Denna text är framtagen av Projekt SV-A-R som ett bakgrundsunderlag inför Kungl Krigsvetenskapsakademiens Vintersymposium onsdag den 21 februari.

Året 2024 har alla förutsättningar att bli ett historiskt år, redan genom att det är späckat med ett antal potentiellt destabiliserande valrörelser i europeiska och globala nyckelländer. Samtidigt upplever vi ett antal sammankopplade säkerhetspolitiska kriser också i form av fullskaliga krig och krigshotande utvecklingar.

För svensk del kan sägas, och sägs numera offentligt, att inte sedan det andra världskrigets slut har svensk säkerhet varit i ett så utsatt läge. Utsattheten har dock flera andra dimensioner än de militära. Dessutom kombineras yttre och inre hot och kräver stor bredd i beredskapen.

Den nu fullbordade anslutningen till Nato innebär en fundamental förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Natomedlemskapet är dock en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för svensk säkerhet. Vad som händer i stora länder och i pågående konflikter utsätter Nato liksom Sverige för stora påfrestningar.

I ett historiskt perspektiv har frågan med jämna mellanrum ställts hur målet ”Aldrig mera krig” kan uppnås. Det är en fråga som politiker och allmänhet har stora problem att fokusera på under detta år då så mycket annat skymmer sikten, särskilt vad avser Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina. I Mellanöstern är bilden något klarare med tvåstatslösningen i Israel-Palestinafrågan i centrum för fredsansträngningarna. På ett globalt plan skapar ovissheten om det amerikanska valet särskild oro. Kommer där ett genomtänkt säkerhetspolitiskt fokus att kunna åstadkommas med en Trump tillbaka till makten? Och vad betyder detta för  Nato, Europa och Sverige vad avser avskräckning och motståndskraft.

Vem ropar idag ”Aldrig mera krig!” – och i den mån man gör det, kanske med ångesten vibrerande, vad menar man, i dagens komplicerade världssituation? Vad innebär ”krig” idag, och vad betyder, egentligen, ”fred”? Den stora, existentiella ovisshet som idag gäller om även en ganska nära framtid, redan innevarande år, gör det angeläget att än en gång reflektera över våra erfarenheter från det gångna århundradet av omväxlande brutalt krig (återkommande påminnelser om den djupt  mänskliga upplevelsen av att war is hell och då verkligen inte bara den nukleära domedagen), mellankommande perioder av relativ fred – i betydelsen som minst frånvaro av förödande storkrig på global nivå, och se vilka lärdomar som eventuellt ändå kan dras, i hopp om att tesen och antitesen ska kunna följas av en klokast möjliga syntes.

För att få överblick över dessa komplexa sammanhang krävs först en historisk återblick som förtydligar att det som skapades i slutet av det kalla kriget var en ofullbordad regelbaserad världsordning med inbyggd instabilitet på en nivå som få kunde föreställa sig under 1990-talet. Men detsamma gällde också i hög grad situationen efter det första världskriget.

———————————

Aldrig mera krig!  sade man efter det förödande första världskriget. Världen behövde fred, och vad man då menade med fred var uppenbart, som kontrast mot destruktionens och massdödens 1914-18. Och för att uppnå detta tänkte sig Woodrow Wilson och andra företrädare för segrarmakterna en kombination av att dels hårt bestraffa anstiftarna av kriget, så då främst uppfattades vara det kejserliga Tyskland, och dels upprätta en regelbaserad världsordning, Nationernas Förbund, NF, som avsågs omöjliggöra framtida katastrofer. Men den världsfred som NF skulle skapa och garantera varade bara i 20 år, två decennier fyllda av omskakande ekonomiska kriser, socio-politisk oro och framväxten av tysk, rysk, italiensk totalitarism med olika ideologiska kulörer. NF saknade helt och hållet kraft att motstå de destruktiva, efter hand gradvis mer samverkande, krafterna och hejda marschen mot avgrunden. Följden blev ett än mer katastrofalt världskrig, det andra världskriget, endast en generation efter det första.

Aldrig mera krig! hette det, igen, åren efter fredsslutet 1945. ”Det totala” världskriget hade slutat genom Tysklands och Japans totala nederlag och villkorslösa kapitulation. Segrarmakterna USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och (faktiskt) Kina, skulle visserligen snart nog glida isär i ökande misstro och politiska motsättningar.  Men en del hade man ändå lärt sig från de idealistiska försöken att efter det första världskriget upprätta en regelbaserad världsordning. Man genomförde rättegångar mot utpekade krigsbrottslingar (man straffade individer snarare än hela nationer för att undvika revanschism) och man skapade ett nytt globalt forum, Förenta Nationerna, FN, med ett säkerhetsråd bestående av segrarmakterna, var och en med vetomakt, en globalt representativ generalförsamling, ett antal fackorgan inom olika globalt angelägna sakområden.  Man instiftade ett antal universella regelverk med det övergripande syftet att förebygga och förhindra krig, inklusive ett tredje världskrig. FN och övriga tillkommande globalt syftande och verksamma institutioner skulle senare att efterhand kompletteras med regionala organisationer.

Men då hade det globala samarbetet och säkerheten hunnit börja urholkas av främst två viktiga processer – uppdelningen i öst och väst och avkoloniseringsprocessen i de delar av världen, ex-kolonierna, som ingår i det som idag kallas ”The Global South”. Redan här ses grunderna till vår tids geopolitiska och geoekonomiska uppdelning i två axlar, öst-väst respektive nord-syd.

Atlantpakten/Nato blev det västliga svaret under amerikansk ledning på det sovjetiska hotet, inklusive dess nukleära hot efter det att det inledande amerikanska monopolet som kärnvapenmakt hade brutits. Det som sedermera kom att kallas Europeiska Unionen, EU, återspeglade inledningsvis främst franska och tyska strävanden att i en stegvis integrationsprocess göra ett krig i Europa otänkbart, sedermera följt av en process av fördjupad integration och utvidgning som fortsatta svar på omvärldsutvecklingen. I en annan respons på den globala utvecklingen inleddes under denna era trots delvis framgångsrika försök till motverkan (NPT) också en process av kärnvapenspridning, med geopolitisk bäring på både öst-väst och nord-syd. Sverige avstod från det egna kärnvapenprogrammet och – viktigare – även Tyskland, men i söder tillkom ett antal nya deklarerade och icke-deklarerade kärnvapenmakter.

Det kalla krigets bakgrund i ideologiska motsättningar efter besegrandet av den gemensamma fienden måste ses i ljuset av atomfaktorn, att USA blev först i kapplöpningen om att skapa det nya domedagsvapnet och att president Truman valde att sätta in de nya vapnen mot Hiroshima och Nagasaki. Just där och då framskymtade möjligheten till en unipolär världsordning, grundad på amerikansk ekonomisk och politisk överlägsenhet i kombination med exklusivt amerikanskt ensaminnehav av kärnvapen. Men den möjligheten omintetgjordes efter några år genom att atomhemligheterna läcktes och Sovjetunionen började utmana USA med ett eget kärnvapen,  varefter följde årtionden av kärnvapenkapplöpning, på avgrundens brant, och därefter år av strategisk stabiliseringssträvan, väsentligen grundat på MAD (mutually assured destruction).  Båda sidor kunde i mitten av 1980-talet enas i princip om att ett kärnvapenkrig inte kan utkämpas och inte kan vinnas. Detta byggde på erkännandet att  båda sidor i det i detta läge  rådande bipolära systemet hade och erkänns ha en säkerställd andraslagsförmåga.

Denna utveckling banade i sin tur väg för en avspänningspolitik som möjliggjorde ytterligare stabilisering genom ett antal avtal och samarbetsprocesser i öst-väst dimensionen dels på kärnvapenområdet (t ex ABM) och dels på det bredare säkerhetspolitiska området, främst Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, sedermera, i övergången från det kalla kriget till skedet därefter, vidareutvecklad till Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE.

Aldrig mera krig! ville många  utropa, återigen, nu efter det kalla krigets slut 1991 i och med Warszawapaktens och Sovjetunionens kollaps (och västs ”seger”), till följd av bl a av Reagans utmaning mot MAD och terrorbalansen och Sovjetsystemets havererade försök att ekonomiskt understödja kapprustningen.

Återigen närmade sig världen en mer unipolär säkerhetsordning, grundad i amerikansk militär, ekonomisk, politisk och kulturell dominans (hegemoni) och i övrigt en därpå grundad process mot ökad konvergens och liberalt präglad globalisering.

1990-talet var, konstaterar vi nu, trots allvarliga men geografiskt begränsade krig i det transatlantiska rummets närområde (Jugoslavien, Nagorno Karabach, mm), konvergensens och utvecklingsoptimismens decennium. På global nivå (särskilt i dimensionen nord-syd) utmynnade detta i FN-systemets millenniemål.

Dessutom inleddes en period av både överenskommen och unilateral militär nedrustning, inklusive i Sverige och Europa. Militär planering omorienterades i hög grad till att möjliggöra  militära insatser i fredsskapande syfte i de delar av världen  som inte hade besparats förödande väpnade konflikter och andra lidanden.

Det internationella systemet tillfördes ett antal ytterligare regleringar, främst i den transatlantiska miljön och återspeglande (den i det kalla kriget segerrika) västvärldens liberaldemokratiska värderingar, med anspråk på universell giltighet och syftande till fredens konsolidering och samtidigt syftande till att stärka västvärldens ställning globalt.

****

Men, konstaterar vi idag, ett par decennier efter det kalla krigets slut, inte heller detta särskilt ur västlig synpunkt goda tillstånd skulle visa sig varaktigt. Återigen, har världen och världsfreden gått in i ett nytt strategiskt instabilare och farligare skede. Återigen har vi sett hur den internationella, globala maktkampens dynamik gjort sig gällande, till följd av det internationella systemets inbyggda asymmetrier och uppåtstigande makters (symboliserat av BRICS-konstellationens) ovilja att acceptera ett västdominerat status quo, kodifierat i den hittills rådande världsordningens institutioner och regelverk.

Det är viktigt att ha i minnet att perioden efter det kalla kriget inrymt en 20-årig delperiod präglad av USAs och president G.W. Bushs proklamerade ”war on terror” som svar på Al Qaidas angrepp ”9/11”. Det är – givet bl a framhållandet i det senaste Nato-toppmötesdokument (Vilnius) av terrorismen som ett tillväxande hot – oklart i vad mån Bushs ”war on terror” skall anses vara avslutat, t ex i och med det starkt kontroversiella uttåget ur Afghanistan 2021, men uppenbart är idag dels att detta krig utmynnade i ett ytterst tveksamt netto i balansen resultat-kostnader, dels att de stora amerikanska och västliga satsningarna på krigen i Afghanistan och Irak m fl under detta motto kom att i hög grad skymma sikten för den under samma tid tillväxande konflikten mellan väst och Ryssland, och på ett annat plan mellan väst och Kina.

2000-talets inledande decennier fram till idag visar en tydlig trend av ökande geopolitisk och geoekonomisk multipolarisering som underminerar hittills brett förhärskande och respekterade spelregler och demonstrerar att ”fred” är ett relativt begrepp och att reella maktförhållanden i hög grad styr världens gång. I avsaknad av gemensamma värderingar och förenliga intressen, och i avsaknad av realistiska, respekterade spelregler, beskrivs världen mer som en djungel som styrs av den starkes rätt, av spelet mellan avskräckning och motståndskraft i olika motsatsförhållanden.

Hur Sverige skall bevaka sin intressen på olika nivåer, inklusive inom Nato och EU, måste inom de kommande månaderna kalibreras i flera centrala dokument, inklusive en nationell säkerhetsstrategi och en försvarsuppgörelse. Det är en utomordentligt svår uppgift eftersom just 2024 framstår som ett särskilt svårt år att scenariodefinera. Sverige måste ta höjd för olika utvecklingar på tre helt olika fronter som dock har nära kopplingar till varandra: Ukraina, Mellanöstern och USA.

Att i officiella dokument problematisera på ett sätt som kan riskera att undergräva handlingskraft och enighet måste undvikas. Samtidigt måste de kommande svenska beslutsdokumenten ta höjd för och åtminstone mellan raderna beakta den sårbarhet som Sverige, EU och Nato har, redan i närtid.

Detta innebär naturligtvis inte något försök till nedtoning av trenden senare år, bl a i USA, att betrakta Kina som det långsiktiga hotet och utmaningen mot global fred och frihet, ett hot som verkligen aktualiserar den grannlaga balansen mellan å ena sidan avskräckning och å den andra ekonomiskt samarbete och stabilitet. Men den kinesiska utmaningen ter sig något mer långsiktig, ännu inte omedelbart krigshotande.

Det ska tilläggas att dessa kriser utsätter Europa, EU och enskilda europeiska länder som Sverige för svåra påfrestningar, samtidigt som de europeiska länderna påverkas av inrikespolitiska processer redan i närtid kopplade till sommaren val till Europaparlamentet och i ett antal europeiska stater.

Sverige berörs nu också och inte minst som Nato-medlem av allt detta. Natomedlemskapet ger oss skyddet genom alliansens säkerhetsgaranti men involverar oss samtidigt i och exponerar oss för de utmaningar NATO och EU står inför globalt och regionalt. Om Nato till följd av detta hamnar i militär konflikt med Putins Ryssland, utöver hittillsvarande ”proxy-krig”, då blir följden att även Natomedlemmen Sverige dras in i konflikten.

****

Den mest näraliggande och omedelbara utmaningen är att möjliggöra för Ukraina att återvinna förlorat territorium.

Efter det europeiska stödpaketets godkännande kvarstår i skrivande stund ovisshet om utsikterna för ett fortsatt starkt och enat västligt stöd för Ukraina i dess nära tvååriga försvarskamp mot den ryska aggressionen, till priset av ett stort lidande. Men möjligen löses de just nu svåraste knutarna upp om president Biden till sist lyckas hitta en kompromiss med republikanerna i senaten och representanthuset om sitt stödpaket till Ukraina. Det handlar då också om leveranser av avancerad försvarsmateriel, flyg, luftförsvar, missiler, drönare, mm, sådant som bevisligen måste till om Ukrainas försvarsmakt ska ha en reell chans att på allvar återta det militära initiativet och fortsätta befrielsen av ockuperade territorier.

I nuläget dominerar en stämning av dov pessimism i ledande västliga bedömningar av läget inför 2024, trots mycken politiskt nödvändig men tillkämpad optimism (”Zweckoptimismus”).

Det handlar därvid om sex bekymmersamma omständigheter:

  • dels insikten om att förra årets optimistiska antaganden om den länge försenade ukrainska motoffensiven vilade på bristande realism, både om ukrainsk offensivkapacitet och om den ryska sidans uthållighet, kommenderade offervilja och taktiska anpassningsförmåga;
  • dels svårigheterna att även med beaktande av planerad tillförsel av avancerad materiel, inkl. F-16 plan, bortse från möjligheten av att kriget utvecklas till ett flerårigt utnötningskrig med oviss utgång;
  • dels kombinationen av rysk demonstrerad förmåga till ekonomisk anpassning, storskalig mobilisering av insatsbara soldater och förmåga att erhålla materiellt stöd från Nordkorea och Iran och i någon oklar mån även från Kina;
  • dels svårigheterna för väst samt allierade i andra regioner, att på allvar mobilisera stöd för sin Ukraina-stödjande sak i ”the Global South”, inklusive den växande kretsen av BRICS-länder
  • dels omständigheten att utrymme för seriösa fredsförhandlingar, eller ens vapenstilleståndsförhandlingar, ännu knappt alls skymtar vid horisonten, och
  • dels, slutligen, en allmän trend till bristande vilja och förmåga i väst att beslutsamt och bibehållet enigt fullfölja den Ukraina-stödjande politiken, ”så länge som krävs”, som det sades förr, men i mindre grad nu.

Denna pessimism må vara temporär, men den späs på av de brister som nu konstateras i många västländers arsenaler med avseende på egen försvarsförmåga och konstaterade brister vad gäller den försvarsindustriella kapaciteten att kompensera för det som donerats till det ukrainska försvaret (i Sverige motsvarande en halv brigad).

Och redan i november detta år kan USA ha återvalt Donald Trump, och då förmodligen med ett program som ifrågasätter många av de nuvarande amerikanska prioriteringarna. Vilket redan nu kan antas leda till att Putin och hans mer eller mindre öppna meningsfränder försöker vinna tid.

Att bibehålla stödet, trots alla svårigheter och motigheter, på nuvarande planerad nivå, riskerar innebära – en ukrainskt internt känslig fråga – ett flerårigt utnötningskrig som leder till  en uthållighetsduell med stor potentiell inverkan på sammanhållningen i väst och kanske också i öst.

Att väsentligt minska stödet – såsom trenden nu ser ut, faktiskt oavsett om Trump eller Biden vinner valet, och oavsett nu aktuella stödpaketbeslut – innebär i klartext betydande risk för att Ryssland till sist vinner detta brutala krig, vinner i någon mening, helt eller delvis, t ex så att statsledningen i Kiev (i avsaknad av tillräckligt stöd ifrån allierade i väst) efter betydande förluster och befolkningens lidande tvingas förödmjuka sig till att be om fredsförhandlingar och acceptera territoriella förluster.

Men redan en frusen konflikt som skulle möjliggöra rysk militär återuppbyggnad och omdisponering av styrkor innebär i förlängningen en allvarlig risk för en krigshotande utveckling, inklusive i norra Europa.

Detta i mycket, mycket stor korthet, om ett scenario som hittills har såväl avskytts som uteslutits i västliga huvudstäder (”Plan B finns inte, Ukraina måste segra”) – men som lär tränga sig på som en obehaglig realitet om stödet fortsätter att svikta. Och särskilt inför en eventuell återkomst av Trump till Vita huset.

Vad krävs för detta i det läge som uppstått efter två års västlig tvekan inför att genom ett kraftfullt stöd till Ukraina riskera eskalerande rysk vedergällning? Efter alla hittills passerade ryska ”röda linjer”, hur långt är man i Washington och Bryssel beredd att gå, om man upplever att övriga alternativ är oacceptabla? Var finns idag rädslan för det ”Tredje världskriget”? Och hur står det till, egentligen, med Putins kärnvapenhot respektive användningsbenägenhet, och med USA:s kärnvapenavskräckning, vilja och förmåga? Vad innebär ett stödalternativ som endast ger underlag för att hålla ställningarna vid fronten?

Svar på detta finns inte nu men frågorna finns, liksom valalternativen. Utmaningen är: Hur varaktigt motverka Rysslands aggression i Ukraina, avskräcka från varje aggression respektive hot mot Natos medlemmar, utan att riskera ett tredje världskrig? En strategisk balansakt som Sverige som Natomedlem har att delta i, också för att bevaka svenska intressen.

————————————-

Och så Israel-Hamas-Mellanöstern, denna plötsliga krigsutveckling i ett känsligt och sårbart Mellanöstern.

Är detta en nord-syd eller en öst-väst- konflikt? Det är inte enkelt att besvara, men den uppenbara, redan pågående spridningen av konflikten som involverar USA och Iran gör att en risk för kopplingar till Ryssland (och med delvis andra förtecknen också till Kina med landets stora beroende av världshandeln) ter sig uppenbara vilket i sin tur ger den nu aktuella krisen globala implikationer.

Till bilden hör hur denna akuta version av en mångdecennielång konflikt har skapat något av ett globalt kulturkrig mellan pro-israeliska och pro-palestinska grupperingar, i många länder, inklusive i Sverige. Detta gäller i hög grad USA,  vars statsledning fått betala ett högt pris för sin initiala satsning på att ställa sig på det efter den 7 oktober chockade Israels sida, och därmed tvingats dela ansvar för och ägarskap av de brutala konsekvenserna för Gazas civilbefolkning av den Netanyahu-ledda israeliska regimens vedergällning.

Målkonflikten för Netanyahu handlar om att förena det satta krigsmålet (krossa Hamas), att få gisslan befriad, levande eller döda, att avskräcka Hezbollah i södra Libanon och andra mer eller mindre tydligt Iranstödda aktörer, ex Houthis i Jemen, från att passa på och haka på, och att överleva allt detta politiskt. Denna målkonflikt är delvis också USA:s och är naturligtvis formidabel. Särskilt när man sedan kommer in på frågan om vad som hända när striderna officiellt är över, ”dagen efter”, oavsett om Hamas då har överlevt, politiskt respektive militärt, eller har eliminerats, eller motsvarande.

Alltså arbetas frenetiskt med ett USA-lett diplomatiskt och militärt Mellanösternpussel som i grunden handlar om att USA, med medhåll av flertalet eller alla arabstater samt även EU m fl, nu hävdar att endast en revitaliserad ”tvåstatslösning”, med en israelisk/judisk och en palestinsk stat levande sida vid sida, ungefär som i Osloavtalet, kan tillhandahålla den politiska lösningen. Det handlar då både om det akuta problemets avveckling och om att säkerställa en långsiktig fred i regionen. Netanyahu, hårt trängd inrikespolitisk även bortsett från den aktuella krisen, vill inte och har aldrig velat och alltid aktivt motarbetat just detta, och särskilt nu när han för sin regeringsställning (med tillhörande immunitetsskydd) är beroende av stöd från högerradikala partier som predikar annektering av Västbanken m fl budskap såsom antites till tvåstatstanken. Och alla insatta är djupt pessimistiska om möjligheterna nu, i kaoset kring Gaza, mm, få till stånd allvarligt menade samtal om tvåstatslösningen som förhindrats och förhalats i alla dessa år. Samtidigt gäller, tills vidare, att USA och andra nu bundit sig för tvåstatslösningens oumbärlighet, såsom enda möjliga väg.

Och så länge Gaza-katastrofen pågår så pågår uppenbarligen just det som amerikansk – och i hög grad israelisk – politik gått ut på att söka avskräcka, krisens vidare spridning i regionen. Det handlar då, som vi noterat,

  • dels om duellen mellan libanesiska Hezbollah och Israel i de nu evakuerade delarna av norra Israel och södra Libanon, där endera sidan när som helst kan besluta sig för att bryta mönstret av ständiga artilleridueller över gränsen till mer omfattande angrepp, med helt ovissa men allmänt fruktade eskaleringskonsekvenser,
  • dels om missilangrepp på amerikanska baser i Syrien och Irak av pro-iranska miliser, och amerikanska svar på dessa, och dels den globalt uppmärksammade situationen i Röda havet med dueller mellan Houthis från Jemen som beskjuter handelsfartyg, med palestiniernas i Gaza lidande som motiv, och amerikansk-brittiska svar, med viss återhållsamhet för att inte skada fredsprocessen i Jemen efter det långa inbördeskriget.

Om allt detta kan i sammanfattning sägas: ett mycket stort problem för en Biden-administration, hårt trängd av andra utrikesproblem men också av en minst sagt turbulent situation på hemmaplan. Men dessutom stora utmaningar för den inrikespolitiska motståndskraften och sammanhållningen, inklusive beslutskraften i ett stort antal länder, även Sverige, som skapar utrymme för påverkansoperationer också från Ryssland.

————————————–

Alltså till sist om USA, inför och efter presidentvalet, med referens till diskussionen ovan om den allmänna och den västligt liberala världs- eller säkerhetsordningens beroende av ett fungerande och ansvarstagande USA.

Beträffande USA trängs i den internationella litteraturen två bekymrade diskurser,

  • den ena med fokus på amerikanska problem, i stat och samhälle oavsett presidentvalet i höst och med fokus snarast på den nuvarande Biden-administrationens svårigheter att redan i nuläget bemästra de utrikespolitiska och inrikespolitiska svårigheterna i en ideologiskt och partipolitiskt polariserad miljö,
  • den andra snarast med fokus på eventualiteten av att Trump faktiskt vinner presidentvalet i höst och i januari kan återinta säte och stämma i Vita huset.

Att en stor och utmanande förändring av situationen i USA och i världen kommer att ha skett om och när Donald Trump återtar presidentmakten är uppenbart. Hindren, oförmågan och hämningarna från den första perioden tycks nu ha bortopererats. Han tycks nu ha lyckats vända trenden och verkar segla fram mot en säker och tidig GOP-nominering som Bidens motpart som presidentkandidat. Hans chanser mot Biden i november bedöms goda.

Det ter sig alltså, till förfäran för mången i väst och till positiv förväntan i Moskva och kanske Beijing, som fullt möjligt att nästa amerikanska president faktiskt heter Donald Trump, en revanschistisk Trump som redan annonserar vilja och förmåga att ompröva mycket  av vad som i amerikansk utrikes- och inrikespolitik hållits för sant och riktigt. Inklusive gäller detta  inte minst amerikansk Ukraina- och Mellanösternpolitik.

Givet denna amerikanska osäkerhet faller en fördjupad skugga även över europeisk politik, den som under snart fyra år vant sig vid att det faktiskt finns ett garanterat mått av transatlantisk normalitet att räkna med.

Därav en omfattande litteratur som på allvar diskuterar konsekvenser för Europa och behovet av europeiskt ansvarstagande, inte minst vad gäller just stödet till Ukraina om Trump vinner alternativt att Trump-faktorn skulle innebära ett sådant mått av institutionell nedmontering av det amerikanska politiska systemet att det spelar mindre roll vem som sitter i Vita Huset. Det kan innebära

  • att Trump radikalt omprövar stödet till Ukraina och relationen till Putins Ryssland,
  • att Trump nu fullföljer tidigare hot om att lämna Nato, helt eller delvis.

Är Europa berett och i stånd att inför ett sådant scenario massivt utöka sitt ansvarstagande för att kompensera för det amerikanska bortfallet (helt eller delvis)? Diskursen finns, men den famlar i ovisshet. Valen 2024 är trots allt en etapp på en längre turbulent resa för Nato och EU(ropa) och Sverige.

Men utmaningarna från Ukraina och Mellanöstern (ja, och andra krishärdar, kanske inklusive Taiwan) är akuta, väntar inte.

 

Michael Sahlin                        Lars-Erik Lundin