärnsvapen som verkade med riktad sprängverkan av reaktivt pansar och kompositpansar. Svaret på detta var utvecklingen av pansarvärnsvapen som byggde på dels tandemladdningar, dels takslående vapensystem. I Sverige utvecklades under 1980-talet RBS 56 BILL, i USA vidareutvecklades pansarvärnsroboten TOW till en takslående variant och under 1990-talet driftsatte den amerikanska försvarsmakten det takslående pansarvärnssystemet Javelin. Under 2000-talets första decennium utvecklades i ett svenskt-brittiskt samarbete ytterligare ett takslående vapen, NLAW/RBS 57. Fler exempel från andra länder skulle kunna anföras. Såväl Javelin som NLAW har visat sig framgångsrika i Ukraina. Till skillnad från föregående generationers burna pansarvärnsvapen har det inte utvecklats effektiva motmedel mot sådana vapensystem. Ett undantag är så kallade hard-kill-system som monteras på stridsvagnar och pansarskyttefordon.  Systemet mäter in och skjuter ned inkommande projektiler med hjälp av ett slags skrotladdningar. Den här typen av skyddsteknik har ännu inte tagits i bruk på bred front. Ryssland låg annars långt fram med sådana koncept. Omkring  millennieskiftet hade ett system vid namn Arena tagits fram som demonstrator. Av de två senaste årens krigföring i Ukraina att döma förefaller systemet inte användas mer allmänt av den ryska krigsmakten. Just nu ”leder” alltså moderna pansarvärnssystem över det fysiska skydd som mekaniserade förband kan uppbåda. Detta trots att sådana pansarvärnssystem funnits i allmänt bruk i flera decennier.

Sverige har varit ett av de ledande länderna att utveckla effektiva pansarvärnsvapen. Att liknande system skulle kunna användas mot våra egna styrkor tycks däremot inte ha bekymrat alltför många. Även om det inte är någon vidare tröst delar vi denna hållning med många andra nationer.

Artilleriets hårdmålsammunition och avståndsutlagda minor

Precis som infanteriets förmåga att slå ut pansarfordon har ökat, har även artilleriets förmåga breddats till att med hög precision bekämpa pansarmål. Även denna utveckling har ett flertal decennier på nacken. Under 1980-talet påbörjades exempelvis utvecklingen av den svensk-franska hårdmålsgranaten Bonus, avsedd att avfyras med 15,5 cm haubits. Här utvecklades också till granatkastarförbanden Strix, en takslående slutfasstyrd granat som togs i bruk på 1990-talet. Till denna ammunitionsfamilj där just svensk försvarsindustri varit involverad kan det senaste tillskottet, den svensk-amerikanska granaten Excalibur, adderas. Sverige är emellertid på inget sätt unikt i det här avseendet. I Ryssland utvecklades för ett antal decennier sedan den laserstyrda granaten Krasnopol som med hög precision kan träffa punktmål. Ytterligare exempel från andra länder kan naturligtvis anföras.

Vad beträffar minvapnet har även det genomgått långsiktiga förändringar. Detta avser i synnerhet med vilken hastighet och på vilka avstånd minor kan läggas ut. Exempel på sådana utvecklingsprojekt är Remote Anti-Armour Mine System, utvecklat under 1980-talet i USA, som bygger på en 15,5 cm granat som bär med sig ett antal stridsvagnsminor. För olika typer av västerländskt raketartilleri finns bland annat minan AT-2 som fanns tillgänglig i kalla krigets slutskede. Även Ryssland har liknande system. Det modernaste heter Zemledeliye som kan avfyra raketer med minor upp till 15 kilometer. En försvarare behöver inte nödvändigtvis vara på förhand i den aktuella terrängen. Med rätt ammunition kan ett framryckande förbands hastighet kraftigt reduceras inom loppet av ett fåtal minuter. Förutsatt att motståndaren upptäcks kan därmed fördröjningsstrid inledas redan innan någon av kontrahenterna nått fram till den aktuella terrängen.

Den viktigaste slutsatsen av dessa tre utvecklingsområden är att det som brukar (eller åtminstone brukade) benämnas som den tredimensionella pansarvärnsstriden – en kombination av direktriktad eld, indirekt eld och minor – över tid fått betydligt vassare tänder. Läget var alltså inte helt oproblematiskt redan före det att drönaren gjorde entré.

Drönare – slagfältets senaste tillskott

Drönare i kombination med digitala ledningssystem har gjort slagfältet transparent. Drönarhotet är flerfaldigt. En central aspekt är att drönare förser en motståndare med måldata i realtid, vilket gör att exempelvis insatser med hårdmålsammunition och avståndslagda minor snabbt kan sättas in. För det andra utgör så kallade FPV-drönare ett extremt billigt och, tycks det, effektivt vapensystem för att slå ut alltifrån stridsvagnar till personbilar och enskilda värn. För långt under 10 000 kronor kan en stridsvagn slås ut på i bästa fall ett tiotal kilometers avstånd förutsatt att drönaren träffar på rätt ställe. Därutöver är drönare svåra att upptäcka i tid och bekämpa på ett kostnadseffektivt sätt. Detta gör dem än mer besvärliga att hantera.

Därmed är det en ”ny” generation pansarvärnsvapen, artilleriets ”nya” hårdmålsammunition, möjligheter till avståndsmineringar (som inte heller är ”nytt”) i kombination med drönare (som däremot är rätt nya) som gemensamt för mekaniserade förband skapat en synnerligen giftig cocktail. En liknelse vore kanske effekterna som indirekt eld, enhetspatroner, räfflade lopp och kulsprutor hade på 1910-talets infanteristers hälsoprognoser.

Några konstruktiva förslag

Vad borde man då göra? Om mekaniserade förband skall kunna överleva på slagfältet behöver ett flertal åtgärder vidtas. Först och främst behövs ett någorlunda kostnadseffektivt låghöjdsluftvärn tas fram för att kunna bekämpa olika typer av drönare. Här är i synnerhet de minsta drönarvarianterna ett av de större hoten. Att hantera dessa utgör sannolikt också den största tekniska utmaningen. Systemet måste troligen bygga på en kombination av elektronisk krigföring och fysisk bekämpning. Man kunde exempelvis överväga att skapa en ”luftvärnskanal” i alla lämpliga stridsfordons ledningssystem så att de kan verka med sina automatkanoner med externa måldata som grund utan att skytten nödvändigtvis själv behöver se målet med egna ögon. Varje fordon blir då i praktiken ett slags luftvärnskanonvagn. Det mekaniserade förbandets vagnar kan då gemensamt hantera en förhållandevis stor luftvolym förutsatt att måldata/målinvisning kan genereras. Ytterligare en förutsättning är att stridsfordonen har lämplig luftvärnsammunition till sitt förfogande. Exempel är programmerbara granater som 40 mm 3P eller 30/35 mm AHEAD. Ett sådant modernt ”truppluftvärn” skulle sannolikt kunna hantera delar av det mest akuta drönarhotet. Inte desto mindre skulle lösningen också vara kostnadsdrivande, även om den vore billigare än att skjuta en luftvärnsrobot mot varje drönare.

För det andra måste stridsvagnar och pansarskyttefordon förses med så kallade hard kill-system/APS för att kunna skydda enskilda fordon mot exempelvis pansarvärnsrobotar och FPV-drönare ur vissa angreppsriktningar. Detta är också kostnadsdrivande men sannolikt helt nödvändigt för att hantera hoten från med åren betydligt effektivare pansarvärnsvapen. En sådan lösning kan dock inte hantera alla hot såsom vissa typer av artilleriavfyrad hårdmålsammunition. Detta gäller särskilt substridsdelar som verkar med projektilbildande RSV och vapen som verkar rakt uppifrån. Att införa hard kill-system/APS är rimligen att anse såsom ganska lågt hängande frukt eftersom tekniken redan finns och marknadsförs, även om den ännu inte finns på bredden varken i västerländska eller i andra fordonsflottor. Som en avslutande brasklapp är det däremot, åtminstone för mig, oklart i vilken utsträckning effektiviteten hos sådana system också motsvarar tillverkarnas löften i verkligheten.

Genom avståndslagda mineringar kan ett av de mekaniserade förbandens trumfkort, deras manöverförmåga, snabbt försvåras eller till och med omintetgöras. Därför måste minhotet tas på större allvar. En god början vore att utveckla teknik och metoder för en snabbare och mer effektiv minspaning långt ned i organisationen. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att använda drönare med LIDAR eller markradar kopplade till ett digitalt kartsystem. AI-teknik skulle kunna användas för att bearbeta mätresultaten, automatiskt rita minkartorna och sedan distribuera dem genom förbandets stridsledningssystem. Även metoder för att snabbare röja mineringar av mindre omfattning måste utvecklas. Det är primärt sådana mineringar som med kort varsel kan åstadkommas med artilleri. Omfattande och djupa mineringar som förberetts med god tid till förfogande (såsom dem i södra Ukraina) kommer alltjämt att kräva välutbildade och välutrustade ingenjörförband för att hantera.

Utöver detta behöver åtgärder som rör förbättrade metoder för maskering och signaturreducering utvecklas. Detta försvåras av att aktiva skyddssystem för enskilda stridsfordon samt luftvärnssystem vanligen använder radar. Moderna ledningssystem bygger också på att stora mängder information delas mellan såväl enskilda fordon som förband. I någon mening handlar det alltså om att försöka dölja en metaforisk julgran i det elektromagnetiska spektrumet. Det är långt lättare sagt än gjort.

Trots dessa presenterade förslag är det ändå inte säkert att de mekaniserade förbandens stridsvärde kan restaureras till att fullt ut bli det de en gång representerade. Däremot kommer de att bli dyrare och som en konsekvens rimligen också färre till antalet. Detta aktualiserar i sin tur frågan om alternativkostnader. Det tål att funderas på om gissningsvis 150 miljoner kronor skall investeras i varje framtida ny stridsvagn eller om man istället skall investera samma summa i exempelvis tre till fyra Tomahawkrobotar – eller helt sonika för arméns del – i förband som inte kräver samma höga grad av koncentration för att komma till sin rätt på slagfältet.

Avslutning

Återuppbyggnaden av den svenska fältarmén avses i huvudsak att ske med mekaniserade brigader som byggklossar. Av i nuläget planerade fyra brigader skall tre vara mekaniserade. De mekaniserade förbandens rörlighet och direktriktade eld förutsätter att de sätts in någorlunda samlat för att komma till användning på avsett sätt. Att uppträda på slagfältet på detta vis har blivit betydligt mer riskfyllt såvitt inte synnerliga förhållanden föreligger eller åtgärder vidtas. Hotutvecklingen tycks än så länge inte ha mötts av några mer omfattande åtgärder i Sverige. Ett exempel på det är när moderniseringen av delar av arméns fåtaliga stridsvagnar nyligen beställdes. En åtgärd hade varit att då integrera hard-kill-system. Så verkar nu inte bli fallet. Risken är att våra mekaniserade förband går det forna tunga kavalleriets öde till mötes såsom varandes tunga, dyra och efter en liten stund, ganska döda förband.

Kanske är det då tur att ÖB tillfälligt har tvingats prioritera arméns tillväxt lägre. Då kan förhoppningsvis lite tid vinnas till att tänka djupare och skarpare kring hur den framtida armén borde organiseras, utrustas och uppträda.

Författaren är Universitetslektor och docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan.