I varenda svensk säkerhetspolitisk fundering finns en konstant: USA – räddaren. Skulle Ryssland komplettera sin destabilisering i väst med att nyttja sina militära muskler och ofärden drabba de baltiska staterna finns det ingen tillräcklig väpnad hjälp i närområdet. USA måste komma till undsättning med i först hand flyg och flotta och, om tiden medger det, marinkårsstyrkor och arméförband. Det har närmast blivit ett omkväde.

Det är lätt att förstå varför detta tas som något av en självklarhet. Hur skulle vi annars få ett uppbyggligt slut på historien? På marken kan varken Frankrike eller Storbritannien – länder med kvarvarande militära resurser – i ett nödläge snabbt ställa ens enstaka brigader; Tyskland vill inte och Polen har gott om armésoldater men är illa rustade för vad modernt krig kräver. Alltså USA, för självklart för att det ska låta som ett omkväde.

Tron på att USA skulle komma skyndande vid horisonten bygger förstås på vad vi ser som en akt av självbevarelsedrift i kombination med dess rustning och arsenal som har överstigit vad världen i övrigt, inklusive Kina, förmått att satsa på. Vi har aldrig på allvar funderat över att USA under det kalla kriget gick ned till ambitionen att vid ett stort krig behöva nöja sig med att endast gardera sig i en andra konflikt. Till mer räckte inte försvarsmakten. I decennier har detta gällt. USA anser sig inte kunna vinna mot två stormaktskonkurrenter samtidigt.

Trump fick oss européer att haja till – kanske skulle vi ställas ensamma. Men med Biden är det väl ingen risk att vi skulle överges vid fara. Bara USA sätter in av sina väldiga resurser kan vi fortsätta att kalkylera med hjälp som hittills. Så länge ingen av oss finner det nödvändigt att granska läget, vill säga. Det gör vi ju annars med funderingar över vilka brister supermakten har visat i Afghanistan och dess tvekan att visa makt i Mellersta Östern. Inte minst i vår Akademi finnas det många som är beredda att ögonblickligen ställa upp med politiska och ekonomiska lägesbedömningar. Dock mer sällan militära.

Kanske håller många det för självklart att amerikanarna med sin bevisade konceptuella och tekniska dominans, för att inte säga briljans, förfogar över ett tillräckligt försprång när deras väldiga resurser nyttjas till något säkerhetspolitiskt långt viktigare än terroristbekämpning i hopplösa länder.

Bekymrade röster i en så allmänpolitisk skrift som Foreign Affairs läser kanske inte många som militärt intressanta. Där vädras numera tid efter annan oro över försvarets tillstånd på lite längre sikt. Så länge fackmännen litar på Pentagons förmåga och omdöme sitter nog många ändå still i båten. Lite bestickande är nog annars pläderingar för att USA inte ska fortsätta i gamla spår med få, såväl potenta son sårbara system (t ex hangarfartyg) och fortsätta som hittills med att slösa resurser på dyrbara baser och militär närvaro jorden runt. Enligt sådana analyser visar USA knappast förmågan att ”kill några darlings” och gå ifrån hävdvunna segrartraditioner. Gäller det inte också i USA att civil teknik, inte minst AD, skapar spjutspetsar? Missar inte Pentagon väl mycket genom att inte poola resurser med Silicon Valley?

Det kunde ju tänkas att USA:s resurser, som vi sätter all vår lit till, bättre kunde användas på fler men enklare system, missiler och drönare, särskilt om man betänker på hur Kina sätter märken genom att envetet satsa på konflikthantering av helt nya dimensioner där inte störst är bäst; kanske rent av någon hotande game changer. Den som bättre följer tecken i amerikansk försvarsdebatt kan knappast undgå att bli varse tecken på höga officerares oro för att den egna överlägsenheten darrar och påståenden som att övningar i Taiwanscenariot visat att den egna flottan inte längre skulle vinna en Stilla havsdrabbning mot Kina.

Att alltid räkna med – och lita på – USA har blivit en vana i Europa, en kanske inte helt hälsosam vana. Åtminstone borde vi inte ta för givet att allt som görs på andra sidan Atlanten är bäst och kommer att finnas och räcka till där det gör mest nytta.

Akademiens SES-satsning visar vad som kan åstadkommas redan utan djupare grubbel om USA kan hjälpa – och förmår. Vi kommer nog också att fortsätta med att alltid hoppas på USA. Men förutsättningarna borde granskas i en församling med vetenskapliga ambitioner. Det kunde kanske ingå i ekvationen, om någon i Akademien kan och vill borra i grunderna?

Författaren ärr ledamot av KKrVA.
Foto: US Marine Corps photo by 1st Lieutenant Zachary Boder.

Mer av samma skribent