Kriget i Ukraina har lärt oss några viktiga saker:
- Strategiska och operativa pauser är förödande.
- Blir vi angripna måste det finnas reserver.
- Det måste finnas materiel för ersättning av förluster.
- Det måste finnas utbildad personal för förbandsomsättning.
- Det måste finnas ledningsförmåga för att genomföra stora samordnade operationer med förband ur hela Försvarsmakten och andra länders förband. Så kallade Combined Operations.
- Det måste finnas en struktur som kan utbilda och utveckla striden under pågående konflikt för att öka förbandsmassan och skapa redundans.
- Det måste finnas en industriell utveckling som stödjer förbandsutvecklingen
- Det måste finnas krigsplacerade civila resurser som stödjer logistik och industriell produktion av materiel och förnödenheter.
- Det måste finnas förrådsställd materiel för att skapa uthållighet och möjlighet att starta livsnödvändig krigsproduktion.
Vad innebär Nato
Vår situation förändras i vissa avseenden med vårt medlemskap i Nato. Grunden för samarbete och samverkan är det Nordatlantiska fördraget från 4 april 1949:
Parterna i detta fördrag bekräftar sin tro på ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga och sin vilja att leva i fred med alla folk och alla regeringar. Parterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. De strävar efter att främja stabilitet och välfärd i det nordatlantiska området. Parterna har föresatt sig att förena sina ansträngningar för ett kollektivt försvar och upprätthållandet av fred och säkerhet. De enas därför om detta nordatlantiska fördrag
Hur påverkar det vår amfibiska förmåga och våra amfibieförband
Det talas om artikel tre:
För att effektivare uppnå målen för detta fördrag ska parterna, var för sig och tillsammans, genom kontinuerlig och effektiv egen beredskap och ömsesidigt bistånd, upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp.
…… och artikel fem:
Parterna är ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 51 i Förenta nationernas stadga.
Det vill säga att vi har skyldighet att skapa egen förmåga att stå emot väpnade angrepp och vi ska ha beredskap att bistå andra länder i Nato om de blir angripna.
Hur ser då den amfibiska logiken ut? Sverige, Norge och Finland kan omöjligen förses med förnödenheter om sjövägarna inte är tillgängliga. Det gäller både global sjöfart och lokal sjöfart. Det gäller även de baltiska länderna. Det betyder att det finns starka behov av att hålla Västerhavets hamnar, logistikvägar till Östersjön och Östersjöhamnar öppna. Det betyder också att det i ett militärstrategiskt och ur angriparens perspektiv är enklast ett besätta och förstöra hamnar och logistikvägar. Det kräver mindre resurser än att slå ut trafiken på öppet hav och det betyder att en angripare, beroende på taktiskt genomförande, inte exponerar sig för sensorer och motmedel i samma utsträckning. Kan några personer i en gummibåt slå ut viktiga gasledningar på botten kan ett kompani fientliga amfibieförband totalförstöra hamnen i Gävle. Det omvända gäller också. I ett vidare perspektiv och enligt den gamla sovjetiska doktrinen för marininfanteriet, ligger det även i Rysslands intresse att hålla Östersjön öppen för den egna sjötrafiken.
Hur ska bataljonsförband hålla stången mot divisioner?
Författarna förstår inte fördelningen av resurser i Försvarsberedningens rapport och i Försvarsmaktens prioriteringar och även till viss del marinens prioriteringar. Att nedprioritera amfibisk förmåga och amfibieförbandens volym blir som att skicka ett gäng tennisspelare att spela final i fotbolls VM. Utgången är redan på förhand given.
Ett annan viktig fråga är hur amfibieföretag ska ledas och av vem. Strid i operationsområden som består av skärgård eller där hav möter land ställer speciella krav på ledning. Det ställer också stora krav på förmåga till samverkan och kunskap att leda förband med stora skillnader i förmågor. Amfibiekåren kan med sin anorektiska storlek knappas verka autonomt utan är i nästan alla tänkbara operationer beroende av samverkan med andra som – sjöstridskrafter, flyg, hemvärn och inte minst av Armén för bland annat tungt understöd. I dag finns de tekniska förutsättningarna för samverkan där amfibiebataljonen i likhet med 1970-talets kustjägarkompanier kan hamna i en situation att man för en viss typ av strid måste leda exempelvis en bataljon ur Armén.
Ledning och ledningsstöd är nödvändigt
Det är förvånande att den amfibiska brigadledningsförmågan är borta i studier och beslut. Ett amfibiskt brigadledningsförband är ett litet förband som i huvudsak ska stödja marinens och de övriga försvarsgrenarnas ledningsförmåga vid amfibiska operationer. Det handlar om operativa och taktiska kunskaper i den amfibiska operationsmiljön och kompletterande tekniska förmågor för samband, och rörlighet inom operationsområdet. Varför har vi tagit bort den förmågan?
Det går att taktiskt leda förband utan att därför släpa med sig ett mindre kontorslandskap i terrängen.
Det går om man håller fast vid en gemensam idé för stridens förande: – chefens beslut i stort!
Det går om man som chef har mod att delegera huvuddelen av bestämmelserna om stridstekniken.
Det går om man har ett samband som fungerar.
Sa överste Stefan Furenius 1974
Det är allvarstider nu!
Vi har observerat att kriget i Ukraina ”sköts” av små enheter på grupps, plutons och möjligtvis kompanis nivå. Det beror sannolikt inte på att det är effektivt utan på att det är vad man klarar av ur ett ledningsperspektiv. Ryssland verkar ha glömt sin doktrin, men har också förmågan att lära! Ingen vet hur nästa krig kommer att se ut! Dock vet Kustjägare att små förband är mycket effektiva men utan samverkan och samordning i en operativ kontext får insatserna karaktären av myggbett.
Hur vi ska hantera ett försvar enligt artikel tre eller en operation enligt artikel fem, i samverkan med våra vänner utan viktiga amfibiska förmågor bl a utan en övad och etablerad ledning för en amfibisk operationsmiljö, som är den förhärskande i det Baltiska operationsområdet?
Försvarsberedningens rapport innehåller förslag på åtgärder som Regeringen har att bedöma. Beredningens rapport är dock inte finansierad. Det är Försvarsmaktens uppgift att bedöma vad man kan klara av och vilken ekonomi som krävs. Det kan inte uteslutas att Försvarsberedningen har en uppfattning om hur Armén skulle kunna mönstra fyra brigader, något som arméchefen säger att det inte går inom tidsramen. Det är svårt nog att mönstra tre brigader.
En lösning kan vara att Amfibiekåren mönstrar den fjärde brigaden i samarbete med Armén. En möjlighet är att Marinen får ta del av de anslag som armén inte kan upparbeta just nu. Förutsatt att motsvarande omfördelning sker när armén har kapacitet för fortsatt förbandstillväxt. Det skapar resurser för att etablera tillkommande och nödvändiga amfibiebataljoner och marina basbataljoner som faktiskt kan produceras här och nu. Att byta turordning för förbandstillväxt borde vara möjligt.
Amfibiekårens rekryteringskraft är välkänd och skulle kunna locka nödvändigt antal värnpliktiga som skulle skapa kostnadseffektiva förband med kaderbemannade staber och ett användande av reservofficerare, taktiska liksom specialister. Vill politikerna satsa ekonomi på markstridsförmågan skulle ovanstående förslag lösa en del av problematiken både för Marinen och Armén. Det skulle jämna ut resurser i relation till vad som tidsmässigt kan produceras och borde produceras. Vi tillhör trots allt samma Försvarsmakt.
Tänk en gång till – allt går att göra bättre!
Författarna är aktiva medlemmar i Sällskapet Kustjägarveteraner.
