Under flera års tid brottades taktikavdelningen på MSS med problemet med förhållandet tillgängliga förband kontra mängd terräng när applex skulle produceras för kurser och övningar. Det fanns för lite smör i byttan för att täcka hela mackan! Detta yttrade sig bland annat när gränser skulle dras i orderverk. Om mackan är terrängen mellan Vänern och Vättern och smöret är en brigad upptäcker man tämligen snabbt att det blir ett mycket tunt lager smör på mackan. Eller så blir större del av mackan utan smör. Antingen får brigaden området mellan sjöarna, och då blir det inte tal om något djup i grupperingen utan snarare är en gles observationslinje det man kan åstadkomma (reserver är inte att tänka på), eller så avgränsar man området genom att dra ett streck på kartan med ett par X på. Förslagsvis så att området motsvarar exempelvis vad Arméhandbok Brigad 2016 säger är ungefär vad en brigad kan fördröja inom. Men då kommer huvuddelen av området att vara utanför brigadens fördröjningsområde. Vem ansvarar för det då? Högre chef svarar man kanske, men om det inte finns några andra egna förband utanför brigadområdet, måste ju brigaden ta ansvar för det eftersom det som sker där påverkar brigaden inom kort. Med hela området blir brigaden för utspridd så att fienden uppnår gynnsamma styrkeförhållanden där den så önskar och kör rakt genom oss. Manöverförbanden tvingas ut på sådan yta att de inte kan understödja varandra med vare sig manöver eller eld. Artilleriet kan antingen spridas ut för att kunna understödja alla manöverförband men med få eldrör, eller hållas samlat och bara kunna understödja mindre del av brigaden. Brigadluftvärnet får motsvarande problem och det kan vara så att det yttäckande sambandet inte heller räcker till. Brigaden faller isär i fragmenterade bitar och fungerar inte som ett taktiskt system längre. Eller så håller man ihop brigaden och blir lätt att omfatta eller kringgå.
Det är av vikt att kunna ”täcka” ytor i markstriden. Eftersom det bästa skyddet mot indirekta system kan vara att hålla högt tempo så är det tveksamt om det duger att säga att de av manöverförband oförsvarade ytorna kan försvaras av sensorer, exempelvis drönare, och långräckviddiga bekämpningssystem. De är bra så klart, men främst för att bekämpa mål, lösa elduppgifter, men då den naturliga skyddsåtgärden mot dem, att öka tempot, kommer inte osannolikt att förvärra situationen där vi utsätts för omfattning eller kringgång, är det tveksamt om de kan lösa stridsuppgifter på egen hand.
Detta dilemma beror i grunden på för få förband i relation till ytan. När jag ondgjort mig över situationen har jag ibland fått höra att vi måste hitta nya sätt att slåss, ny taktik. Jag är väl begränsad, men jag tycker att det är lättare sagt än gjort. Taktik är till stor del beroende av teknik. Stridsvagnar och andra stridsfordon rullar fortfarande på band, har problem i mark med låg bärighet och skjuter på det de ser. Skytte går till fots, bär sina vapen, har lågt skydd i sig, men kan nyttja terräng för skydd på ett annat sätt än fordon. Artillerisystem behöver någon som på något sätt talar om vad de ska skjuta på. Terrängen på marken begränsar tekniska räckvidder, medger dold framryckning och gruppering, försvårar framryckning och ledning, ger skydd och så vidare på ett helt annat sätt än exempelvis lufthavet. Nya, eller i alla fall delvis nya system och prylar medger bättre förmåga till upptäckt, skydd mot upptäckt, verkan, skydd mot verkan, rörlighet, mineringar. Drönare anses nästan vara den nya universallösningen för allt, och de tillför förbättrad förmåga på flera sätt, men luftburna sensorer eller verkansystem är i sig inget nytt. Aktiva skyddssystem nämns också ibland som ett sätt att göra pansarvärnsvapen irrelevanta. De har också stor potential, och är nog väl värda vad de kostar de också, men de ger långt från 100-procentigt skydd. Och de kommer inte sitta på alla fordon på länge än. Jag tror att det är svårt att hitta en teknisk pryl eller utveckling som är en radikal game changer och låter en långt svagare motståndare kunna besegra en betydligt starkare motståndare, som hur det brittiska imperiet byggdes av skjutvapen mot motståndare med i huvudsak blankvapen, som inte snabbt kontras av en teknisk reaktion, en stridsteknisk reaktion, eller både och. Jag tror i synnerhet att det är svårt för mindre nationer som Sverige att uppnå detta.
Men med nya sätt att slåss menade de som jag diskuterade med nog egentligen mer konceptuella sätt att slåss på, än nya prylar att slåss med. Möjligheterna att hitta nya sätt att slåss på begränsas ju dock av tillgänglig tekniks egenskaper. De sätt vi slåss på har utvecklats under lång tid i takt med teknikutveckling i ömsesidig påverkan. Det är inte lätt att hitta nya, okonventionella och revolutionerande idéer med nuvarande tekniska verktygslåda som inte är okonventionella mest för att de är militärt osunda. Det finns så klart vissa namn i historien som lyckats i detta. Gustav II Adolf med sitt brigadsystem är ett exempel på hur samma teknik som motståndaren disponerade användes på ett överlägset sätt. Men kort efter hans död lämnade den svenska, eller snarare svenskledda, armén i Tyskland den komplicerade brigaden och övergick till att slåss på samma sätt som alla andra, men fortsatte vinna (nästan) alla fältslag. Karolinerarmén skapad av Karl XI, men ledd i strid av Karl XII, hade samma tekniska nivå som motståndaren, men vann spektakulära vinster trots mycket ogynnsamma styrkeförhållanden. Vi tenderar dock att glömma att ungefär hälften av drabbningarna under det stora nordiska kriget tappades. Fredrik den Store av Preussens snabba flankeringar vann flera slag. Men inte alla. Napoleons manövrar för att skapa goda förutsättningar för slaget var ofta framgångsrika. Han personligen vann över femtio fältslag och förlorade bara tre. Ulm och Austerlitz 1805, Jena-Auerstädt 1806, Donau-fälttåget 1809 och många fler segrar uppvägdes dock i slutet av förluster som det ryska fälttåget 1812, det tyska fälttåget 1813, försvaret i Frankrike 1814, och så klart Waterloo-fälttåget 1815.
Jag, och de flesta med mig, är ingen Gustav II Adolf, Fredrik den Store, eller allra minst en Napoleon. Och vi vet om det. När man då blir tillsagd att man ska ta fram revolutionerande nya sätt att slåss som gör såväl numerär och teknisk underlägsenhet irrelevanta så blir det frestande att svara ”Gör det själv, din Nappe-wannabe”. För de flesta av oss handlar det om att som en av många fila lite på vad som är en evolutionär utveckling snarare än som något slags ”Wunderkind” med ett par A4-sidor revolutionera sakernas tillstånd.
Men just att fila lite på har vi gör med det vi har kan vi göra. Jag tänkte fila lite på fördröjningsstrid. Eller rättare sagt dela med mig av lite tankar som när de stöts och blöts, motsägs och bemöts, kanske leder till fortsatt diskussion och i slutändan någon form av anpassning eller utveckling. Detta är således tankar på hur vi inom befintliga ramar kanske skulle kunna anpassa hur vi fördröjer en fiende. Det är inte en silver bullet som på ett genialt sätt löser dilemmat med för få förband – för stora ytor. Det närmsta vi kan komma en silver bullet som ökar effekten i våra förband, och som är gratis (i pengar, men inte i prestige) är väl att införa en uppdragstaktik värd benämningen, men det är inte ämnet för denna inlaga. Men kanske väl en förutsättning?
Den klassiska svenska fördröjningsstriden med infanteriförband i gynnsam terräng där brigaden delar in området i bataljonsområden, som i sin tur delar sitt område i kompaniområden, och eventuellt också i sin tur i plutonsområden bygger på en tanke att fiendens överlägsenhet i eldkraft och rörlighet ska minimeras genom att svår terräng förstärks med fältarbeten som styr fiendens till platser som är gynnsamma för eldöverfall med främst burna pansarvärnsvapen, minor och indirekt eld, inklusive indirekt pansarvärnseld. Frontala dueller, utdragna försvar och förutsägbara ställningar ska undvikas till varje pris. Ett stridsekonomiskt nyttjande av infanteriförbandens relativa styrkor och minimering av dess svagheter. Pansarförbandens fördröjningsstrid hade utan tvekan vissa likheter men byggde så klart mer på stridsvagnarnas eldkraft från förberedda ställningar än de burna pansarvärnsvapnen, och innehöll ofta mer motanfallskomponenter med större förband.
Att anfalla in med mekaniserade förband i ett område där svenskt infanteri i gynnsam terräng fått genomföra sina förberedelser var ett besvärligt företag. Det har många i min åldersgrupp upplevt på övningar. De svenska pansarförbanden utvecklade metoder för att hantera det så gott deras förutsättningar medgav och ibland kunde infanteriet misslyckas. Under 90-talets första år genomfördes ett par försök infanteriet där testades. Fredstida övningstekniska begränsningar, som förbud att vräka träd, lämna väg, med mera, minimerades. Utfallet var besvärande för infanteriet och visade att den klassiska stridstekniken inte var ett säkert framgångskort utan att pansarförband mycket väl kunde nå framgång även om förberedelserna var klara. Ett antal brister identifierades och tilltron till konceptet tog skada. Det är väl inte fel att stresstesta våra system och dra slutsatser för att förbättra saker på lång och kort sikt, men man bör inte glömma att det man testade infanteriet med var svenska pansarförband med en utvecklad stridsteknik för just den situationen och just den terrängen. Cheferna i pansarförbanden hade god kännedom om infanteriets stridsteknik och kände till övningsfälten. Kort sagt var det värsta möjliga motståndare för infanteriet. Gott så. Train hard – fight easy som det uttrycks ibland. Men redan vid ett studiebesök 1997 vid en ungersk mekaniserad brigad i Debrecen där jag såg HSU (Handbok Sovjetunionen) i praktiken kunde jag konstatera att om detta motsvarade vår reella fiende som, med våra mått mätt, saknade all framåtanda, motivation, driv och proffsighet, så var det svenska infanteriet undervärderat. Och det gravt.
Om nu den ungerska armén har utvecklats sedan dess och blivit mer lik västliga arméer vet jag egentligen inte, även om jag tycker det borde blivit så. Att den ryska armén inte har utvecklats överdrivet mycket förefaller dock stå klart utifrån vad vi tror oss veta med kriget i Ukraina som källa. Jag är helt övertygad om att både det svenska infanteriet skulle göra mycket bra ifrån sig om det fick de förutsättningar som dess fördröjningsstrid krävde. Liksom våra pansarförband.
Och det är problemet.
Varför skulle fienden köra in i ett område där vi sprängt vägtrummor, förstört väg, minerat, förberett eldöverfall, rekat, förövat etc , etc? Annat än för att binda oss? Rimligen kringgår fienden problemet. Och detta underlättas av att ett förband, i synnerhet ett infanteriförband, som är förberett för fördröjningsstrid är fastspikat i marken. Konceptet bygger på att kringgång inte är möjlig. Att det finns grannförband i ett sammanhängande system som också är fördröjningsberedda. Och då är vi tillbaka i dilemmat med för stora ytor och för få förband. Ofta kommer det inte finnas något grannförband. Eller terräng som är oframkomlig. Typ hav eller större sjö.
Det kan faktiskt vara så att vi genom att spika fast våra få förband i terrängen genom att förbereda fördröjningsstrid avhänder oss den handlingsfrihet som är så central för den defensive för att kunna reagera på det som sker. Fördröjningsstrid kan kanske bara föras där fienden är kanaliserad i någon mån? Exempelvis nära en infallsport där våra förbandsbredder räcker till för att täcka utfallsriktningarna. Ju längre bort från infallsporten, desto större blir ”solfjädern” som ska täckas av förband, desto mer förband går åt för att hålla ihop systemet.
Den innersta linjen vid Åhus som omfattar ett så litet brohuvud att i princip bara strandskogen och Åhus hamn tagits av en angripare, är drygt 10 km lång, dvs en bataljonsbredd i defensiv strid. Nästa linje som följer Helge Å söder om Hammarsjön och öster Hammarsjän går över Rinkaby och Vanneberga är knappt 30 km lång, dvs en brigadbredd. Den tredje linjen är ca 65 km bred, dvs två brigadbredder. För att hålla en obruten front utan flanker eller luckor att enkelt omfatta eller kringgå måste ett fientligt brohuvud hållas så litet det bara går. Just exemplet ovan har flera års OF2U och TaK A[1] elever fått uppleva under dubbelsidiga spel efter fältövning Åhus, där just problemet att med begränsat antal förband begränsa utbredning med defensiv strid försvåras avsevärt när angriparen passerat Helge Å eller Rinkaby. Om vi flyttar linjen ytterligare 10 km västerut blir ett sammanhängande försvar med mindre än ett återskapande av det klassiska invasionsförsvaret sannolikt omöjligt.
Tanken på en obruten front stammar från sämsta möjliga förebild för en rörlig krigföring, nämligen från första världskrigets västfront. Den relativt begränsade ytan i förhållande till mängden tillgängliga förband medförde att en division hade en front på ca 5 kilometer och bemannade den med enbart en mindre del vid varje givet tillfälle, ofta ungefär en tredjedel. Resten var i reserv eller under återhämtning. Under andra världskriget upplevde tyskarna på östfronten ett förhållande mellan ytor och tillgängliga förband som omöjliggjorde obrutna fronter på många avsnitt. I stället baserades striden på nedgrävda motståndsnästen, som ibland inte kunde understödja varandra på grund av avstånden, och mellanliggande områden ”försvarades” av enbart indirekt eld. Att denna porösa front enkelt kunde penetreras var ju självklart, men värnkraften låg inte i den porösa linjen, utan i de motanfall som slogs ut av pansarförband i reserv när fiendens anfallsriktning fastställts av vad som närmast kan kallas just en befäst Observationslinje. Det mest kända exemplet är kanske från december 1942 utkämpade XXXXVIII pansarkåren ett defensivt slag vid floden Chir där 11 pansardivisionen mästerligt manövrerade som ”brandkår” bakom fronten som hölls tunt av 336 infanteridivisionen och 7 Luftwaffe fältdivisionen.
När förutsättningarna befintlig yta – tillgängliga förband inte medger ett sammanhängande system av i terrängen ”fastspikade” förband för fördröjnings- eller försvarsstrid kan ett alternativ vara att upprätta en Observationslinje, som inte nödvändigtvis måste bestå av nedgrävda spaningsenheter eller skytteförband utan kan bestå av en blandning av sensorer och förband i olika proportioner, och en anfallsreserv. När den framryckande fienden upptäckts genomför reserven anfall i syfte att hejda eller fördröja fienden, men också vid gynnsamt utfall fullfölja och slå fienden. Att snabbt kunna får ut en Observationslinje, eller kanske snarare ett observationsnät, av sensorer är kritiskt. Detta förfarande kan mycket väl komma att innebära att anfallet kör rakt in i fiendens tät av olika skäl. Förbandet som ska utgöra reserv och genomföra anfall kommer därför behöva ha förmåga att klara av en renkonterstrid[2]. Detta talar i sin tur för att förbandet bör vara mekaniserat om det ska ha goda förutsättningar att klara av den striden. Förmågan att hantera plötsligt uppkomna sammanstöter längs vägar och stråk blir viktig och ställer krav på duellförmåga som bäst möts genom att förbandet innehåller en stridsvagnskomponent, eller ett tillräckligt bra substitut vid brist på stridsvagnar som kan utgöra hård tät. Förbandet behöver också ha förmåga att låta täten frigöra sig efter sammanstöten om den går illa, och låta fienden fortsätta framåt in i bakre förband som nyttjat den tid stridsvagnarna vunnit till att ta upp ett hastigt försvar. Detta kan göras av mer stridsvagnar, men också av pansarvärnskanonvagnar eller pansarskytteförband. Att snabbt få ut mineringar till stöd för denna strid blir väsentligt. Indirekt eld, och indirekt pansarvärnseld, blir centralt för såväl anfall, som urdragning som försvar. När stridsvagnarna, eller substitutet, frigjort sig kan de snabbt sättas in för omfattningar och motanfall, eller för anfall i en ny riktning för att hejda en annan del av samma, eller kanske annan, fiende.
Som läsaren snabbt inser är det inte fråga om en ny revolutionerande förbandsammansättning, utom om ett ganska traditionellt allsidigt sammansatt pansar, eller mekaniserat, förband. Våra traditionella pansarbataljoner skulle fungera bra. Givetvis vässat med nyare förmågor som exempelvis drönare.
Kan inte det inte göras med infanteriförband då? Så klart det kan, men förutsättningarna att klara sammanstöten och att agera aggressivt i den efterföljande striden är mer begränsade. Om det på infanteribrigaden finns en resurs med rörlig hög eldkraft och godtagbart skydd som kan tilldelas bataljon som får uppdraget skulle det vara ett bra steg på vägen. Som det gamla bandpansarvärnskompaniet, och helst med bättre skydd, kanske mot pansarskyttefordons automatkanoner, och verkan mot stridsvagnsfront, men med rörlighet som medger för fordonet att lämna vägen och agera aggressivt bredvid väg. Detta förband kan vara till stor nytta även under andra uppdrag. Om varje skyttebataljon skulle kunna får ett kompani skulle det dock behövas en bataljon på brigadnivån. Och frågan är om de inte kanske vore bättre att varje bataljon hade ett eget kompani? Om vi utgår från att den dimensionerande terrängen är mer betäckt än öppen?
Att anfalla för att uppnå fördröjande effekt är inte heller direkt revolutionerande. Det har dock oftast kopplats till brist på tid till förberedelse, alltså en nödlösning, snarare än ett normalförfarande.
I slitningen mellan kvantitet, för att täcka alla ytor men till priset av bristfälligt utrustade förband med låg förmåga att reagera på stridsfältet, och kvalitet, slagkraftiga förband som kan reagera snabbt och effektivt men till priset av färre förband som gör slagfältet glesare, ställer jag mig alltså på kvalitetens sida. Det är inte heller ett revolutionerande ställningstagande, utan har återkommit under historiens lopp. Mest likartat blir Hans von Seekts ställningstagande, alltså mitt ställningstagande är likt hans, under mellankrigstiden. Von Seekt valde ett mindre, rörligare, slagkraftigare koncept, med en flygkomponent, efter sina erfarenheter på östfronten där funktionen yta och trupptäthet aldrig kom i närheten av situationen på västfronten. Alternativet var ju konceptuellt det val Fransmännen gjorde med en defensiv stödd på kraftiga fortifikationer, med en offensiv komponent som byggde på förödande metodisk indirekt bekämpning.
Precis som det finns en gräns i modernt krig för hur okvalificerade förband kan vara för att så många att ytor kan täckas, men utan att förbanden blir irrelevanta, så finns det en gräns för hur få kvalificerade förband man kan ha utan att de blir irrelevanta av just för att de är för få.
Denna rörliga defensiva strid blir liksom all strid, och i synnerhet anfallstrid (vilket i praktiken är det stridssätt som kommer tillämpas), omöjlig att i förhand koreografera vilket gör att en reell uppdragstaktik är en förutsättning för att kunna ligga på förhand genom att låta cheferna i strid ha ett långtgående mandat att självständigt driva striden mot avsikten. Finns inte denna förutsättning faller till stor del denna lösning och det kan vara bättre att försöka sig på en mer i förhand detaljplanerad strid där varje eldöverfall är förplanerat, varje resurs allokerad och varje gruppering förplanerad efter ett förutsett önskat händelseförlopp. Detta kräver fler förband för att täcka ytorna, men mindre kvalificerade förband, med lägre grad av samträning och mindre självgående chefer. Sedan är det bara att hoppas att fienden är en hoper klåpare (vilket de just nu förefaller vara) och att planen håller (vilket inte är garanterat, klåpare eller ej).
Det kan invändas att vi i framtiden inte kommer kämpa ensamma, utan som en del av NATO. Ja, det är nog så. Det är nog också så att de svenska förband som vi kommer sända till ett operationsområde i ett krig med den i dag mest sannolike fienden inte kommer vara fler än de vi har i Sverige i dag, och att även tillsammans med övriga allierades bidrag så kommer trupptätheten vara mindre än den som tyskarna uppnådde under VK2, inte osannolikt i samma geografiska område som under VK2. Detta delvis då det kanske inte alls finns de terrängavgränsningar som kust eller hav bidrar till vid en infallsport, som Åhus, som vi kunnat nyttja oss av för att begränsa fiendens manövermöjligheter i ett inledningsskede i alla fall. Att ha ett alternativt koncept för att fördröja fienden än klassisk fördröjningsstrid skulle kunna vara bra om de förutsättningar som det konceptet i någon mån bygger på visar sig saknas. Det är exempelvis inte säkert att vi kommer ha ett år på oss att befästa ställningarna och minera för att försvara statiskt. Vi vill väl ändå inte återskapa någon form av IB66 koncept för försvar vid kustinvasion?
Kads elev vid en IB66 till momentövningsledaren vid en fältövning vid kusten utanför Trelleborg på 1980-talets slut:
”Major, vad har vi för beredduppgift när vi försvarat motståndsnästet vid stranden”?
”Beredduppgift? Vad är det du inte förstår? Vi behöver ingen beredduppgift!”[3]
Jag tror på rörlig strid med de få brigaderna. Ju rörligare, reaktiva och snabbare desto bättre.
