Reflexioner om USA, Nato, Afghanistan och det rättfärdiga kriget
”It’s over” var rubriken med världskrigsstora bokstäver i den amerikanska försvarsmaktens husorgan ”Stars and Stripes” med anledning av president Bidens besked tidigare i augusti om att USA, och med USA de facto även Nato och Nato-partners (inkl Sverige), nu skulle avsluta USA:s (och därmed Natos) i särklass längsta krig. Sedan dess har som vi sett detta också skett, under tumultartade och för USA (och Nato) förödmjukande former som i debattstormen återkallat minnen av andra pinsamma och smärtsamma reträtter, som Saigon, Beirut, Somalia m fl. Detta skrivs under intryck senast av president Bidens imponerande försvarstal den sista augusti, dagen efter det fullbordade men resultatmässigt ofullbordade återtåget. Talet, framfört i karakteristiskt sammanbitet lågmäld ton, till den amerikanska nationen imponerade i sina kraftfulla gensagor mot den flod av kritik som uttågskaoset föranlett, dock med retoriska ordvändningar som erinrade om företrädare Trumps återkommande tal om ”America first” och företrädare Bushs hotelser mot USA:s vedersakare i världen.
Alltså: ”It’s over”. Låt oss ta utgångspunkten där: vad är det som är ”over”, egentligen. På detta kan man diskutera alternativa svar, på olika nivåer, mer eller mindre spekulativa men likväl i dagsläget och i ett framtidsperspektiv högst relevanta. En diskussion om detta anknyter till den klassiska frågeställningen om det rättfärdiga kriget, den som senare i idéhistorien lett fram till olika juridiska bestämmelser, inklusive stadgandena om krigets lagar. (En fotnot: För ett antal år sedan, under agendapunkten ”Tankar för dagen”, behandlade jag detta ämne, då med tillämpning på den amerikanska invasionen av Irak 2003; jag hävdade då att inget av de klassiska kriterierna för ett rättfärdigt krig kunde tillämpas i det fallet).
USA:s exodus: kritiken och försvarstalet: Hur kunde det gå så illa?
Men först, hur i all sin dar var det möjligt att avslutandet av USA:s längsta krig, som bland mycket annat under de 20 åren kostat mer än 2 400 amerikanska soldaters liv, många gånger fler sårade och traumatiserade och uppemot ofattbara två biljoner dollar (eller faktiskt långt mer enligt allra senast publicerade beräkningar), kunde avslutas på ett så kaotiskt sätt – även om mycket av totalintrycket sedan balanserades av en imponerande luftburen evakuering av kanske 120 000 amerikaner, afghaner och andra, i gemensamma amerikansk-västliga ansträngningar?
Biden hävdade i sitt försvarstal att valet av tidpunkt inte spelade någon roll, det skulle ha varit samma turbulens när än operationen hade igångsatts, och valet av tidpunkt hade solida skäl i rådande läge. Men kritiken har varit hård, inte minst i andra Nato-huvudstäder: hur kunde man så hårresande missbedöma takten i talibanernas frammarsch, och ihåligheten och motivationsbristen i de påkostade afghanska regeringsstyrkorna? Eller fanns kunskapen men ignorerades på högsta politiska nivå? Hur ska man nu, med detta slutackord, kunna hävda att de 20 åren av terrorkamp och stabiliseringsansträngningar under prestigefylld amerikansk ledning inte har varit förgäves, ett entydigt misslyckande, med betydande konsekvenser? Den amerikanska och internationella debatten om detta väller fram i en strid ström. Bilderna av talibanernas återtagande av Kabuls flygplats, med talibanska krigare i amerikanska uniformer inspekterande all kvarlämnad amerikansk materiel, förskräcker, generar och förvånar.
För Joe Biden bör dessa augustiveckor ha varit en mardröm – oavsett kraften i hans försvarstal: De kaotiska bilderna från Hamid Karzai-flygplatsen, IS-attentatet som förutom massakern på ett par hundra desperata afghaner också tog 13 amerikanska soldaters liv (precis det som Biden ville undvika), den amerikanska vedergällningsinsatsen som kostade ett tiotal civila afghaners liv, inklusive hälften barn, tvånget att förhandla om evakueringens praktikaliteter med de segerrika f d fienderna, och därtill det faktum att trots historiens kanske största evakueringsinsats ett betydande antal, både amerikaner och evakueringsberättigade afghaner, inte hann evakueras innan Bidens självvalda deadline 31/8 inträffade, trots uttryckliga Biden-löften. Framöver kommer det alltså i hög grad att politiskt handla om kampen om narrativet: Biden-administrationens bild av att Biden lyckats uppfylla vallöftet om att äntligen sätta punkt för det länge avslutningsbehövande kriget och därtill lett en historisk evakueringsoperation till ett hyggligt om än inte helt framgångsrikt avslut – eller kritikernas bild av ett förlorat krig, ett kaotiskt och förödmjukande uttåg och en ytterst tveksam måluppfyllelse vid en summering av de 20 årens prövningar.
Den kampen om narrativet kommer, kanske – om inte andra katastrofer inträffar som dränker minnet av augustihändelserna – att ha betydelse för mellanvalskampanjen om ett drygt år. Och presidentvalet 2024.
Bidens tal till den egna nationen – inte till drabbade afghaner
Bidens försvarstal var sålunda ett tal till den amerikanska nationen, inte ett tal till den afghanska, svårt splittrade och till dels starkt oroade befolkningen. Ett sådant skulle rimligen ha ett annat upplägg och en annan, betydligt mer empatisk ton. Många, men alltså långt ifrån alla, av de afghaner som aktivt samarbetat med USA och västvärldens utsända representanter i övrigt har alltså evakuerats och ska nu, med gnagande oro för nära och kära på hemmaplan, ta itu med den existentiella uppgiften att försöka skapa sig ett nytt liv, någonstans. Frågan om var – den alltid och i hög grad även nu kontroversiella frågan om flyktingar och bördefördelning – ska framöver diskuteras i allehanda fora, inklusive EU. Team Biden försäkrar nu, efter deadline för avslutandet av den militära västliga närvaron och trängda av anklagelser om löftesbrott, att inte bara kvarvarande/kvarlämnade amerikaner utan också alla de utsatta afghaner som inte kunde beredas plats i evakueringslyftet minsann ska undsättas veckorna och månaderna framöver dock nu med ”diplomatiska” medel.
Diplomati lär i detta sammanhang betyda dels mobilisering av stöd av ett samlat internationellt samfund och dels samtal med och påtryckningar mot den legitimitetssvaga talibanska ledningen, plus utarbetande av alternativa evakueringsrutter till lands. Vad denna solidaritets- och beredskapsmarkering i förhållande till de kvarvarande strandsatta är värd i praktiken får vi se. Huruvida och i vilken utsträckning det i det uppstådda läget är möjligt, nödvändigt eller försvarbart att ”tala med” talibanerna övervägs nu i ett antal huvudstäder, särskilt i Doha och Ankara som tycks förbereda att hantera skötseln av den nu övergivna men av olika skäl starkt behövliga Karzai-flygplatsen.
Men Biden lät också förstå, likt företrädaren, att USA:s längsta krig varit ”orättfärdigt” i den meningen att målet för insats och närvaro – att krossa Al Qaida och genom störtandet av dåvarande talibanregim tillse att afghanskt territorium aldrig mer skulle kunna användas som bas för angrepp mot USA (och allierade?) – för länge sedan uppnåtts och att de många åren av militär närvaro därefter egentligen varit onödiga och, ja ”orättfärdiga”. Han använde förstås inte det ordet men tycktes i försvaret för uttåget mena något ditåt. Och då uppstår ofrånkomligen ett annat problem: att USA:s president, han av alla, därmed synes underkänna grunderna för allt det som så många. afghaner som utlänningar (och då inte minst amerikaner), trott på, kämpat för och offrat sig för under de 20 åren. Och den enorma besvikelse som en sådan amerikansk hållning – att motivera uttåget genom att underkänna de gjorda insatserna, i termer både av bristande måluppfyllelse och skadegörelse – nu tydligt skapar, i kombination med militära och civila biståndsgivares klart förståeliga känsla av skamsenhet över att nu tvingas överge alla dem som riskerar talibansk hämnd och inspirerats av västinspirerad frihet och modernitet, inklusive en ung generation flickor och kvinnor som räknat med fortsatt internationellt stöd för sin frigörelseprocess. Var allt detta förgäves, hotas alla framsteg att nu omintetgöras för överskådlig framtid, det är frågor som tränger sig på, med full kraft.
Men också detta: Afghanistans ”darkest hour of need” (FN:s Guterres)
Men uttåget handlar ju inte bara om besvikelsen och känslan av övergivenhet hos respektive gentemot dem som verkligen gynnats av den västliga närvaron utan också om det socio-ekonomiska krisläge som landet Afghanistan, oavsett politiska lojaliteter, försatts i till följd av de många krigsåren och de senaste årens oroligheter och internflykt och nu senast USA:s och alla andras exodus och västvärldens reaktioner på talibanernas väpnade maktövertagande. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres talar nu om en hotande ”humanitär katastrof” och om Afghanistans ”darkest hour of need” och han syftar då, också, på följderna av IMF:s, Världsbankens, EU:s, USA:s (och svenska SIDA:s) varsel om indragningar av planerade utbetalningar till det extremt biståndsberoende landet i Centralasien.
Vetskapen om att länge ha försökt stödja och därefter plötsligt helt överge 39 miljoner länge krigsdrabbade afghaner – och endast kunna vagt hoppas att ekonomiska behov ska förmå härskande talibaner att moderera islamistisk dogmatism och repression – torde gräva rätt djupa hål i samvetet på mången insiktsfull västerlänning. Registret underlåtenhets- och överträdelsesynder bildar – som framkommer av den pågående, upprörda rannsakningsdebatten – ett ganska brett sortiment. Detta särskilt som uppbrottet från Afghanistan inträffar alldeles inpå 20-årsjubileet av 9/11 och inledandet av det ”war on terror” som även bortsett från Afghanistan nu, med ett undantag nedan, allmänt summeras i termer av minst sagt tveksamt resultat.
Hur en talibanregim, baserad enligt uppgifter på endast ca 70 000 man (övervägande pashtunska) väpnade styrkor (och med svårbedömt folkligt stöd) och i en miljö av generationer av etniska och politiska motsättningar och utan egna erfarenheter av ekonomi och modern statskonst, och med redan förekommande fall av väpnat motstånd uppe i norr (Panshirdalen) m m, hur en sådan regim ska kunna hantera stat och samhälle i det stora landet är en av händelseutvecklingens stora och uppfordrande gåtor – och rimligen ett bekymmer inte minst för grannländerna Pakistan, Kina, Ryssland och Iran. Även om dessa må glädja sig över USA:s och Natos förödmjukelse. Att det tagit åtskillig tid för talibanerna att tillsätta en provisorisk regering är ett av flera uttryck för åsiktsskillnader och fraktionssplittring inom de egna leden. Kanske hoppas förre presidenten, pashtunen Hamid Karzai, stolt över att ha fått ge namn åt flygplatsen, att talibanerna nu ska ge honom en framträdande roll för att stärka den nya regimens internationella legitimitet och interna enighet.
Åter till frågan om vad som är ”over” – flera svar finns
Därmed åter till frågan om vad som i och med utrymningen av Afghanistan är ”over”. Det kan som sagt diskuteras i flera led, på flera nivåer. Självklart för alla och envar är att uttåget innebär slutet på USA (och Natos) längsta krig. Ändå finns där frågan om i vilken utsträckning det är meningsfullt och möjligt att utesluta att USA (och Nato?) snart nog kan tvingas återvända militärt till Afghanistan, om nämligen utvecklingen efter uttåget efter någon tid blir just en sådan återkomst av ett terrorhot (eller något annat dramatiskt problem) som skedde i Irak och som talibanledningen just nu vill förmå oss att strategiskt bortse ifrån. Biden o Co försäkrar visserligen att terrorhotet framöver kan och skall hanteras ”over the horizon”, från luften, eventuellt kompletterat med punktvisa kommandoattacker. Men huruvida detta förslår i den regionala central- och sydasiatiska säkerhetspolitiska utvecklingen ter sig minst sagt oklart. För närvarande gäller att det 20-åriga blandade antiterror- och antiupprorskriget, med kompletterande och främst FN-sanktionerade fredsfrämjande insatser, i Afghanistan är formellt avslutat, symboliskt kopplat till 20-årsminnet av 9/11 som föranledde interventionen.
Betyder detta – apropå 20-årsjubileet av 9/11 – att också Bushs, Obamas, Trumps och Bidens ”war on terror” i någon mening är avslutat? Nej, försäkrar team Biden nu, alls icke. Men den krigföringen handlar fr o m nu, försäkrar man, mindre om just Afghanistan och mer om det faktum att jihadismen nu ”metastaserat” och finns spritt i Asien, Mellanöstern och Nordafrika och måste bemötas brett och tekniskt raffinerat. Här skall också påpekas att USA:s krig mot terrorn i ett avseende dock faktiskt kan sägas ha varit framgångsrikt, nämligen genom att drastiskt minska antalet jihadistiska terrorattacker mot USA:s ”homeland”, jämfört med vad som befarades i september 2001. I vad mån detta också gäller europeiska Nato och övriga Europa är en annan och mer svårbedömd fråga som saknar entydiga svar. Men i USA har som vi sett underrättelsetjänsterna på senare år börjat utpeka högerextrem terror som det större hotet, med dramatiken den 6 januari i Washington i år som paradexemplet. Men oavsett, kampen mot terrorn är inte ”over”. En av de frågor som nu uppstår är om talibanernas seger mot ”inkräktarna”, oavsett komplicerade relationer mellan talibaner, Al Qaida och IS, i själva verket kommer att stimulera ett återuppvaknande av jihadistisk terror, kanske även i Europa.
Afghanistan-debaclet – en ”game changer” (för Nato?)
Att det kaotiska uppbrottet från Afghanistan och talibanernas totala militära seger (hittills) efter det långa kriget innebär en ”game changer” verkar alla bedömare i dagarna vara överens om. Uttrycket fördjupar det som här diskuteras om vad som är ”over”. Men en game changer från vad till vad? Det är naturligtvis i högsta grad ovisst. I floden av amerikanska och internationella expertbedömningar spekuleras bland annat i att Joe Bidens transatlantiska smekmånad nu är över – och att skillnaderna mellan epoken Trump och epoken Biden kanske ändå inte visat sig vara så stora.
Som väntat har i alla händelser den europeiska debatten om ”strategisk autonomi” tagit fart igen, i en slags tävlan i europeiskhet mellan tillträdande CDU-ledaren och kanslerskandidaten Armin Laschet (som nyss uttalade att det som skett är ”the biggest debacle that Nato has suffered since its founding”) och franske valrörelseförberedande Emmanuel Macron. Åter talas om behovet av ett Europa med egen (autonom) militär muskel och om behovet av att reducera beroendet av USA. Och då handlar det inte bara om den transatlantiskt omskakande erfarenheten av Afghanistan, nu och då, utan också om den stora farhågan, att epoken Biden ska visa sig vara en kortvarig frist innan det blir dags att rusta sig för trumpismens återkomst. Frågan är, i detta perspektiv, om händelseutvecklingen och de amerikanska signalerna innebär (början till) slutet på ”Pax Americana”, och transatlantismen i hittillsvarande skepnad. Men detta är tills vidare enbart spekulationer. Motkrafter finns, svallvågorna kan lägga sig.
Däremot finns all anledning för oss européer att ta fasta på att Biden nu explicit talar om att det som är ”over and out” är dels stora amerikanska interventioner på utländsk mark i syfte att skapa politiska förändringar (regime change?), och dels det han och många andra kallar ”nation-building”. Och då handlar det verkligen om en betydande förändring, för Europa men också för FN och FN-sanktionerade fredsfrämjande insatser i världen. Sambandet mellan dessa aspekter har ju länge förefallit uppenbart: utan amerikanskt militärt stöd och närvaro oftast ingen meningsfull ”nation-building”. Och utan en ambition till ”nation-building” knappast några realistiska möjligheter till humanitära interventioner och FN-sanktionerad ”responsibillity to protect” enligt millennieskiftets multilaterala visioner, redan svåroperationaliserade i praktiken genom tilltagande brist på möjligheter till eniga beslut i FN:s säkerhetsråd – med andra ord ytterligare kris för fredsfrämjande insatser och den multilateralistiska världsordning vi tidigare tog för given. Glädja sig månde – kan man här infoga – världens tilltagande krets av illiberala autokrater om det som från och nu blir officiell amerikansk politik att explicit utesluta ”regime change” och militära ingripanden till försvar för eller främjande av demokrati som tänkbara mål.
En vidhängande fråga är hur en sådan militär ambitionssänkning kommer att påverka USA:s diplomatiska inflytande.
Vad händer nu på övriga krisområden?
Med detta sagt uppstår i ljuset av Afghanistan-debaclet ett antal frågor också om hur USA under Biden nu kommer att ta sig an övriga krisfrågor i världen, kriser där det står och väger mellan krigsutveckling och krisavveckling. Det står och väger, kan man förmoda, mellan två analytiska synsätt: att USA:s afghanska debacle ska kunna frigöra resurser för annan verksamhet respektive att – enligt bilden här ovan – USA efter debaclet allmänt drar sig tillbaka.
Att det länge varit ganska tyst om Nordkoreas kärnvapenupprustning är förvisso märkligt men betyder ju inte att den krisen är löst eller mindre allvarlig. Däremot kanske den mediala tystnaden har att göra med tillväxten av övriga spänningsproblem i regionen, exempelvis Taiwan. Och så har vi Iranfrågan, Bidens andra stora dilemmafråga vid sidan av Afghanistan i administrationens upptakt. Kärnavtalet JCPOA har efter regimskiftet i Teheran såvitt känt inte kommit ett steg vidare, och nu har Bidens USA på nytt börjat tala om att blir det inget avtal så finns andra optioner för att hindra en iransk kärnvapenanskaffning. Att detta innebär hot om militära medel (vilka dessa nu skulle vara) klargjordes i samband med Israels nye premiärminister Bennets besök i Vita Huset nyligen. Vad som framkom om amerikanska intentioner i Ukraina i samband med därefter följande Vita huset-besök av Ukrainas president Zelinsky var ännu oklart när detta skrevs. Och så har vi Syrien, Libyen, Venezuela, Irak och alla andra krishärdar som pockar på besked om var USA står och vad USA vill – och kan. Detta förstås förutom fortsatta bekymmer med pandemin, ekonomin och klimatfrågan, dramatiserad av extrema väderhändelser i tät följd. Utmaningarna är många för en pressad och åldrande amerikansk president.
Afghanistan-insatsen – ett rättfärdigt krig?
Var det långvariga USA-ledda kriget i Afghanistan alltså rättfärdigt, i idéhistorisk mening? I denna historiska diskurs, från kyrkofadern Augustinus och framåt, har utstansats ett antal kriterier för att ett krig (användning av väpnat våld) ska kunna anses rättfärdigt. Enligt ett sådant kriterium, som i dagens värld också har en juridisk status, självförsvarskriteriet, är ett krig rättfärdigt i den mån det klart och entydigt handlar om självförsvar mot an angripares (illegitima) våld. Ett angreppskrig kan aldrig vara rättfärdigt – även om självförsvar i praktiken kan vara svårt att entydigt och opartiskt definiera, särskilt i kärnvapeneran.
Men enligt det klassiska självförsvarskriteriet var det amerikanska angreppet 2001 efter 9/11 rättfärdigt, det är nog de allra flesta eniga om, i chocken efter den oerhörda 9/11-händelsen som föranledde Nato att för första gången åberopa art 5 i stadgan och bland andra Putin att uttrycka sin solidaritet. Så långt rimligt tydligt och klart. Men sedan har vi – vilket alltså också Biden antydde – rättfärdighetsbekymren med det som följde under de 20 åren, inklusive de kolossala förluster i afghanska liv som det efterföljande maratonkriget medfört. Vav det hela värt det och för dem?
Och då börjar det bli komplicerat att tillämpa de klassiska tankarna om det rättfärdiga kriget och dess övriga kriterier om proportionalitet och att det rättfärdiga kriget inte får skapa ett större ont än det onda man ville motverka genom försvarsstridens motvåld. Och så finns i listan också ett vagt ”segerkriterium”, att den goda sidan måste segra om motståndsvåldet/försvarsstriden skall kunna vara rättfärdigt. Segrar man inte så har ju nyttan av motvåldet och uppoffringarna väsentligen omintetgjorts, förspilld möda och förspillt blod. Observera att denna tanke, detta tänkvärda men diskutabla kriterium, är något annat än att fastslå att ”segraren har alltid rätt”, eller att ”segraren äger historieskrivningen”. Man kan här leka med tanken på hur rättfärdighetsfrågan i WW2 skulle ha diskuterats om Hitler hade vunnit. De frågor som denna diskurs väcker förblir hur som helst berättigade, även i vår komplicerade värld och tid. Och även och inte minst med anledning av Afghanistan.
Ett humanitärt dilemma – inklusive flyktingkrisen
Med det som här ovan anförts varde sagt dels att Afghanistan-dramat (eller bör vi kanske säga katastrofen) alltså framstår som en ”game changer” i flera avseenden inför en oviss framtid, dels att dramat innebär en stor och dilemmafylld praktisk utmaning för det samlade internationella samfundets olika aktörer. Utmaningen är dilemmafylld eftersom det afghanska folkets lidande och den internationella solidariteten och det internationella samvetet har att vägas mot de geopolitiska konsekvenserna av den USA-ledda västliga interventionismens nederlag och de islamistiska och pashtun-nationalistiska krafternas militära seger.
I den vägningen ingår också flyktingaspekten. Det må på sina håll gråtas krokodiltårar över det arma afghanska folkets utsatthet på hemmaplan, men när det sedan gäller omhändertagandet av den kanske miljonstora grupp som eventuellt lyckas ta sig ut ur landet för att sedan ta sig vidare, via grannländerna, in mot Europa, då ersätts krokodiltårarna som vi sett, också på nära håll, rätt snabbt av kärva besked om att den egna mottagningskapaciteten är fulltecknad. Det kommer att vara politiskt besvärligt nog, som det verkar, att hantera fördelningen av de afghaner som luftbron har evakuerat (och övriga i samma kategori som enligt USA:s utfästelser må tillkomma, men vad gäller för alla andra som ser sig nödsakade att fly längs de olika rutterna, oftast via Iran och Turkiet, vad gäller för dem? Hur ofta det än upprepas och försäkras att 2015-situationen inte får upprepas och att flyktingproblemet, det potentiella och det redan iscensatta, måste lösas genom stödinsatser på plats så klingar detta öronbedövande tomt om läget i Afghanistan är så kritiskt och kaotiskt att ordnade hjälpinsatser ter sig utsiktslösa.
Även om det kan hävdas att de 20 åren av västliga insatser på många grundläggande sätt förändrat och moderniserat Afghanistan och inneburit ett lyft särskilt för kvinnor, så länge det varade, så innebär det faktum att kriget till sist förlorades och landet militärt och politiskt övergavs en svår rättfärdighetsförlust för den goda sak som så många trodde på och offrade sig för. Mörkret – och ovissheten – tycks på nytt lägra sig över ett Afghanistan vars folk förtjänade bättre. Gryningen verkar ligga långt bort. Dimbankar har lagt sig över frågor som rör hur andra krishärdars öde ska påverkas av ”lessons learned” från Afghanistan.
