USA använde större drönare för rekognosering under en stor del av Vietnamkriget. I Bekaadalen 1982 lyckades Israel på 10 minuter slå ut 17 av 19 Syriska luftvärnssystem. Det var möjligt genom att UAV användes för signalspaning och optisk spaning. Innan det israeliska flyganfallet fastställde UAV de syriska luftvärnsenheternas positioner. Under flyganfallet användes stora snabba UAV som skenmål och efter anfallet kunde spanings-UAV:er fastställa vilka enheter som överlevt och måste bekämpas på nytt.
När USA under 00-10-talet bedrev kriget mot terrorismen användes större UAV av typerna Predator och Reaper för att skjuta laserstyrda robotar typ Hellfire mot terrorister.
I det andra kriget om Nagorno Karabakh 2020 använde Azerbajdzjan bland annat den turkiska medelstora TB-2 drönare (10-12 m vingspann) utrustad med laserstyrda robotar men också israeliska patrullrobotar typ Hadrop främst mot radarstationer.
I Ukraina-kriget har Ukraina använt drönare för spaning och eldledning. Inledningsvis användes TB-2 för att bekämpa ryskt pansar men när Ryssland fick ordning på sitt luftvärn visade sig denna typ av relativt stora drönare vara alltför enkla mål. Den stora skillnaden mot tidigare krig är framförallt utnyttjande av stora mängder kommersiella drönare. Dessa används för spaning samt byggs om för att bära en stridsdel. Med hjälp av FPV-teknik används dessa för att slå mot motståndarens materiel men också för att bokstavligen jaga enskilda soldater. Enligt uppgift förbrukar Ukraina 10 000-20 000 drönare per månad.
I Sverige har vi varit långsamma med att införa UAV:er jämfört med många länder. Vi har främst använt UAV för spaning. Först på senare tid har de använts för eldledning av artilleri.
Teknologiskt misslyckande?
I boken Misguided Weapons av Lorber[1] står att läsa om ”teknologiska misslyckanden”. Med detta avser författaren inte ingenjörstekniska fel och dåliga konstruktioner utan ”avsaknaden av förståelse för den inverkan eller brist därpå som vissa vapensystem kan ha på hur man för krig”. I bokens förord skriver författaren ”Slutligen känner alla militära organisationer igen stora och avgörande innovationer inom militär teknologi? Och om de gör det, söker de införa dem i sina förbandsstrukturer eller utveckla motmedel, ifall de återfinns i fiendens händer?”
I den här artikeln vill vi visa på att Sverige bör se på användandet och organiserandet av UAV:er på ett delvis annorlunda sätt än vad som gjorts hitintills. Vi menar att Sverige bör skapa stridande förband med UAV:er/patrullrobotar.
Kan paralleller dras till flygets utveckling?
Flygplanen var initialt endast en spaningsresurs till befintliga armé- och marinstridskrafter. Nästa steg blev att flygplanen fick möjligheter till bombfällning och slutligen kom jaktflygplanen. Trots att störtbombaren var uppfunnen försökte sjöstridskrafterna i vissa länder ändå att uppträda som om inte dessa fanns. Något som kom många större ytstridsfartyg att stå dyrt under andra världskriget.
Är dagens användande/förståelse av UAV:er i Sverige jämförbart med synen på flygstridskrafterna under första världskrigets inledning? I Sverige ser vi på UAV-system som en spaningsresurs men inte mycket mer, trots att det varje dag visas filmklipp från Ukraina där FPV-drönare slår ut både stridsfordon och personal. På något vis är det som att det inte berör just vårt sätt att föra strid. Är det så att Sverige bör sätta upp stridande förband med UAV:er och patrullrobotar på samma sätt som artilleri eller pansarvärnsförband är organiserade för att kunna nå avgörande? Vi menar inte att UAV bara skall finnas i dessa förband utan precis som pansarskottet finns på stor bredd bör alla plutoner ha UAV:er, men det skall även finnas slagkraftiga förband med stridande UAV-enheter att sätta in där ett avgörande söks.
Kanske kan vår inställning till hur vi hitintills sett på UAV:er förklaras av att vi tänker att det snart kommer ett effektivt motmedel (laser, telestörning eller HPM) som kommer att göra samtliga UAV:er obsoleta? Kanske kommer motmedel att finnas tillgängliga, men kan vi riskera att detta (-ssa) inte finns till nästa krig?
Kan det antas att på motsvarande sätt som jaktflygplanet en gång blev det främsta sättet att slå mot motståndarens flyg så kommer drönaren bli det enklaste sättet att bekämpa motståndarens drönare?
UAV-bataljon som brigad eller divisionsresurs?
Hur skulle ett luftburet manöverförband med drönare kunna se ut? Är detta möjligen en variant av återinrättandet av arméflyget? Är det en ersättare för attackhelikoptern? Vilka taktiska och/eller operativa vinster skulle ett sådant förband ha? Vad skulle kunna vara en realistisk tidshorisont för upprättandet av förbandstypen?
I vårt exempel på organisation har vi tagit utgångspunkt i ett generiskt manöverförband. Vi har också tillfört ett telekrigskompani som skall ha förmåga att både reläsända data såväl som störa motståndaren.
Förbandet består av ett spaningskompani som kan söka mål på djupet, med samma antal manövrerande enheter som motsvarar dagens brigadspaningsförband, men möjliggör ett ännu större taktiskt djup. Pansarvärnskompaniet behöver vara utrustat för direkt stridskontakt med fientligt pansar understödda av luftvärn. Detta kan medföra att UAV:erna bör vara av quadrocopter-typ för att kunna ha en förmågan att ta skydd av och eventuellt hålla terräng. UAV:erna bör vara beväpnade med moderna pansarvärnsrobotar alternativt pansarbrytande granater eller patrullrobot/kamikaze-UAV:er. Attackkompaniet är utrustat för att bekämpa stationära mål alternativt artilleri eller luftvärn. Jaktkompani utrustas för att kunna bekämpa fientliga UAV:er alternativt helikoptrar. Ingenjörkompani har förmåga att gräva ner och skydda ledningsplatser. Stab- och trosskompaniet sörjer för ledningsplatser för bataljonsstaben och logistikfunktionerna.
Det är tänkbart att förbandet är modulärt och att kompanierna har två olika typer av UAV:er och nyttolaster på respektive plattform, vilka enkelt kan ändras. Det är också en möjlighet att UAV:erna både är bevingade och av quadrocopter-typ. Vinsten med bevingade drönare är hastigheten medan quadrokopterns är att bära en tyngre nyttolast. Quadrocoptern kan upprätthålla sig en längre tid i samma område och likt helikoptern ta skydd av trädridåer och därmed hålla terräng under kortare tider.
Operativa vinster
Förmågan till risktagning
Den största skillnaden mellan denna typ av förband och ett traditionellt manöverförband är att vi inte placerar soldaterna nära motståndaren. Detta gör att en befälhavare borde vara mer benägen att använda förbandet på ett betydligt djärvare sätt jämfört med ett traditionellt förband.
” Närhelst djärvheten möter tveksamheten talar sannolikheten för att den har framgång, eftersom tveksamheten redan innebär en förlorad jämvikt. Bara när djärvheten möter en kalkylerad försiktighet, som kan anses vara lika modig, i varje fall lika stark och kraftfull som djärvheten själv kommer den i underläge. Det inträffar emellertid sällan. I de försiktigas hela skara är den övervägande delen försiktig på grund av rädsla” [2]
Carl Von Clausewitz gör dessutom en indelning på två olika sätt att strida. Detta skulle kunna vara ett sätt att analysera denna typbataljon. Gör antagandet att vi betraktar ett traditionellt manöverförband som en variant av närstrid och UAV-förband som ett förband för eldstrid enligt nedan.
”Eftersom undergången är oundviklig i närstrid, är också minsta överlägsenhet genom fördelar eller mod avgörande och den deltagare som är underlägsen eller har mindre mod, försöker undgå faran genom att fly” [3]
Även om det kan argumenteras för att både ett traditionellt förband och ett typförband med UAV:er genomför eldstrid så kan det antas att UAV-förbandet har fördelar gentemot ett traditionellt förband. Möjligen skulle begreppet fjärrstridsförband kunna användas för förbandstypen.
SEAD (suppression of enemy air defenses)/DEAD (destruction of enemy air defenses) /ABEK (artilleri bekämpning)
En bataljon enligt ORBAT (Order of battle) ovan innebär förmågan att på taktisk nivå genomföra SEAD/DEAD/ABEK-uppdrag, vilka annars är komplicerade och dyra att genomföra. Dessa kräver idag stora resurser och planering på insatsnivå. De innebär också en ganska stor risk med bemannade flygfarkoster.
Stridsekonomi
Med beaktande av den snabba utveckling som sker av UAV-system kommer priser på dessa att sjunka, samtidigt som kostnaden för att förnya de traditionella manöverförbanden kommer att vara betydande. Besättningar till stridsfordon, skyttesoldater och logistikpersonal kommer att vara betydligt fler än de operatörer och logistikpersonal som krävs för den skisserade förbandstypen.
Antalet fordon torde motsvara en manöverbataljon, men av lättare typer och inga krav på band.
In insatsidé är att UAV- förband likt pansarspetsarna under andra världskriget tar terräng på djupet varefter följer traditionella manöverförband med ett stark luftvärnsskydd. Detta skulle kunna spara både materiel och liv.
Realiserbarhet
Mycket tyder på att de tankar som framförts här genomförs av ryska och ukrainska förband idag. I en post på instagram nyligen, gjorde Ukraina klart att president Zelenskyj har gett order om att organisera ett nytt truppslag endast bestående av UAV:er.[4]
Om Sverige skulle försöka köpa UAV:er och vapensystem till dessa från ”hyllan” skulle det kanske vara möjligt att få förbandstypen operativt relativt snabbt. Det förutsätter att prestige och ”not invented here” läggs åt sidan och den rent taktiska och operativa nyttan sätts i fokus. Det förutsätter också att vi inte lägger utvecklingen i händerna på industrin och låter den sätta tidslinjalen för anskaffning. Det kräver att vi lär oss av historien och inte tänker som kavalleriet i upptakten till andra världskriget och deras syn på hästen contra stridsvagnen. Vi kan inte agera som de officerare som under första världskriget såg med skepsis på kulsprutan. Vi kan inte heller agera som vårt svenska kavalleri som så sent som under mitten av 1960-talet behövde bevis på att bandvagnen var lämpligare än hästen. Vi kan inte heller göra om misstaget att nedrusta vårt svenska luftvärn samtidigt som Ryssland utvecklade sin förmåga med taktiska ballistiska robotar och kryssningsmissiler under tidiga 2000-talet. Vi måste våga inse att det var dumt att lägga ner arméflyget med hänsyn till de taktiska vinster det medgav.
UAV:er kan vara ett sätt att få samma förmåga som attackhelikoptern men förmodligen till lägre kostnad och till mindre risk för personalen.
