Efter mellanårsvalen, Donald Trumps annonserade kandidatur och Joe Bidens avsiktsförklaring, kunde det tyckas som spelplanen i presidentvalet 2024 vore ganska klar. Man skulle få en ny geronternas kamp om presidentmakten. Men det finns faktorer som talar emot en sådan utveckling.

Det första frågetecknet rör Donald Trump själv. Är det så säkert att han blir republikanernas kandidat? Är det självklart att hans kärntrupper i den s k MAGA-rörelsen, ”Make America Great Again”, kommer att slåss för en sådan utgång? Men partiet är också beroende av andra mer moderata strömningar och grupperingar. Man kan kalla en del av dem ”Reaganrepublikaner”. De gillar somligt i Trumps politik, men ogillar honom som person. Man har tröttnat på hans tjat om det ogiltiga valet 2020 och vill se framåt i stället. Det påminns om att republikanerna nu i praktiken förlorat fyra val i rad. Presidentvalet 2016 vanns endast tack vare ett valsystem som ger överrepresentation för de små delstaterna i elektorskollegiet. Hillary Clinton fick åtskilligt flera, ca 3 miljoner, röster nationellt. Mellanvalen 2018 liksom presidentvalet 2020 gick republikanerna emot. Detta var ju också fallet med årets mellanval som faktiskt för den sittande presidentens parti var det tredje bästa sedan 1934.

Trots väljarnas oro för den ekonomiska utvecklingen, särskilt den skenande inflationen, fick republikanerna endast en synnerligen knapp majoritet i representanthuset. Med tanke på att årligen runt tiotalet ledamöter lämnar sitt mandat, är majoriteten lövtunn och kan förloras genom avhopp eller förlorade fyllnadsval. Dessutom behåller demokraterna sin kontroll över senaten. Den inrikespolitiska situationen kan således under kommande åren bli rätt svårhanterlig med uppenbara risker för ömsesidig blockering och handlingsförlamning, också på det utrikespolitiska området. Presidenten kan tvingas använda sig av sin exekutiva makt, vilket i sin tur leder till missnöje i kongressen, som värnar om sin position i maktdelningssystemet. Det kan bli en ond cirkel.

Trumps avsikt med en tidig kandidatur har givetvis varit att göra det svårt för andra förhoppningsfulla att ge sig in på banan. Men detta innebär också risker. Hans omvittnat dåliga omdöme (senast en middag med två kända antisemiter) och de olika domstolsprocesser han är inblandad i kan snabbt överträffa fördelarna. Åldern kan också ta ut sin rätt. Den till synes vitale Trump är dock 76 år och lever knappast det mest hälsosamma av liv. Hans starkaste vapen, utöver de fanatiska anhängarna, är att han redan samlat in avsevärda summor. Det kan bli svårt för andra kandidater att inleda en kampanj utan Trumps pengar.

Det finns givetvis inom det republikanska partiet flera som skulle känna sig kallade, om Donald Trump av något skäl under den långa tiden fram till 2024 skulle falla igenom. Det har faktiskt hänt endast en gång att en sittande president nekats en andra period, men vunnit tillbaka Vita Huset i påföljande val; det var Grover Cleveland 1888 respektive 1892. Det skulle givetvis tilltala Trumps revanschlusta att bli den andre. För detta är han beredd att ta risker.

Floridas republikanske guvernör Ron de Santis, som valdes om med över 60 procent av rösterna, är den som oftast nämns som en möjlig konkurrent till Trump. Politiskt skiljer de sig kanske inte så mycket. Men de Santis försöker nu hålla ett rejält avstånd till expresidenten. Trump gav honom ursprungligen sitt stöd, men har nu elakt nog döpt honom till de Sanctimonious, den skenhelige. Det finns andra möjliga namn som förre vicepresidenten Mike Pence, som på sistone försiktigt distanserat sig från sin tidigare principal. Andra som säkert inte vill bli bortglömda är förre guvernören i New Jersey, Chris Christie och Trumps andre utrikesminister Mike Pompeo, som tidigare företrätt Kansas i representanthuset.

Vänder man så blicken mot det demokratiska partiet har alltså Joe Biden, utan att formellt annonsera sin kandidatur, sagt att hans avsikt är att ställa upp 2024. Frågan är vilken trovärdighet ett sådant uttalande har. Presidenten fyller hösten 2024 82 år och skulle bli den äldste i ämbetet någonsin. Hans ibland demonstrerade skröplighet kan komma att ligga honom i fatet. Å andra sidan har han klart besegrat Trump en gång. Även mellanårsvalet kan i praktiken ses som en seger, då majoriteten av Trumps favoriter bland senats- och guvernörskandidater misslyckades. I normala fall skulle en president som skulle kunna men avstår från att ställa upp, släppa fram sin vicepresident, något som det vore svårt för partiet att motsätta sig. Men Kamala Harris har inte gjort någon större lycka i ämbetet, vilket skulle försvåra ett beslut av Biden att dra sig ur.

Spelplanen för 2024 kan således bli mera komplicerad än man i förstone trott. Den inrikespolitiska situationen kommer under de närmaste två åren att utmärkas av osäkerhet och fortsatt polarisering. Nya reformer kan på grund av den politiska situationen bli svåra att få igenom kongressen. Samtidigt står ju USA och världen inför enorma utmaningar: att få rätsida på ekonomin, särskilt den galopperande inflationen, att försöka styra in på en ny energi- och klimatpolitik, och hantera utmaningarna från både Kina och Ryssland. Ukrainakriget är en prövosten både för USA och dess allierade. Där har den sittande administrationen agerat med berömvärd snabbhet och generositet. Kommer de röster inom det republikanska partiet som uttalat skepsis inför det omfattande biståndet till Ukraina att höras tydligare i Washington sedan representanthuset efter årsskiftet får en republikansk majoritet? Donald Trumps negativa inställning till utländska engagemang generellt och egendomliga relation till Putin kan få större genomslagskraft.

En tröst i all den oro för den amerikanska demokratins lödighet som spridits efter attacken mot Capitolium är att mellanvalen genomfördes utan spår av oroligheter eller vitt spridda fuskanklagelser. Att Trump ställt i utsikt att, om han skulle bli återvald 2024, utnyttja sin benådningsrätt för dem som nu successivt döms för vad hände 6 januari 2021, kan komma att ytterligare bidra till den inrikespolitiska polariseringen. Den mycket konservativa Högsta Domstolen kommer sannolikt att verka i samma riktning ytterligare. Det amerikanska systemet kan för utomstående te sig svårbegripligt eller dysfunktionellt. Men det utgör alltjämt navet i den världsordning som utmanas både av en allmän konjunkturnedgång och politiskt av de auktoritära staterna Kina och Ryssland.

Som ny NATO-medlem nästa år och som EU:s ordförande under första halvåret 2023 kommer Sverige att spela en icke obetydlig roll. För ett effektivt samarbete mellan Washington och EU måste den svenska regeringen noga följa vad som händer i den amerikanska huvudstaden. Amerikansk inrikespolitik kan kanske vid en ytlig betraktelse te sig som en rätt öppen och brutal maktkamp. Men det handlar i själva verket om ett spel med många bottnar, balansen mellan den exekutiva, lagstiftande och dömande makten och maktfördelningen mellan de federala, delstatliga och lokala myndigheterna.

Allt detta är välbekant för vår ambassad i Washington och de hemma på UD i Stockholm som har till uppgift följa utvecklingen. Vi vill i sammanhanget peka på författarnas tidigare inlägg om amerikansk politik på KKrVA-bloggen de senaste åren. Det gäller också att systematiskt utnyttja den kompetens som finns också utanför regeringskansliet. Detta har ju i hög grad varit fallet beträffande Rysslands angrepp på Ukraina. Kanske finns skäl att överväga ett förslag som redan tidigare framförts av undertecknad Nils Daag, nämligen att inrätta ett departementsöverskridande Nätverk för USA-analys. I den reviderade organisation som genomförts av den nya regeringen vore det naturligt om den nationelle säkerhetsrådgivaren tog ett sådant initiativ.

Mats Bergquist är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
Nils Daag är ambassadör, civilekonom och ledamot av KKrVA.

Medförfattare