Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Många är idag förvånade över den politiska yrvakenheten över vad som sker i Ukraina, oförmågan att i försvarssammanhang planera i tid, och inte minst svårigheterna att när det gäller militära ting enas om substantiella åtgärder. De borde inte vara förvånande.

I helgen botaniserade jag lite i min bokhylla och fann bland annat boken ”I rikets tjänst”. Generalen Carl August Ehrensvärds memoarer, en ledande och i många stycken tongivande officer under 1930- och 40-talen, som med tiden blev Chef för Armén. Förutom att den beskriver hans militära karriär (läsvärt det också), så innehåller den avsnitt där han redogör för processen kring 1936 års förvarsbeslut, de svenska reaktionerna på Münchenöverenskommelsen 1938 och den försvarspolitiska utvecklingen fram till och med andra världskrigets utbrott.

Det är inte min avsikt att dra några långtgående paralleller med situationen då och med vad som sker idag. Mitt syfte är att genom ett antal citat, kursiverade, försöka förmedla den känsla av igenkännande, och i vissa stunder förstämning, som jag fick när jag ägnade söndagen till att läsa om delar av boken. De små texterna, inom parentes, nedanför citaten är förklarande tillägg av mig.

Inför försvarsbeslutet 1936

Allan Vougt var en av de främsta som pläderade för reservationen. Det gav ett ”neutralitetsförsvar”, något försvar för rikets självständighet erfordrades enligt hans mening inte.

(Allan Vougt, riksdagsman, senare försvarsminister. Reservationen innebar att Krigsmakten inte skulle ha någon reell krigföringsförmåga, utan var inriktad mot territoriell integritet i händelse av krig i omvärlden.)

Flera talare kritiserade att faran från det upprustande Tyskland nämnts. Elof Lindberg gick så långt att han protesterade mot att Adolf Hitlers fredsvilja hade betvivlats och framhöll att man i Frankrike tagit Rhenlandsmilitariseringen med lugn.

(Elof Lindberg, riksdagsman. Rhenlandet återbesattes av Hitler i mars 1936, det i strid med Versaillesfördraget som angav att det skulle var en demilitariserad zon mellan Frankrike och Tyskland)

”så blir det kanske i dessa länder svårt att hålla de professionella upprustningsivrarna tillbaka”

(Elof Lindberg, riksdagsman. Ett uttalande avseende vad svensk upprustning skulle kunna leda till i Norge och Danmark)

Statsministern var försiktig. Mycket tyder på att han varit beredd att ansluta sig till utskottsförslaget (viss upprustning). Men en av hans inflytelserikaste män, Ernst Wigforss, ville något annat. Han önskade att regeringen skulle falla på försvarsfrågan, då skulle ett utmärkt läge erhållas inför höstens andrakammarval.

(Statsminister var Per Albin Hansson, Ernst Wigforss var finansminister)

Den andra, och avslutande, delen kommer imorgon och omfattar tiden från Münchenöverenskommelsen 1938 och fram t o m 9 april 1940 (det tyska överfallet på Danmark och Norge).

Mer av samma författare