Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

I morse publicerade jag den första delen hur jag med citat ur generalen Carl August Ehrensvärd memoarer försöker belysa att inte är mycket nytt under solen när det gäller svensk försvarspolitik. C A Ehrensvärd var en av de tongivande och mest inflytelserika svenska officerarna före och under andra världskriget. I gårdagens inlägg finns ett antal citat hur han uppfattade arbetet med 1936 års försvarsbeslut. Här kommer fortsättningen om hur han såg på olika företeelser de sista åren före andra världskrigets utbrott. Citaten ur hans bok är markerade med kursiv text. Den lilla texten inom parentes efter citaten är förklaringar skrivna av mig.

Münchenöverenskommelsen september 1938

I mina anteckningar för den 30 september står: Överenskommelsen i München i morgontidningarna. Hitler har segrat över hela linjen, och de övriga har kapitulerat samt hyllas nu i sina hemstater, och inte minst i Sverige. Här samlas nu intresset kring att Gränges haussar på börsen, och i kväll skall man tacka Gud härför och att ett litet land kvaddats med maktspråk. Ärkebiskopen hade manat till samling i kyrkorna i avsikt att hembära tack för att freden bevarats.

(Münchenöverenskommelsen i september 1938 innebar att dåtidens stormakter, England och Frankrike, gav Hitler rätt att annektera tysktalande delar av dåvarande Tjeckoslovakien. Det utan Tjeckoslovakiens hörande. Frankrike hade då ett försvarsfördrag med Tjeckoslovakien.)

På skilda håll var Hitler föremål för en ofta motvillig beundran. Han hade ju ”endast” förenat tyskar i förskingringen med Tyskland och dessutom uttalat att han inte ville ha främmande element, t ex tjecker, inom tyska rikets gränser.

(C A Ehrensvärd om hur han tolkar åsikterna hos vissa svenska debattörer)

Kort efter Münchenöverenskommelsen samlades ledande tidningsmän till en orientering i försvarsstabens regi. De delgavs först våra intryck av svenska beredskapsåtgärder under krisen. Pressmännen var roade så länge det gällde att lyssna till kritik mot myndigheters senfärdighet. Stämningen blev en annan när jag övergick till vad som borde göras.
Jag fick stöd av en pressman, Otto Järte, men skarp kritik från en annan, Dagens Nyheters högintelligente politiske redaktör Leif Kihlberg. Denne förklarade det som uteslutet, att svenska folket skulle acceptera ettårig första tjänstgöring för de värnpliktiga. Övriga pressmän föreföll dela Kihlbergs mening. Det hela var föga uppmuntrande.

(I hela boken framgår den stora betydelse C A Ehrensvärd tillmätte att orientera och engagera media, främst tidningarna, när det gällde försvars- och säkerhetspolitiska frågor. En tid under 30-talet var han militär medarbetare vid SvD.)

Janne Nilsson såg fortfarande som sin uppgift att till punkt och pricka genomföra 1936 års försvarsordning.

(Janne Nilsson, riksdagsman, försvarsminister 1938)

Ockupation av hela Tjeckoslovakien mars 1939

Riksdagen biföll regeringens förslag. Det var lättare att begära och få anslag till materiel, än att radikalt förbättra de värnpliktigas otillräckliga utbildning vid armén. Situationen felbedömdes fortfarande av regeringen. Försvarsministern hade bibringats uppfattningen, att vi vid krig kunde räkna med en viss förberedelsetid innan armén behövde var beredd att lösa stridsuppgifter. Sköld trodde inte på blixtanfall över havet. Teorin var att större landstigningsföretag inte kunde genomföras förrän den försvarandes sjöstridskrafter nedkämpats. Flygets betydelse underskattades, liksom överraskningens betydelse.

(Regeringens förslag ovan var ett tilläggsanslag på 70 miljoner kronor för materielanskaffning och befästningsarbeten.)

Kustbefästningarna i Skåne var i huvudsak färdiga den 9 april 1940. Att de den dagen var utan besättning – det är en annan historia.

(Befästningarna byggdes bl a med delar av de pengar som anslogs våren 1939, se ovan. Ett av skälen till att de saknade besättningar den 9 april var oviljan att vidta beredskapshöjande åtgärder på, i vissas ögon, otydliga signaler när det gällde Tysklands avsikter gentemot Danmark och Norge.)

Jag kunde, avslutningsvis, inte låta bli att ta med ett citat av hur vissa, då, såg på Gotland.

Hans utrikespolitisk a uppfattning var utpräglat defaitistisk. Ett litet land som Sverige kunde under ett världskrig inte göra annat än att falla undan för de vid tillfället starkaste makternas krav. En gång hade jag frågat honom, vad han ansåg att en svensk regering borde göra, om en stormakt fordrade – naturligtvis med försäkran att det blott gällde temporärt! – att få besätta Gotland. Söderblom svarade, att svenska regeringen borde bifalla kravet. Först trodde jag att han skämtade, men förstod snart, att han menade allvar.

(Staffan Söderblom, byråchef vid UD, senare ambassadör i Moskva. ”Jag” är C A Ehrensvärd.)

Jag hoppas att denna lilla citatsammanställning kan mana till viss eftertanke, men framförallt till historiestudier. Ett sätt att undvika den hybris som varje generation tycks kunna utveckla i tron att just den skådat sanningen, och är så mycket bättre än sina föregångare på att hantera svåra frågor.

Karlis Neretnieks