Officer – ett mångfacetterat yrke med krav på såväl praktiska som intellektuella färdigheter. Som konsekvens är officersutbildningens innehåll av stor vikt att diskutera och reflektera över. Foto: Niklas Englund, Försvarsmakten.

Att svensk krigskonst som mer eller mindre outtalat betonat en uppdragstaktisk ledningsfilosofi under hundratals år gått emot en USA inspirerad utbildningsfilosofi[1] är, enligt min syn, direkt skadligt för den svenska krigföringsförmågan.

Svenska stridskrafter har ofta varit numerärt underlägsna, vilket frammanat en krigskonst som bygger på offensiv, rörlighet och en förmåga att kraftsamla för att nå ett avgörande. De geostrategiska förhållandena har bidragit till krig eller fred, men också till hur Sverige har fört krig liksom själva striden.[2]

Det som varit utmärkande för de svenska förbanden är

  • Folket har utgjort truppen och befälet har normalt rekryterats ur folket.
  • Ledarskapet har baserats på ömsesidigt förtroende, kamratskap och med frihet under ansvar, med chefen som föregångsman.
  • Anfall är bästa försvar, försvar är till för att övergå i anfall.[3]

Ovanstående speglar krigskonstens utveckling med utgångspunkt i det svenska samhället och ”folklynnet”, således något som passar våra förhållanden.

Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard[4] på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession.[5] Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.

Risken med en överakademiserad – fredsadministrativ skolning av officerare

I allmänhet sägs att varje period har sitt eget favoritinstrument för att iaktta och strukturera omvärlden. Den favoritlins som det amerikanska försvarsetablissemanget valde att använda för att förstå, planera och genomföra kriget i Vietnam bestod av statistik. Två av de viktigaste beslutsfattarna, försvarsminister McNamara och general Westmoreland, som båda vid någon tidpunkt haft samröre med Harward Buisness School, verkar ha älskat statistiken för dess egen skull, och omgav sig med män vars intressen var likartade.[6]

Till ovanstående hör att alla officerare i USA väljer ett ”civilt” ämne som de tar ut sin kandidatexamen i och senare en master respektive magister. Tyvärr verkar Sverige i och med offcersprogrammet och den nya stabs- respektive chefskursen (HOP 1 och HOP 2) till del ha valt samma väg, trots det egna ämnet krigsvetenskap. Även SOFU[7] för individer med en kandidatexamen finns, där exempelvis en ekonom med kandidatexamen utan tidigare militär erfarenhet, anställs från dag 1 i Försvarsmakten som officer med fänriks tjänstegrad. Efter det är det upp till respektive förbandschef (C OrgE) att under som längst 18 månader utveckla fänriken till användbarhet som officer med tjänstegraden fänrik. SOFU tenderar vid första anblicken att vara en desperat åtgärd för att möta underrekryteringen till OP som varit rådande sedan densamma inrättades.[8] Ett par detaljer med SOFU som vid en noggrannare anblick är anmärkningsvärt, är att Officersförordningen anger följande

6 § Den som genomgår grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten ska ges kunskap och färdighet att på lägre förbandsnivå tjänstgöra

  1. som chef, operatör eller delsystemledare, och
  2. som utbildare.[9]

17 § Den som genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning som leder till officersexamen vid Försvarshögskolan får anställas som yrkesofficer i Försvarsmakten.

Då en yrkesofficer anställs i Försvarsmakten ska det framgå av det enskilda anställningsbeviset om arbetsskyldigheten omfattar tjänstgöring i internationell verksamhet utomlands för de syften som anges i 1 § andra stycket lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Bestämmelser om anställning som militär tjänsteman finns i 24-28 §§ förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten. Förordning (2010:653).

20 § Försvarsmakten får anställa den som inte genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning som leder till officersexamen vid Försvarshögskolan som yrkes- eller reservofficer om detta behövs för att tillgodose Försvarsmaktens behov av yrkes- eller reservofficerare med särskild kompetens. Den anställde ska genomgå en särskild officersutbildning. Utbildningen ska ge den anställde kunskap och färdighet enligt de grunder som anges i 6 §.

Ur ovanstående är följande relevant att diskutera:

Om ”SOFU fänriken”, som med dagens bestämmelser kan anställas som yrkesofficer utan att för den delen ha tjänstgjort en dag i Försvarsmakten, visar sig någon gång efter de inledande sex månadernas (provanställningstid som tillämpas i Försvarsmakten, under vilken denne officer inte osannolikt utför samma sysslor som en rekryt gör under sina första månader[10]), vara olämplig avseende kunskaper och färdigheter enligt 6 § i officersförordningen, vad skall då denne officer användas till i Försvarsmakten? Som jämförelse kan vi som är yrkesofficerare i Försvarsmakten erinra oss de kadetter som avskilts eller slutat under sin grundläggande officersutbildning. Individer som i de flesta fallen innan tiden som kadett dessutom prövats under sin värnpliktstjänstgöring och vitsordats från erfarna yrkesofficerare[11]. 20 § i officersförordningen är inget nytt, officerare med särskild kompetens finns sedan tidigare i form av exempelvis meteorologer, det avvikande och förvaltningsjuridiskt tvivelaktiga är att Försvarsmakten erbjuder SOFU syftande till en karriär som ”vanlig” officer.[12] Det är inte bara avvikande, det bryter dessutom mot officersförordningen som är överordnad Försvarsmaktens egna styrande dokument.[13] Där förordningen som nämnts ovan avgränsar 20 § till särskild kompetens, något som beskrivningen nedan avviker från

SOFU-officerare kommer säkert få specialistroller inledningsvis, men beroende på coaching och intresse tror jag de kommer kunna göra ett lika bra jobb som en OP-officer. De har ju redan en utbildning, och får helt enkelt se till att tillgodogöra sig det en OP-examinerad kan…

…SOFU-officerarna kommer kanske inte kunna ta alla befattningar som en OP-examinerad kan, men ändå det stora flertalet. Som jag ser det ska SOFU-officerarna inte komma in och leda insatsförband inledningsvis, utan de kommer vara på högre centrala staber, försvarsgrensstaber, och bataljonsstaber. Högkvarteret kommer ju ha nytta av många SOFU-officerare, och dessa möjliggör för fler OP-studerande att ta stridande ledningsbefattningar.

– Kommendör Johan Brorsson, avdelningschef, programchef officersprogrammet.[14]

Även en tidigare publicerad nyhet på Försvarsmaktens hemsida, visar just hur en SOFU fänrik placerats som plutonchef utanför det som kan betraktas som verksamhetsområdet för en officer med särskild kompetens.[15] Sannolikt innebärande att Officersförordningens 20 § frångås som praxis.

Uppenbart finns en risk att SOFU kommer att innebära en urholkning av den praktiska kompetens som i annat fall upparbetas efterhand officeren gör sin karriär. Där sannolikt det viktigaste är progressionen i yrket som utvecklas genom truppföring, trupputbildning och stabsarbete[16] på olika nivåer efterhand officeren klättrar i hierarkin.

Förhoppningsvis är all SOFU som inte är riktad mot Officerare med särskild kompetens[17], något som i närtid avslutas nu när antalet värnpliktiga som grundutbildas ökar och att även befälskategorierna KB och PB är på väg tillbaka. I annat fall är jag beredd att skriva under på övlt Arne Baudin konstaterande i Officerstidningen ”Avbryt SOFU”[18]. Framförallt ur aspekten att det bland dessa finns oprövade individer som inte bestått provet med tjänstgöring i förband innan anställning och indirekt kan vara felrekryteringar. Officerare med särskild kompetens är dessutom avgränsat till tre områden, enligt Försvarsmaktens handbok i personalförsörjning och personaltjänst (se not 17). Tjänstgöring utanför dessa har aldrig varit lagstiftarens avsikt, då möjligheten att anställa yrkesofficer via 20 § i officersförordningen skapades. Där nämns framförallt begränsat antal individer och begränsad befälsrätt

Utredningen föreslår att en anpassad officersutbildning införs, i enlighet med det förslag som Försvarsmakten framlagt. Den bör komma att gälla ett relativt begränsat antal individer. För merparten av de aktuella kompetenser som man önskar tillföra Försvarsmakten, bör en civil anställning vara det naturliga. Möjligheterna att anställa officerare med begränsad befälsrätt och särskild utmärkning bör beaktas. Möjligheten att efter relevant högskoleutbildning genomgå anpassad yrkes- eller reservofficersutbildning bör öka. Denna väg bör även generalister kunna rekryteras.[19]

Kvalitetsbrister i yrkesprofessionen

Krigets krav och den svenska krigskonsten riskerar att bli lidande till förmån för nästa akademiska examinationsnivå och även att kadetterna (framförallt SOFU) inte rekryterats efter en prövande militär grundutbildning med förbandsövningsskeden. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har tidigare kritiserat FHS avseende att officersutbildningarna hållit för låg akademisk nivå[20]. Vad i officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst avseende officersutbildningarna?

Utbildningssystem byggt på civila examina eller egenutvecklad krigskonst

Van Creveld visar i en komparativ analys mellan Tyska Reichswehrs/ Wehrmacht utbildningsystem jämfört USA:s under 1930- och 1940 talet att:

  • USA trodde att management skulle minska krigets dimma (Clausewitz) Men som det visade sig är ett allvarligt fel vid militära operationer mot en fiende som nyttjar uppdragstaktik. USA:s doktrin var en ren motsatts till Tyskarnas Truppenführung – som var uppdragstaktik
  • USA såg inte (ser inte?) individerna. Men det är individernas initiativ som gör att man vinner. Överraskning, manöver och improvisation sågs inte heller som bra egenskaper i USA. I USA försöker man genom överplanering att förutse genom stereotyper. Detta leder till att de blir utmanövrerade. Den tyske generalen Halder sa att I krig är personliga kvalitéer viktigare än intellektet.[21]
  • Generellt: Det är inte bra för kårandan om det finns små möjligheter att befordras[22] (jämför när tvåbefälssystemet infördes, och tidigare signaler från HKV om att NBO officeren inte dög).
  • I USA finns övertro på matematik och mekaniserade beräkningar som inte är optimerade för krigföring. Tyskland hade en decentraliserad organisation, vilket var en viktig faktor för deras högre förmåga till strid. De hade vidare ett ömsesidigt förtroende mellan officerare och soldater. Den lokala chefen ägde processen med personalen, inte någon stab långt borta.
  • Tyskarna var effektiva vad gällde personalersättning och att återföra skadade. USA använde återigen matematik och kvantifiering. Allting gavs ett nummer.
  • USA kalkylerade allting. Tyskarnas hade en enklare och smidigare process för rekrytering av sina officerskandidater. I Tyskland var det officeren som lett förband i strid som utförde processen, inte en stab långt borta som exempelvis (HRC i Stockholm).[23]

Ur ovanstående till dagens svenska försvarsmakt:

  • PRIO med sina statistiska möjligheter och som tenderar att styra verksamheten med personalstrukturen fördelad i en från centralt håll beslutat procentuell fördelning av personalkategorierna, styr mycket av processerna i den Svenska Försvarsmakten idag. Detta är ett allvarligt misstag som tenderar att se på kriget som en strukturerad process som går att planera och beräkna. Vår svenska krigskonst får inte kapitulera för dessa tankar, det har inte en liten nation råd med en relativt fattig[24] försvarsmakt råd med.
  • Svensk krigskonst som är sprungen ur Försvarsmaktens personal och indirekt den egna befolkningen har haft en sund utveckling utan jakten på akademiska nivåer. Den praktiska klokheten – fronesis[25] som finns i officerskåren utvecklas med det omgivande samhället. I en tid av ständiga förändringar framförallt som en konsekvens av tidigare försvarsbeslut med strategisk timeout som en tung markör, är det inte långsökt att anta att det civila samhällets möjligt upplevda stadga är eftersträvansvärt för den egna organisationen. Samt att snegla på andra större länders modeller, som exempelvis hur USA:s akademiserade officerskår tenderar att få stå som rollmodell.

Vikten av en militärt skicklig officerskår med ett fritt sinne

Hand i hand med ”uppdragstaktiken” går kravet att inte vilja ge en fast regel för varje tänkbart läge som hållpunkt för chefens handlande. Ett förband, som både i anfall och försvar ständigt håller sig till en stel plan, skapar därigenom automatiskt en stridsmetod av missade tillfällen och frånsäger sig en av de väsentliga förutsättningarna för framgång. Schablon dödar anden! [26]

Exempel på schablonmässigt agerande kan vara om läget är osäkert och hur länge en uppgift skall lösas, men högre chef har i sin målbild att dennes förband skall ha stridsvärde kvar då lösandet av uppgiften är utfört, för att exempelvis kunna övergå till anfall. Finns ett motsatsförhållande att sätta en tid för fördröjningsstrid baserat på antaganden att fienden alltid uppträder doktrinärt? Ett sådant schablonmässigt antagande utgående från fiendens framrycknings- och anfallshastighet enligt motståndarhandböcker kan få ödesdigra följder för eget kommande stridsvärde. Detta då fienden likväl som vi består av tänkande individer med egna uppfattningar och tolkningar av hur verksamhet skall bedrivas. Så även om vissa tänkbara motståndares militära skolning antas vara mer toppstyrt (än vår) vilket borde kunna ge ett ganska förutsägbart uppträdande ”linjärt”. Kommer det då att finnas improviserande chefer som exploaterar framgångar de upplever i strid, innebärande att deras förband då kommer att avvika från doktrinen? Detta innebär att om vi utgår ifrån att motståndaren alltid följer sin linjära doktrin, är det indirekt vi som är linjära och förutsägbara. Vilket leder till att vi riskerar att behöva parera fiendens drag då denne kommer innanför våra beslutscyklar.

Duellvärden indirekt som följd av inspiration från civila tankesätt

Lika allvarligt är att invänta ”rätt duellvärden”. Något sådant finns inte, utan lokal överlägsenhet kan enligt den svenska definitionen av taktikens grunder infalla genom överraskning ett överraskande agerande, handlingsfrihet med egna förband i form av exempelvis reserver eller kraftsamling av egna enheter (det ena agerande behöver inte utesluta ett annat i en operation över ett tidsspann). Historien har otaliga exempel på att den som inväntar rätt duellvärden förlorar. Fransk doktrin inför och under 2:a världskriget, betonade vikten av elden och inte rörelsen. Mentaliteten präglades av att linjerna skulle återupprättas med anfall och motanfall. Fokus var inte att vinna slaget eller ta terräng varifrån motståndaren skulle nedkämpas eller dennes sårbarheter hotas. Tillfällen som ges (exempelvis risktagning i en riktning genom att kraftsamla i en annan) togs ej tillvara för att förstärka egen stridsplan eller för att utnyttja vunna framgångar. Som exempel: ”För att genomföra offensiv strid redovisade man beräkningar som pekade på att det krävdes överlägsenhet på 3:1 i trupp, 6:1 avseende artilleri och 15:1 avseende artilleriammunition” (Essä, Ledningsprinciper – en jämförelse mellan fransk och tysk ledning 1940, studiegrupp Bech, Börjesson, Hallström, Klingvall).

Tänkandet baserades helt på att återställa ordningen i en linjär filosofi där ett metodiskt, steg för steg och på matematik baserat uppträdande tar överhanden. Ett sådant tänkande får till följd att målbilder och effekter som skall uppnås inte är synkroniserade eller genomarbetade mellan de olika nivåerna.[27]

Om istället fostran av personalen tar sin utgångspunkt i decentralisering och acceptans av att kriget är kaosartat och att det är ingen mening att försöka strukturera kaoset, ter sig följande ganska naturligt som anvisningar

Värdet av den enskilda soldaten förblir, trots tekniken, avgörande; hans betydelse har ökat genom att striden förs mer utspritt.

Slagfältets gleshet fordras självständigt tänkande och handlande soldater, som genomtänkt, beslutsamhet, och djärvt förmår att utnyttja varje läge och som genomsyras av övertygelsen att framgången hänger på varje man.

Kvaliteten på chefen och soldaterna bestämmer en enhets stridsvärde. Ett överlägset stridsvärde kan kompensera numerär underlägsenhet.

Från yngsta soldat och uppåt krävs i alla lägen ett självständigt uppbådande av alla moraliska, mentala och fysiska krafter. Endast på detta sätt kan förbandet utveckla sin fulla effekt och uppnå ett samstämmigt handlande. Bara så kan män framträda som i farans stund bevarar mod och handlingskraft och drar med sig svagare kamrater till djärva dåd.[28]

Tydligt exempel på faran med linjärt tänkande avseende kriget

Ett exempel från när detta inträffade, då uppfattningen om motståndaren (i detta fallet Tyskland) och vad som var möjligt innebar att britterna tvingades parera utifrån att motståndaren agerade utanför det förutsägbara (konventionella).

General Wavell eller hans stab gjorde sig skyldig till en felberäkning i rum och tid, när de antog, att Rommel inte skulle kunna angripa så tidigt som han gjorde våren 1941. Misstaget höjde inte högkvarterets popularitet. Underrättelseväsendet blir emellertid mera ursäktat, när man får veta, att Rommel inte bara överraskade oss utan även sina förmän i Berlin. Han anföll den 31 mars. Så sent som den 21 mars hade han fått order av arméstaben att uppgöra en plan för Cyrenaikas återerövring och sända in den för stabens övervägande senast den 20 april. Det skulle vara en försiktig plan. Om han mötte motstånd av starka engelska styrkor fick han inte rycka fram längre än till Agedabia förrän femtonde pansardivisionen anlände. Halder och hans stab skulle säkert ha legat på planen i ett par veckor, medan de med kritiska ögon granskade den. Nu fick de aldrig tillfälle till det. Nio dagar innan de skulle ha planen hade Rommel redan återerövrat Cyrenaika med undantag för Tobruk och nått den egyptiska gränsen. Han hade åstadkommit mycket mer än han skulle ha fått lov att försöka göra, om han väntat på tillstånd. Till och med Hitler blev ignorerad. Den 3 april telegraferade Hitler till honom och uppmanade honom att vara försiktig och inte slå ut någon större offensiv innan femtonde pansardivisionen kommit. Framförallt fick han inte blotta sin flank genom att gå upp mot Benghazi. Den sista delen av denna order kunde lugnt läggas åt sidan, ty Benghazi hade utrymts av engelsmännen samma dag telegrammet avsändes. Vad den femtonde pansardivisionen beträffande höll den på att lasta ur i Tripolis och kunde ju på sätt och vis sägas ha kommit. >Det är min övertygelse>, skriver en skicklig officer, som på den tiden tjänstgjorde i underrättelseväsendet i Kairo, >att det gjordes en vanlig militär balansräkning, som tog hänsyn till båda sidornas styrka, till tidsfaktorer och terrängen och allt annat som man brukar ta upp. Akademiskt sett var analysen riktig, ty Rommels angrepp borde inte ha haft framgång. Olyckligtvis för oss tog han risken, satsade och vann. Vetenskapligt sett borde han inte ha gått till angrepp så snart…> Generalöverste Halder skulle säkert ha hållit med om det. Samma ståndpunkt intas av överste Williams, som senare blev chef för general Montgomerys underrättelseväsen men som då hade ett befäl i Konungens Dragongarde (King´s Dragoon Guards), andra pansardivisonens spaningsregemente. <Personligen tror jag>, skriver han, >att Rommel började med att försiktigt känna sig för och fann det lätt att ta Agheila (det minns jag särskilt väl, ty jag var själv där när det föll och fick lov att smita hals över huvud) och att sedan en välplanerad spaningsoperation utvecklades till en framgångsrik offensiv… Rommel borde förvisso inte ha vågat angripa oss så snart som han gjorde…> [29]

Krigets konträra logik

Att låsa sig vid schabloner och att förbereda sig på det förra kriget, när nästa skall utkämpas, leder sannolikt till förluster från stridsteknisk- till strategisk nivå. Maginotlinjen är ett exempel på detta. Frankrikes filosofi fortsatt efter 1:a världskriget var som nämnts ovan linjär, en slutsats de drog var bl a byggandet av Maginotlinjen, vilken bidrog till krigets konträra logik. Innebärande att om en handlingsväg stängs för motståndaren, kommer denne att företa sig något helt annat. Motståndaren kommer sannolikt att utveckla nya organisationer och ny taktik som resulterar i ny operationskonst. Frankrike hade en metodisk centraliserad ledning, vilken inte bestod provet våren 1940. Tyskarna däremot med sin uppdragstaktiskt baserade filosofi, improviserade, tog initiativ och utmanövrerade det franska försvaret. Frankrike hade låg förmåga att möta detta för dem oväntade agerande, framförallt då de p g a sin ledningsfilosofi hade problem att själva överraska eller möta överraskning.[30]

”Erfarenheter är inga rastplatser utan vägvisare”[31]

Som synes ovan drog Frankrike slutsatsen att statisk krigföring var nyckeln till framgång. Tyskland drog andra slutsatser och byggde upp en krigföring där operationen var i centrum, kodifierat med hög grad av decentralisering på åtminstone de lägre förbandsnivåerna (ned till division). Tyskland hade också sina problem med en ej optimal struktur avseende lednings- och lydnadsförhållanden med sina olika stridskraftstaber och övergripande överkommandot och till det en överbefälhavare som var en diktatorisk politiker. Oavsett så tenderar även vi i Sverige att slänga bort klokhet till förmån för en ängslan att bli en i gänget. Interoperabilitets- strävanden i Försvarsmakten syftande till NATO anpassning (STANAG) har lett till att tidigare erfarenhet lämnats till förmån för något som inte i alla hänseenden tycks ha gjort oss effektivare. Exempelvis är våra staber numera organiserade efter s k kontinental modell, som är i grunden en fransk struktur. Martin van Creveld har gjort analys mellan Tyska- och USA:s staber avseende struktur.

Tyska staber på alla nivåer var först och främst inriktade på operationer och taktik. Den främsta funktionen var att tillhandahålla ledarskap i strid och att i övrigt tillägna sig övriga funktioner så lite som möjligt. Vid varje stabs var det operationsofficeren (Ia) också känd som förste generalstabsofficer som ansvarade för att samordna verksamheten. Detta trots att denne inte alltid hade högsta grad. Ia verkade dessutom som stabschef. Det var sektion I som främst ansvarade för operationerna. Under Ia fanns avdelningarna Ib (uh-avd) och Ic (und). Inom dessa var divisionens samtliga tre generalstabsofficerare samlade. Sektion II – IV (2-4) understödde med att sköta det dagliga arbetet och ansvarade för förnödenhetsförsörjning, transporter, luftsamverkan och understöd m m.[32]

Fram till 1918 hade USA kopierat de tyska staberna. En tydlig skillnad var dock att USA från början inte hade operationer som huvudsyfte. Deras staber lade större vikt vid planering, mobilisering, underrättelse och administration. 1918 skapade USA en stab efter fransk modell, G1-G5. USA:s staber var (och är) mycket mindre fokuserade på operationer än Tysklands dåvarande organisation. Stabschefen var i USA först och främst en koordinator och övervakare, han fokuserade alltså inte som Ia först och främst på operationer och taktik. G cheferna var tillika assisterande stabschefer och hade möjlighet att skapa sina egna planer och koordinera sin egen funktion. Detta gav vid handen att operationerna inte alltid stod i huvudfokus som hos tyskarna. Vid en operation (strid) leddes tyskarna av sin sektion I, medan i USA alla fyra assisterande stabscheferna var inblandade (risk för suboptimering). I USA:s modell fanns ingen dedikerad del för operationer som i Tysklands modell med en dedikerad operationssektion (sekt I). Officerssammansättningen i en amerikansk stab upptog 12,8% av totalen, i en tysk 7,8%. USA lade större vikt vid logistik och administration, vilket gjorde att en större del av officerarna tjänstgjorde vid divisions högkvarteret i stället för att leda operationer. I kårstaberna hade USA 55% mer officerare än i de tyska motsvarigheterna. Tyskland nyttjade mer assistenter, underofficerare och värvad/värnpliktig personal.[33]

Nu kan inte enbart tyskarnas taktiska överlägsenhet tillskrivas stabens sammansättning, utan det skall främst tillskrivas synen på människan relaterat tillkopplingen människa – teknik samt förmåga att utöva effektiv interaktion mellan de båda på slagfältet. En sådan interaktion tar sitt uttryck genom tanken, det vill säga hur vi vill förhålla oss till interaktionen, vad som anses vara framgångsfaktorer när balansen mellan människa och teknik bestäms. Är det att som Frankrike och USA efter första världskriget medvetet välja en struktur och taktik för krigsmakten som vilar på eldkraften – tekniken – eller är det att utgå från människan som bas för hur struktur och taktik utformas? Skall vapnen bemannas eller skall människan beväpnas? För det senare kan tyskarnas slutsatser tillskrivas genom doktrinerna Gefecht der verbundenen Waffen och Truppenführung

Synen på människan – den praktiska klokheten i praktiken

När markstriderna började på västfronten 1944 krävdes ett mer dynamiskt förfarande för att den militära apparaten skulle fungera. Detta sätt att tänka och agera var i första hand tyskarnas starka sida. I Normandie manifesterade sig detta främst i att den tyske soldaten i genomsnitt dödade eller sårade 0,317 allierade soldater, medan motsvarande antal för hans fiender var endast 0,0438. Relativt enkel matematik ger vid handen att de allierade behövde ett numerärt övertag som var minst 2,7 ggr större än motståndarens om de skulle ha någon möjlighet att vinna ett rent utnötningskrig mot tyskarna. Redan under inledningsskedet, omedelbart efter landstigningen, hade de allierade skaffat sig en fördel, ett numerärt övertag övertag de inte bara behöll utan hela tiden förstärkte. Det övertag i taktisk skicklighet som tyskarna hade i Normandie har ofta gått den allmänna historieskrivningen förbi. Om de allierade verkligen stridit med större skicklighet, bättre vapen och större bravur, hur kunde då kriget tillåtas pågå så länge som sex år? Än märkligare blir det när man beaktar det faktum att den allierade krigsproduktionen var mer än fem gånger så stor som den tyska. Orsaken till denna blindhet ligger troligtvis i ren och skär nationalstolthet. De brittiska och amerikanska arméerna var bland de bästa. Deras enda och stora problem var att de tvingades möta den kanske effektivaste krigsmakt som någonsin gått i fält. De allierade slog utan större problem sina italienska motståndare. De var också överlägsna japanerna – utom möjligen när de gällde offensiv krigföring i ren djungelterräng. Man ser även att tyskarna hade ett betydligt större övertag mot de sovjetiska trupperna än mot de allierade. Den tyska stridseffektiviteten var en produkt av en mer realistisk och bättre utbildning, samt av att den tyska armén hade större insikter i fråga om vilka ledarskapsmetoder som var lämpligast.[34]

Tysklands förlust berodde inte av en felaktig militär krigskonst, utan på en felaktig eller galen politik och strategi. Den tyska militära krigskonsten var och är sund, vilket de allierades strävan att redan under pågående krig, söka efterlikna sin motståndare är ett tecken på.[35]

Den höga stridseffektiviteten kan antagas vara ett resultat av kunskapsöverföring avseende praktisk klokhet. Nedan följer ett exempel på sådan,

General Adolf Heusinger (1897-1992), var 1937-1944 chef för Generalstabens operationsavdelning och blev 1955 ordförande i försvarsministeriets militärråd och 1957 den förste generalinspektören för det nya Bundeswehr och därefter ordförande i NATO militärutskott 1961-1964. Han var ung löjtnant hos von Seeckt, som var ung hos Moltke d ä, som var ung hos Clausewitz… Detta visar på att socialt arv, kultur, traditioner, tyst kunskap och beprövad erfarenhet går från generation till generation, men att det krävs en väl fungerande institution, för att tänkandet inte ska stelna till dogmer, eller övergå till rena spekulationer och allmänt tyckande, eller till ett ständigt pågående uppfinnande av hjulet.[36]

Antaganden ur ovanstående:

  • Beprövad erfarenhet som visat sig vid en första anblick ha bestått provet bör analyseras och kritiskt granskas så att man inte blir blind för upplevd fullkomlighet.
  • Studier av framgångsrika operationer och hur dessa organisationer varit organiserade och utbildade är centralt för effektivitet.
  • Krav på höga akademiska meriter, som bl.a. USA haft länge för sina officerare, skapar sannolikt probleminventerare mera än problemlösare, de senare som med praktisk klokhet och djup förståelse för krigskonsten har bättre förutsättningar att leverera en högre uteffekt.
  • Människan är det viktigaste medlet i de militära förbanden
  • Kreativitet och frihet från lagbundna sanningar, är nödvändiga parametrar för improvisation inför uppkomna problem.
  • Krigskonsten utifrån vilken Tyskland skapade sin officerskår skulle aldrig accepterat att civila akademiska kriterier var det centrala i officersutbildningen.

Ett par exempel på när Sverige i sitt sökande under och efter den strategiska timeouten sannolikt slängt egen klokhet till förmån andras, som inte behöver vara rätt för våra förhållanden:

  • Koordinatsystem för kartor, RT 90 lämnas till förmån för MGRS. Konsekvensen är att vi har ett bra system för militära operationer inom och utom riket. Totalförsvaret har inte samma system att ange koordinater. Sannolikt problematiskt vid allvarliga händelser där samordning bör ske så smidigt som möjligt.
  • NATO landet Tysklands benämning för skyddstjänsten (skydd mot atom, biologiska och kemiska stridsmedel) ABC. Icke NATO landet Sveriges benämning, således enligt STANAG dokument, CBRN.
  • Svenska stabers struktur som tidigare var byggd efter tysk modell, som empiriskt visat sig borga för effektivitet, togs bort till förmån för den kontinentala.

Att fundera vidare över

  • Varför denna osäkerhet att värna om Försvarsmaktens egna upparbetade praktiska klokhet?

Slutsats

En övertro på att fienden uppträder enligt vad vi vill tro är att riskera mer än att acceptera att kriget är kaosartat. Ett sätt att hantera det är att ta höjd för att kunna improvisera eget uppträdande med korta tidsförhållanden, något som det dynamiska beslutsfattandet och en genom hela organisationen driven ledningsfilosofi med utgångspunkt i uppdragstaktik kan bädda för.

Vari ligger att vi tenderar att svänga oss med begreppet att det och det duell värdet, gör att vi inte skall göra det. Om exempelvis Rommel resonerat så när han klev i land i Nord Afrika 1941, hade han aldrig nått de framgångar han nådde, trots numerär underlägsenhet. Tyskarnas initiala framgångar åren 1939–1941, kan sannolikt till stor del tillskrivas deras högre tempo. Vilket ledde till överraskning och därigenom lokal överlägsenhet, då det på rätta platser nåddes avgöranden mot motståndare som hela tiden sökte att vara numerärt överlägsen (låst vid sina beräkningar om duellvärden) i både väster 1940 och i Nord Afrika 1941. Det tyska agerandet kan antagas ha skett utan att sätta en övertro till statistiska fenomen. Statistiska fenomen som går att härleda till akademisering, civilisering av krigskonsten. Upparbetad beprövad erfarenhet (praktisk kompetens och ur den vunnen klokskap) skall inte underskattas i en organisation. Bara för att den som är större och har mer resurser gör på ett sätt innebär det inte att det är det effektivaste sättet.

Författaren är kapten vid Norrbottens regemente I 19 tjänstgörande vid Fältjägargruppen i Östersund.

Noter

[1] Jag tänker här då på fixeringen kring examination i akademiska nivåer enligt civila skolväsendet för officerare samt ”beskrivningar” av roller i skriften den Militära Professionen (fm2014-5882.31).

[2] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 331.

[3] Ibid, sida 339.

[4] FHS är en högskola under utbildningsdepartementet sedan 2008, alltså indirekt en civil skola och inte som tidigare en institution under Försvarsdepartementet.

[5] https://www.skd.se/2016/01/29/farre-studenter-mer-kunskap (2019-12-15)

[6] Martin Van Creveld, Ledning i Krig (Command in War) FHS, tryckt år 2009, Sida 196-199

[7] https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/officersutbildning/officer/sarskild-officerutbildning (2019-12-14)

[8] https://www.fhs.se/arkiv/nyheter/2019-05-27-rekordmanga-antas-till-officersprogrammet-2019.html (2019-12-14).

[9] Officersförordning (2007:1268) t.o.m. SFS 2018:1031

[10] Sysslor motsvarande grundläggande soldat- och gruppbefälsutbildning, i den s k militära grundkursen (MGK).

[11] ”Personalgruppen yrkesofficerare delas in i personalkategorierna officerare och specialistofficerare.” Källa: FFS 2017:4 Försvarsmaktens föreskrifter om personaltjänst, 2 kap 1 §.

[12] https://laoslund.se/bli-officer/jag-har-ingen-militar-erfarenhet-men-en-civil-hogskoleexamen (2019-12-15)

[13] Lagars hierarki inom Sverige: 1. Riksdag: Grundlag och lag. 2. Regeringen: förordning 3. Myndighet: föreskrift.

[14] https://www.fhs.se/arkiv/berattelser/2018-10-19-han-ska-utveckla-framtidens-officersprogram.html (2019-12-14)

[15] https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2019/02/daniel-tog-andra-chansen (2019-12-15)

[16] Väl beskrivet av övlt Baudin i Officerstidningen nr 3 år 2017, sida

[17] En yrkesofficer som är verksam inom något av följande tre områden benämns officer med särskild kompetens,

  1. Försvarsmedicinska officerare (läkare, psykologer, veterinärer, tandläkare, apotekare och sjuksköterskor) (FÖMED)
  2. Försvarsmeteorologer (FÖMET)
  3. Försvarsingenjörer (FÖING) – Källa: FM, Handbok Personalförsörjning och personaltjänst, 2018, sida 50

[18] Officerstidningen nr 3, 2019, sida 42.

[19] Något som togs upp i utredningen, Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten (SOU 2003:43), sida 15-16, 19, 109, 130.

[20] Frågeställning som indirekt även ställts tidigare i bl.a. övlt Fredrik Vesterdals inlägg hos KKRVA i augusti 2018 och som kan läsas i följande inlägg, https://kkrva.se/hur-ska-vi-skapa-och-behalla-de-officerare-vi-behover-for-vart-forsvar (2019-12-14)

[21] Van Creveld, Fighting power- German and U.S. Army performance 1939-1945, publicerad år 1982, sida 38-39

[22] Ibid, sida 143

[23] Van Creveld, Fighting power- German and U.S. Army performance 1939-1945, publicerad år 1982, sida 62-67.

[24] Både personellt och materiellt.

[25] https://skolvarlden.se/artiklar/forskaren-sa-kan-vi-lara-ut-yrkesklokhet (2019-12-14)

[26] Taktik på Östfronten, Eike Middeldorf, Norstedts Akademiska förlag tryckt 1995. sida 246

[27] Manövertänkande – Essäer kring teori och praktisk tillämpning, FHS år 2001, sida 168-169

[28] Citatet är en översättning av Truppenführung I. Teil 1933, s 2-3, som finns att läsa i Uppdragstaktik en ledningsfilosofi i förändring, FHS år 2003, sida 268

[29] ROMMEL, överste Desmond Young, Lars Hökerbergs bokförlag 1950, sida 96-97

[30] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 80

[31] Citat från Taktik på Östfronten, Eike Middeldorf, Norstedts Akademiska förlag tryckt 1995, sida 8

[32] Fighting Power, German and U.S. Army performance 1939-1945 Martin Van Creveld, sida 47-49

[33] Fighting Power, German and U.S. Army performance 1939-1945m Martin Van Creveld, sida 51-53

[34] Avgörandets ögonblick, Invasionen i Normandie 1944, Michael Tamelander och Niklas Zetterling, sida 369-370

[35] Krigets Traditioner, FHS och författarna, år 2011, sida 147

[36] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 139.

Mer av samma författare