En ständigt återkommande fråga i finsk säkerhetspolitik, och i förlängningen för den geopolitiska situationen kring hela norra Östersjön, är den om det demilitariserade Åland. Nu senast aktualiserades frågan i det finska Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som publicerades tidigare i höst. På de femtio sidorna tillägnas ögruppen en mening som utgör ett eget stycke:

“Åland har en etablerad folkrättslig ställning, vilket inte hindrar Finland från att intensifiera sitt militära samarbete med olika aktörer.”

Det är typiskt finländskt säkerhetspolitiskt fikonspråk, och för att kunna uttolka det krävs både en förståelse för ögruppens historia och pågående säkerhetspolitiska trender i området. Dessutom krävs att de tilltänkta mottagarna har ett intresse för att utöva en finsk motsvarighet till kremlologi. Samtidigt ska det påpekas att skrivningen inte nämnvärt avviker från motsvarande stycke i t ex 2009 års redogörelse, med ett viktigt undantag: den tidigare hänvisningen till ”militära samarbete inom Europeiska unionen och i internationella organisationer” har nu ändrats till det mer öppna ”militära samarbete med olika aktörer”.

Ålands strategiska läge är ingenting nytt, utan redan 1809 när frågan om en svensk nationsgräns i Skärgårdshavet första gången blev aktuell var Stockholm intresserat av att behålla öarna. Av det blev det intet, och snart var Tsarryssland i full färd med att befästa dessa. Nästa viktiga hållplats i berättelsen är Krimkriget 1854-56, där belägringen av Bomarsunds fästning resulterade i en fransk-brittisk seger (och förlänandet av historiens tre första Viktoriakors). I samband med fredsförhandlingarna skrevs det så kallade Ålandsservitutet under, vilket är det första dokumentet som reglerar öarnas demilitarisering. Under första världskriget befästes öarna igen (efter franskt och brittiskt medgivande), men efter Finlands självständighet blev öarna igen demilitariserade. Samma visa (minus det franskt-brittiskt medgivande) upprepades under Vinterkriget och Fortsättningskriget, men efter varje konflikt har öarna återigen demilitariserats.

De olika avtalen skiljer sig något från varandra. Det ursprungliga servitutet hänvisar endast till att Ryssland inte kommer att befästa landområden på öarna, medan Ålandskonventionen från 1921 också hänvisar till öarnas neutralisering och beskriver förfaranden som inkluderar hänvisningar till ”Nationernas Förbunds Råd”, vilka av naturliga skäl inte längre är möjliga att följa i detalj. 1940 års fördrag innehåller i sin tur en direkt skrivelse om att Finland inte får ställa Åland till förfogande för främmande trupp. Samtidigt finns ett antal detaljer som är sämre kända och som begränsar demilitariseringen. Exempelvis får Marinen tillfälligt vistas i Åländska farvatten med övervattensfartyg, Försvarsmakten kan vid behov ge handräckning till andra myndigheter också på land, och sist men inte minst ligger ansvaret för försvaret av Åland i sista hand på den finska Försvarsmaktens bord.

Trots att det eventuellt skulle finnas en möjlighet för finska staten att kringgå åtminstone vissa av fördragen på motsvarande sätt som man gjorde med delar av 1947-års Parisfred efter järnridåns fall 1990 har den finska statsledningen genomgående tillbakavisat tanken. Till exempel konstaterade Finlands dåvarande utrikesminister Alexander Stubb 2010 att ”Lissabonfördraget påverkar inte tillämpligheten av 1921 års konvention om demilitariseringen och neutraliseringen”. Den nuvarande tolkningen är att demilitariseringen vid det här laget får anses falla under sedvanerätt, vilket är vad statsrådets redogörelse hänvisade till med formuleringen ” etablerad folkrättslig ställning”. Vad som ytterligare begränsar den Finska statsledningens manöverutrymme är att en synnerligen strikt (i praktiken striktare än avtalen kräver) tillämpning av demilitariseringen åtnjuter stort lokalt stöd på Åland och bland de åländska politikerna.

Ålands status som demilitariserad i fredstid har väckt farhågor om att ett Krim-liknande kuppanfall kunde leda till att ögruppen snabbt ockuperas, för att sedan tjänstgöra som bas för ryska långräckviddiga bekämpningssystem. Även om den värsta A2/AD-hysterin kring ryska system lagt sig så är det klart att med tanke på NATO-förstärkningar till i första hand Estland så skulle en rysk basering på Åland vara problematisk. Samtidigt ska man inte dra för långtgående jämförelser med det för svenskt vidkommande mer bekanta ”Gotlandsscenariot”, för det finns ett antal viktiga skillnader.

Det första är storleken – Gotland har en areal på drygt 3,000 kvadratkilometer, att jämföra med Ålands mer blygsamma 1,550 kvadratkilometer. Men siffrorna döljer en viktigare skillnad, nämligen att Gotland är en väldigt ensam ö, med Fårö som enda betydande landmassa i närheten. Åland är däremot en ögrupp av utpräglad skärgårdskaraktär, och medan Gotland ligger ungefär 80 kilometer från fastlandet (och knappa 60 km från Öland), sitter Ålands skärgård mer eller mindre fast i Åbolands skärgård. Avståndet till Svenska fastlandet över öppet vatten är också det bara ungefär 40 kilometer. Med andra ord har en hypotetisk ockupant av Fasta Åland (som huvudön heter) närmare till Svenska fastlandet än vad motsvarande ockupant på Gotland skulle ha. Men det är i första hand just skärgården som skulle ställa till det för ockupanterna på Åland.

För att inte bli avskurna krävs av naturliga skäl för ockupanterna de håller ryggen fri ut mot Östersjön. På Gotland är det inte oproblematiskt, speciellt med tanke på det svenska ubåtsvapnet och den kvalificerade förmåga att slå mot ytmål som den svenska Gripen-flottan har. Däremot så gör de större avstånden och förekomsten av hamnar på ”rätt” kust det svårare att hålla ögonen på farvattnen mellan Gotland och Kaliningrad utan att löpa risk att bekämpas av system baserade på Gotland. För Åland är problemen av en helt annan karaktär, med Stockholms skärgård och Upplands fastland i den ena flanken och ett otal öar i den andra, som båda erbjuder ett stort antal möjliga grupperingsplatser för olika sensorer. Ännu mer problematiskt är de möjligheter som skärgården ger att närma sig ögruppen från nordöst i radarskugga, alternativt ”hoppandes” från ö till ö i en miniatyrversion av Stilla havskriget från VK2. Erfarenheter från Hangöfronten under Fortsättningskrigets inledningsskede ger också vid handen att anfallaren ofta kan ha fördel i de småskaliga strider det handlar om i skärgården, och kopplat med de strategiska och operativa fördelar som en finsk motoffensiv skulle ha i och med skyddade och avsevärt kortare försörjningsleder är den strikt militära situationen i ett sådant scenario relativt gynnsam för den Finska Försvarsmakten. Samtidigt ska man komma ihåg att det i den verkliga världen inte hittas några strikt militära scenarion, utan det finns en mycket verklig möjlighet att Ryssland i fall av ett anfall mot Åland efter att ha etablerat fait accompli skulle följa upp det med politiska hot om eskalering på andra områden ifall Finska Försvarsmakten skulle försöka sig på ett motanfall.

Politiska frågor för oss naturligt vidare till frågan om ett svenskt bidrag till försvaret av Åland, vilket också rimmar väl med möjligheten att ”intensifiera sitt militära samarbete med olika aktörer”. Det är ingen ny fråga, och under båda världskrigen fanns svenska planer på att ta över försvaret av ögruppen (något som under slutskedet av första världskriget också blev verklighet i och med den svenska ockupationen av ögruppen genom den så kallade Ålandsexpeditionen 1918). Även i modern tid har frågan varit uppe, och bland annat Karlis Neretnieks har lyft frågan på denna blogg. På pappret är det ingen dum lösning. Svenska förband talar det lokala språket (det gör så klart även de av Nylands brigad utbildade kustjägarförbanden, men i övrigt är det dåligt med den varan inom Finska Försvarsmakten), och även kulturellt så är Åland relativt väl integrerat i den svenska sfären. Sveriges roll som signatärstat i ett antal av avtalen skulle också kunna anses ge operationen en mer acceptabel karaktär i folkliga ögon (en tolkning som troligen inte är folkrättsligt oproblematisk, det ska igen påpekas att Finland har ansvaret för försvaret, och i ett antal avtal nämns som sagt skydd mot främmande makter). Den viktigaste frågan är dock om Svenska Försvarsmakten har de resurser som krävs? Det logiska skulle vara att amfibieförband fick uppgiften, men den begränsade numerären, även efter att den tilltänkta andra bataljonen satts upp i Göteborg, leder till frågan om inte bägge bataljoner behövs på annat håll? Stridsgrupp Mälardalen är det andra naturliga alternativet i egenskap av grannförband och i och med att försvaret av Åland får anses spela en viktig roll i försvaret av Stockholm, men inte heller där lär det finnas några större enheter att avvara. Neretnieks identifierade problemet i sitt inlägg, och förespråkade ett utökat antal amfibieförband för ändamålet. Ifall Sverige vill ta en större roll på Åland i den gemensamma operativa planeringen för situationer ”bortom fredstid” är det lätt att landa i att detta är ett måste, men steget till att i tillägg till nuvarande expansionsplaner lägga till ett förband öronmärkt för ett icke-svenskt områden lär vara stort.

I vilket fall som, Ålandsproblematiken är ännu levande i både finsk och svensk försvarsplanering, även om man ska notera att det inte handlar om en nordligare kopia av Gotlandsscenariot och undvika att basera sin bild av den folkrättsliga problematiken på förenklade narrativ av demilitariseringsavtalen. Det finska besättandet av ögruppen under VK2 hade kodnamnet ”Operation kappsegling”. Förhoppningsvis slipper vi få facit på vem som skulle vinna en nyuppsatt regatta.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
Bild: Ålands flagga. Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent