Foto: Damon Grossvenor

Att i striden till sjöss kombinera sensorer och vapen från olika plattformar kallas för gemensam sjömålsbekämpning. Genom att knyta samman sensorer från sjön, luften och marken kan motståndarens läge, kurs och fart bestämmas. På grundval av denna lägesbild och inom sitt våldsmandat fattar sjöstyrkechefen beslut om att bekämpa motståndarens fartyg. Målvalen görs antingen av sjöstyrkechefen själv, eller är ett resultat av den s k verkansprocessen som syftar till att peka ut särskilt prioriterade mål.

Foto: Jimmie Adamsson

Inget men ändå mycket nytt

Samordning av sjömålseld mellan robotbestyckade örlogsfartyg och attackflyg har sedan decennier varit en naturlig del av samarbetet mellan marinen och flygvapnet, vilket bl.a. var anledningen till att det fordom dags fanns en flygvapenofficer i Flaggen – chefens för Kustflottan stab. På den tiden skedde mållägesöverföringen på talad radio. Det finns fortfarande levande historier i flottan om vad attackpiloterna tyckte när de fick vänta i Mach 1 under det att sjöstyrkechefen var fullt upptagen med att fastställa målläget.

Liknande problem förekommer även idag, men med integreringen av taktiska datalänkar samt nyttjande av fasta och rörliga relästationer är själva genomförandet av den gemensamma insatsen egentligen en ganska enkel affär. Tydliga metoder har tagits fram. Under förutsättning att respektive ledningsnivå, hela vägen från C INSATS och ner till den chef som till slut ger order om fyr, fattar sina beslut i tillräckligt högt tempo kommer styrkan att komma till skott. Utfallet beror på en mängd faktorer. Några påverkande omständigheter är precisionen i målläget, bägge sidors samordningsförmåga, antalet vapen i luften och motståndarens luftförsvarsfärdigheter.

Utländsk medverkan på ytan och i luften

De senaste årens utveckling handlar i mångt och mycket om att vi har kopplat in fler sensorer och vapen från fler bärare i detta bekämpningssystem. För ett år sedan deltog den norska fregatten HNoMS Otto Sverdrup i marinövningen SWENEX 20 och befann sig på den segrande sidan i det avslutande sjöslaget. I höstas grupperade sjöoperativa helikoptrar ur flygvapnet samt en robotenhet från flottan utanför Skanör. Under ledning av en sjöofficer grupperad i chefens för helikopterskvadronens ledningscontainer kunde de tillsammans regla av södra Östersjön och Öresund. Sensorer i land har också nyttjats.

Foto: Jimmie Adamsson

Även om målläget kan vara svårt att bestämma, helt enkelt beroende på att jordytans krökning och dåliga siktförhållanden gör att även de mest kvalificerade sensorer har begränsade räckvidder, är tillgången på kvalificerade vapen den verkligt trånga sektorn. Redan idag, men framför allt om säkerhetsläget förvärras, måste våra få ytstridsfartyg lösa många uppgifter längs vår långa kust. Att i ett sådant läge få understöd från luften genom att få tillgång till eld från en tredje parts bombflyg kommer att glädja en sjöstyrkechef. I förra veckan övade vi på en sådan strid när en amerikansk B-52 Stratofortress, svenska JAS 39, Visbykorvetter och robotenhet i land – samordnade i både tid och rum – anföll mål till sjöss vilka hade pekats ut av sjöstyrkechefen. Tillsammans tog vi ett viktigt, men faktiskt varken långt eller svårt, steg i den gemensamma sjömålsbekämpningen. Blotta vetskapen om att så många svenska och utländska sensorer och vapenbärare kan kopplas ihop torde vara avskräckande.

Författaren är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen. Han är  ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent