Referat från Kungliga Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 13 oktober 2021 kl 1630-1900
Akademiens styresman Sverker Göranson
Styresman Sverker Göranson hälsade alla välkomna till dagens öppna möte i Kungl Krigsvetenskapsakademien. Mötet innehöll tre större aktiviteter:
Inträdesanförande av ledamoten Annika Brändström i avdelning V, ”Vad krävs av framtidens krishanterare?”
Inträdesanförande av ledamoten Patrik Oksanen i avdelning VI, ”Solidaritet som avskräckning mot cyber- och påverkansoperationer” med kommentar av ledamoten Tomas Bertelman.
Samtal om säkerhetspolitiska delrapporten inom SES under rubriken ”Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv. Slutrapport från delprojektet Säkerhetspolitik”, där ansvariga var ledamöterna Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin.
Styresmannen informerade också om att framtida sammankomster ska genomföras fysiskt vid Försvarshögskolan (Sverigesalen), men även digitalt för de som inte kan närvara på plats.
Inträdesanförande av ledamoten Annika Brändström i avdelning V, ”Vad krävs av framtidens krishanterare?”
Ledamoten Brändström konstaterade att inledningsanförandet ursprungligen var planerat att hållas under våren 2020. Emellertid hade pandemin påverkat både tidpunkten för anförandet och erfarenheter kring krishantering. Inträdesanförandet skulle dock inte avhandla specifika erfarenheter från pandemin eftersom dessa kommer att avrapporteras på annat sätt, inklusive av Corona-kommissionen.
Dagens anförande skulle därför avhandla det ämne som Brändström ursprungligen planerat, d v s vilka – företrädelsevis nationella – behov av kompetens- och kunskapsförsörjning kommer att krävas för att kunna hantera framtida kriser?
Brändström tog sin utgångspunkt i definitionen av en kris, bl a definierad av ledamoten Bengt Sundelius. En kris karaktäriseras enlig denna definition av knappa tidsförhållanden, otillräckliga beslutsunderlag och otillräckliga resurser. Sammantaget visar detta på den komplexitet som kriser uppvisar. Givet komplexiteten tenderar också tolkningen av krisers karaktär och därmed hanteringen av desamma att bli subjektiv. Kompetensbehovet blir därför avhängigt av såväl uppgiftsställning som vem man är som person.
Ledamoten Brändström betonade att det finns god kännedom och breda kunskaper kring den kompetens som krävs för framtida krishantering. Även här refererade hon till ledamoten Sundelius forskningsresultat. Dessa resultat visar på de krav som ställs på beslutsfattare samt även på deras stödfunktioner (rådgivare) vid hantering av kriser. En utmaning härvidlag är hur man uppfattar problemställningen och hur man skapar en gemensam förståelse för densamma. Vidare pekade Brändström på betydelsen av erfarenhetshantering efter en kris, varvid hon nämnde behovet av att kunna förklara händelseförloppet, ansvarsfrågor samt s k lessons learned. Brändström betonade att krishanterarens egna erfarenheter och upplevelser av olika kriser (exempelvis skogsbränder, översvämningar, flyktingströmmar och pandemin) tillför kompetens och kunskap till krishanteringsprofessionen.
Därefter lyfte ledamoten Brändström fram nyckelparametrar för utvecklingen av den framtida krishanteringen.
- Uthållighet: Frågan om uthållighet i krishantering har tydligt belysts under de senaste åren. Sverige behöver nyttja resurserna på ett klokt sätt, vilket inte minst inbegriper behovet av att kunna förstärka på ett flexibelt sätt. Brändström reflekterade kring att pandemin har karaktären av ett maratonlopp, medan krishanteringsmekanismerna inte är riggade för denna typ av långvariga förlopp. Hon konstaterade att denna erfarenhet delades av samtliga EU:s medlemsländer. Vidare pekade Brändström på att uthållighet handlar om såväl ett individuellt som ett samhällsperspektiv. Den gemensamma frågan för de båda perspektiven är hur länge man orkar hålla ut. Således är motståndskraft och resiliens viktiga parametrar för hanteringen av framtida kriser.
- Systemperspektiv: Den svenska modellen kräver att de som hanterar kriser har ett systemperspektiv. Man måste således ha en bild om hur man rör sig genom och i systemet, samt vilka aktörer som berörs. En helhetsbild skapar också förutsättningar för att kunna agera nationellt. Emellertid kan en kris idag och imorgon inte ses ur enbart ett nationellt perspektiv eftersom flera nya parametrar påverkar krisen. Brändström pekade särskilt på att kommande kriser kommer att ha en stark internationell dimension. Härvidlag konstaterades också att många krishanteringsscenarier idag inte tar hänsyn till vad andra länder skulle välja att göra. Vidare har medierna en allt viktigare roll i hur en kris hanteras. Det handlar om perceptionen av hur en kris hanteras, såväl nationellt som internationellt, vilket i sin tur kan påverka tilliten till både institutioner och medmänniskor. Systemperspektivet handlar enligt Brändström i mångt och mycket om vad som påverkar krisen utifrån.
- Analys och kunskapsstöd: Denna typ av stöd krävs för förmågan att förstå bevekelsegrunderna för kommande ställningstaganden och skapar därigenom en förståelse hos beslutsfattarna. Utmaningen är att i ett krisskede skapa utrymme för helt nödvändiga långsiktiga, strategiska diskussioner. Ledamoten Brändström konstaterade att det i en akut krissituation kan vara utmanande att ta sig an ett mer långsiktigt perspektiv. Ett beprövat sätt att ta göra detta är att försöka koppla på stöd utifrån för att få in annorlunda synsätt samt ge kunskaps- och informationsstöd. Brändström betonade emellertid att det inte går att komma ifrån att man i en krissituation måste hantera en rad osäkerheter – man måste helt enkelt komma framåt ändå. Däremot måste man sträva efter att minska känslan av osäkerhet, men det är inte alltid enkelt att i en krissituation att ta in s k red teams, d v s en grupp med ifrågasättande funktion. Ledamoten Brändström konstaterade att det dock vore önskvärt att i särskilt långvariga krisförlopp kunna vrida och vända på problemställningarna.
- Övning, träning och utbildning: Att fortlöpande öva och lära sig är centralt och ger insikter om såväl styrkor som svagheter. Ständigt lärande blir än mer angeläget i den komplexa miljö som krishanterare har att verka i. Brändström konstaterade att övning och utbildning är obligatoriskt för ledande företrädare inom staten. Men frågan är hur näringslivet kan engageras? Härvidlag exemplifierades med Solbackakursen som för samman beslutsfattare från olika delar av samhället. Ledamoten Brändström lyfte även upp frågan kring hur man övar stödfunktioner till beslutsfattare. Hon sammanfattade med att förståelse och kunskap ger en bättre helhetsförståelse, vilket är en nödvändighet för dagens och morgondagens krishantering.
Ledamoten Brändström avslutade sitt inträdesanförande med att konstatera att krishantering består av hårdvara (fysiska resurser), mjukvara (organisation, lagar, regler etc) och den mänskliga kompetensen (humanware). Givet den komplexa miljö som morgondagens krishanterare har att verka i bör man reflektera kring vad som kan göras för att stärka professionen. Detta gäller inte minst den mänskliga kompetensen eftersom det inte finns tydliga definitioner för professionen, ej heller solklara karriärvägar. Brändström konstaterade avslutningsvis att just därför kräver krishantering egen kompetens och kunskap samt inte minst stöd och struktur för att säkra resurser, utveckla professionen samt bygga upp kompetensförsörjning för framtiden.
Inträdesanförande av ledamoten Patrik Oksanen i avdelning VI, ”Solidaritet som avskräckning mot cyber- och påverkansoperationer”
Ledamoten Oksanen sade inledningsvis att om ryska specialförband, med vapen i hand, hade stormat norska Stortinget i augusti 2020 hade Sveriges svar varit givet eftersom den svenska solidaritetsförklaringen från 2009 då hade aktiverats. Han menade också att ett sådant väpnat angrepp hade resulterat i omfattande politiska reaktioner och konsekvenser, inklusive att Natos artikel 5 troligen hade utlösts.
Oksanen betonade att i verkligheten hade ryska specialförband faktiskt stormat norska Stortinget i augusti 2020, men utan vapen. Ej heller var några operatörer från den ryska underrättelsetjänsten på plats i Oslo. De satt istället i Ryssland och tillhörde enligt medieuppgifter den militära underrättelsetjänsten, GRU:s enhet 26165. Ledamoten Oksanen konstaterade att samma enhet pekats ut för cyberangrepp mot tyska förbundsdagen och Demokraternas e-post i USA 2016.
Oksanen underströk att ett angrepp mot den norska lagstiftande församlingen är ett angrepp mot demokratins hjärta. Men då angreppet skedde i cyberdomänen och inte var synligt, förblir händelsen abstrakt för de flesta.
Efter angreppet gick den norska regeringen ut i oktober med ett pressmeddelande i vilket man gjorde bedömningen att Ryssland låg bakom angreppet. Oksanen menade att den norska reaktionen var ovanligt snabb i förhållande till hur liknande angrepp hanteras.
Ledamoten Oksanen konstaterade att det enda landet som reagerat officiellt på det ryska angreppet var Ukraina, ett land som är i hybridkrig med Ryssland sedan 2014. Däremot uttalade sig varken Sverige, något annat nordiskt land eller Nato, inklusive USA.
Ovanstående utgjorde bakgrunden till Oksanens inträdesanförande om hur den svenska solidaritetsdeklarationen skulle kunna utvecklas till ett instrument för att bidra till avskräckning mot cyberangrepp och påverkansoperationer.
Oksanen underströk att viljan att kunna påverka sin motståndare är gammal och kan härledas till Sun Tzus läror för 2 500 år sedan. Han pekade på att både Ryssland och Kina har operationaliserat koncept för vilseledning och påverkan av motståndarens vilja. Idag är det den digitala sfären som skapar möjligheter att segra utan strid. Utvecklingen av den digitala sfären, med digitala storbolag som Google och Facebook har förändrat både samhället och hur opinionsbildningen fungerar. Med digitaliseringen som grund har kostnaderna för att bedriva påverkansarbete minskat, liksom att effekterna troligen är bättre än i det analoga samhället. Därtill tillkommer snabbhet, minskat beroende av tid och rum samt algoritmernas förstärkande effekt.
Ledamoten Oksanen pekade på att Ryssland byggt upp ett ekosystem av desinformation och propaganda, i vilket sociala medier är centrala för att skapa effekt och räckvidd. Ryssland är också i symbios med Kina och andra aktörer. I det ryska systemet utgör cyberangrepp en central roll för att skapa desinformation och påverkan. Därför behövs, enligt Oksanen, motmedel utvecklas och konceptualiseras. Avskräckning spelar härvidlag en viktig roll.
Oksanen exemplifierade problematiken med olika cyberattacker som sedan 2017 genomförts av en rysk hackergrupp, Ghostwriter. Gruppen har i olika EU-länder attackerat centrala demokratiska institutioner och deras företrädare, journalister och företrädare för civilsamhället. Detta har skett i påverkanskampanjer genom cyberinbrott, vilket har kombinerats med desinformationsaktiviteter.
Ledamoten Oksanen konstaterade att flera av de angripna (t ex Riksidrottsförbundet) inte tydligt pekat ut eller fördömt angreppen från den ryska underrättelsetjänsten. Noterbart var dock att tyska förbundsdagen, som angripits både 2015 och 2021, vid det senare reagerat med större tydlighet och kraftfullare.
Oksanen underströk att – utöver bristande cybersäkerhet – illustrerar det inträffade oförmågan att tydligt peka ut motståndaren och därmed även avsaknaden av kännbara konsekvenser för angriparen. Detta trots att behovet av en avskräckande cyberpolitik funnit i flera år. Emellertid har EU antagit ett ramverk för gemensamma diplomatiska åtgärder mot skadliga cyberaktiviteter. Under senare år har EU också kommit att hota Ryssland med sanktioner. Även i Nordiska rådet har hoten från cyberattacker och hybridkrig lyfts fram, inklusive behovet av att exponera skadliga informationsaktiviteter.
Ledamoten Oksanen sammanfattade läget enligt följande: Cyberangreppen från statsaktörer mot Sverige ökar, tekniken gör det enklare att sprida desinformation och genomföra påverkansoperationer, demokratiska institutioner i Sveriges grannländer har attackerats, samt att frågan om angrepp från statsaktörer är uppe på den politiska dagordningen men ännu inte har resulterat i konkreta solidaritetshandlingar.
I en omvärld där konfliktintensiteten ökar och där aktörer som Ryssland och Kina ser nyttjandet av icke-militära medel som en naturlig del för att främja sina intressen menade Oksanen att Sverige behöver ställa sig frågan om hur solidaritetsförklaringen och säkerhetspolitiken ska anpassas till den nya verkligheten. En faktor att förhålla sig till är att cyber- och påverkansoperationer inte är reglerade i internationella konventioner, varför västvärlden har haft svårt att agera samfällt. Oksanen pekade på att kostnaderna för långsamhet i attribuering, brist på solidaritet och avsaknad av gemensam strategi gör det attraktivt för motståndaren att fortsätta.
Ledamoten Oksanen föreslog därför att Sverige skulle kunna bygga ett solidaritetsprotokoll med konsekvenser som skulle kunna tas i bruk omedelbart. Skapandet av ett sådant protokoll skulle kunna ske stegvis och ta sitt avstamp i Sveriges närområde (först Finland, därefter Norden och sedan EU och andra likasinnade). Oksanen menade att en solidaritetsmekanism kan ha en bred palett av åtgärder, men viktigast är att berörda länder har en vilja att agera tillsammans när ett land som utsatts för ett angrepp ber om hjälp.
Oksanen avslutade sitt anförande med att betona att cyberdomänen inte existerar i ett vakuum utan påverkar allas verklighet. Verktygen för att genomföra cyberangrepp kommer att fortsätta utvecklas, varför motmedel måste komma på plats redan idag.
Kommentar av ledamoten Tomas Bertelman
Bertelman konstaterade inledningsvis att cyberhoten inte är nya, men att omfattningen på kort tid fått skrämmande proportioner. Därför är Oksanens expertis ett välkommet tillskott till Akademien.
Bertelman menade att ämnet solidarisk avskräckning är en sympatisk tanke och en angelägen begreppskonstruktion. Emellertid avsåg ledamoten Bertelman att komplicera bilden en smula, givet att inträdesanförandet hållits i en akademi.
Vad gäller solidaritetsaspekten konstaterade Bertelman att både EU och Nato slagit fast att ett cyberangrepp kan utlösa förpliktelser enligt EU-fördragets artikel 42.7 och Natos artikel 5. Därför behöver kanske inte Sveriges solidaritetsdeklaration utgöra motorn för något internationellt initiativ. Bertelman menade att Sverige istället med fördel kunde göra det som vi redan är bra på, nämligen att ansluta oss till redan existerande internationella samarbeten. De svenska bidragen i ett sådant arbete är emellertid beroende av de förmågor som Sverige utvecklat på hemmaplan. Härvidlag konstaterade Bertelman att Sverige inom cyberområdet förefaller befinna sig långt efter övriga länder i Norden och Baltikum.
Beträffande avskräckningen resonerade ledamoten Bertelman kring vad den skulle kunna innehålla på cyberområdet. Han pekade härvidlag på skillnaden mellan deterrence by denial och deterrence by punishment och resonerade kring effektiviteten i Oksanens förslag om deterrence by punishment eller shaming by naming . Bertelman menade att president Vladimir Putins förmåga att öppet bryta mot regler utan att bli straffad är ett uttryck för Rysslands suveränitet som stormakt där fräckheten är halva vitsen även om förnekelsebarheten visserligen utgör grunden.
Bertelman refererade till Peter Pomerantsevs bok ”This is not Propaganda”, i vilken författaren menar att det är just genom avslöjandena av ryska cyberattacker som den ryska penetrationen får sina mest lömska konsekvenser. Skapandet av falska grupper på nätet, ofta som del av proteströrelser, leder till ett allmänt frågasättande av alla sorters protester. Den ryska propagandan kan därför absorbera och utnyttja att även att bli avslöjad. Därtill kommer att ryska fingeravtryck på olika aktioner runt om i världen bidrar till det intryck av stormaktens styrka som Putin vill upprätthålla.
Bertelman konstaterade att solidariska aktioner givetvis är viktiga för den som är utsatt, under förutsättning att det utsatta landet vill ha solidariskt stöd. En annan aspekt av mer formella stödaktioner är att de skulle kunna kräva cyberforensisk evidens, vilket kan avslöja signalspaningsförmågor som man inte vill röja.
Bertelman avslutade sitt inlägg med att utforska möjligheterna i deterrence by denial, d v s att verka avhållande genom att minska angriparens utsikter till framgång. I förstone kanske ett perspektiv skulle verka långsökt när man ser hur tekniken och nätet håller på att slita isär våra samhällen. Emellertid pekade ledamoten Bertelman på de slutsatser som dragits av den f d Rysslandschefen i Vita Huset, Fiona Hill, om att så länge de ryska attackerna kvarstår måste amerikanerna förändra sig själva för att stå emot effekterna.
I en kommentar till ledamoten Bertelmans inlägg konstaterade ledamoten Oksanen att den svenska solidaritetsdeklarationen i anförandet syftar på vilken säkerhetspolitisk grund en svensk drivkraft att verka för en ”coalition of the willing” vilar på, inte att solidaritetsdeklarationen i sig ska användas som instrument i diskussioner i andra huvudstäder. Dessutom medhöll ledamoten Oksanen ledamoten Bertelman att det finns fler aspekter i att bygga motståndskraft, men att inträdesanförandet var avgränsat till en aspekt; byggandet av avskräckning genom solidaritet.
Säkerhetspolitiska delrapporten inom SES under rubriken ”Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv. Slutrapport från delprojektet Säkerhetspolitik”, där ansvariga var ledamöterna Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin.
Ledamöterna Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin presenterade några av huvuddragen i slutrapporten från delprojektet Säkerhetspolitik inom SES. De utlovade dessutom ett ”stresstest” i termer av att pröva hur pass väl ramverket i rapporten kunde användas för att analysera säkerhetspolitiska händelser som inträffat efter att de färdigställt manus. Rapporten garderar för en snabb händelseutveckling, som ställer extrema krav på svensk säkerhetspolitik framöver. De konstaterade att ledamöterna Brändströms och Oksanens illustrerar de dilemman som behandlas i rapporten: Vad är det civila och vad är det militära? Och vad resulterar i verkan? Vad betyder Europa i förhållande till det transatlantiska?
Det konstaterades att vi vad gäller det civila tenderar att titta mer i riktning mot Europa, medan vi militärt blickar mer mot USA.
Samtidigt är det tydligt att civila svar på militära hot kan vara nog så effektiva. Ledamoten Sahlin tog ett exempel i maktkampen som utspelade sig mellan Erdogan och Putin 2015-2016. Det är en illustration av att när vi talar om sanktioner behöver vi också tala om vad det är som ger effekt. Bakgrunden var att Ryssland tillkännagav att man avsåg att ingripa i Syrien 2015 och att ett ryskt SU-24-plan sköts ned av Turkiet. En av piloterna sköts dessutom av turkmensk gerilla efter att han hade lämnat det störtande planet. Det ledde till en kris i relationerna mellan Turkiet och Ryssland. Putin ströp ryska turistflöden till och grönsakshandel med Turkiet. Det blev en kännbar åtgärd för Turkiet som uthärdade i ett halvår innan Ankara tillkännagav en ny linje: Fred med Ryssland stod i fokus. Civila åtgärder blev således den effektiva motåtgärden från Rysslands sida och det visar att den civila dimensionen inte oväsentlig.
Dessutom behövs ett helhetsperspektiv för att presentera vad som behövs för säkerheten. Det är nödvändigt att tala om både avskräckning och ”återförsäkring”, eller beroligelse, det norska begrepp som den säkerhetspolitiska slutrapporten använder i brist på ett bra svenskt ord för reassurance.
Vi lever i hybridhotens tid och delprojektet fokuserar på ett europeiskt perspektiv, men också ett helhetsperspektiv. Vår förmåga är inte bara vår egen militära förmåga, det är vår totalförsvarsförmåga, det är gemensam säkerhet i Norden och en fråga om större relevans för Europa, men det är dessutom framför allt livlinan till USA, som är en förutsättning för vår militära säkerhet.
Gör vi något på en sida kanske vi kan göra mindre på en annan kant, underströk Lundin och Sahlin. Det är därmed viktigt att noga fundera på var vi ska lägga våra ägg. Erfarenheterna från Afghanistan demonstrerar hur svårt detta är och hur viktigt det är att tänka strategiskt för att få det rätt. Det finns nu ett tidsfönster och det är bråttom. Sverige behöver bygga förmåga med större resurser nu snarare än bara tänka långsiktig kapacitetsutveckling. Vi har inte lång tid på oss.
Ambitionen i SES-projektet är att föra en europeisk diskussion eftersom det är den mest centrala dimensionen i vår säkerhetspolitik. Vi måste ha en bredare definition än totalförsvarets ram. Cyberfrågan går t ex utanför totalförsvarets ram. I slutrapporten från delprojektet Säkerhetspolitik diskuteras också megatrender, där en är att militära och civila aspekter på säkerheten växer samman.
Det huvudsakliga hotet i en europeisk kontext är Ryssland medan det enligt USA är Kina. Det kräver en europeisk balansgång mellan europeisk och amerikansk hotvärdering.
Hur faller då ett stresstest ut i termer av hur slutsatserna och den diskussion författarna för i rapporten hjälper oss att förstå höstens säkerhetspolitiska utveckling?
Som ett första exempel har frågetecknen förstärkts i och med utvecklingen i Afghanistan, framhöll Lundin och Sahlin. Det är inte oproblematiskt att delta i militära operationer, men det är inte militärernas fel utan det är det politiska systemet som inte har levererat. Man har inte skapat ett system för att t ex definiera ett end state. Det är dags att på allvar ta in detta inte minst när vi talar om den svenska operationen i Mali. Bland konsekvenserna märks att utvecklingen har tärt på de transatlantiska förbindelserna. Vi måste dra konsekvenser på ett sannfärdigt sätt. Det kommer att komma fler internationella operationer och då måste vi vara rustade för under vilka omständigheter vi ska ingå och det krävs ett strategitänkande. Man tenderar att fokusera på enskildheter och ingen presenterar en helhetsbild.
Ytterligare en viktig händelse under hösten vad det militära samarbetsavtalet mellan Australien, USA och Storbritannien, Aukus, som tillkännagavs utan att Frankrike förvarnas. Det ledde till belåtna småleenden i Ryssland och Kina. Det resulterar för Sverige i frågan: Hur ska vi ställa oss till länken till Storbritannien, Frankrike och USA framöver? Också denna fråga illustrerar en rad frågor som diskuteras i flera av skriftens kapitel.
Slutligen lyfte Lundin och Sahlin fram hur det tyska valet och den tyska inrikespolitiken påverkar svensk säkerhetspolitik. Vad kommer att hända efter Merkel? Och vad händer med kärnvapenfrågan i Europa? Vilka materielanskaffningsbeslut kommer Tyskland att ta? De beslut som fattas i dessa frågor illustrerar att säkerhetspolitiken är också inrikespolitik. Den europeiska kärnvapenfrågan kan bli aktuell igen som den var på 80-talet samtidigt som frågan om NordStream fortsätter att vara aktuell liksom förhållandet till Polen. Dessa frågor är föremål för stor uppmärksamhet i rapporten.
Slutligen konstaterade ledamöterna Lundin och Sahlin att situationen i världen är otroligt komplicerad, vilken kopplat till megatrenderna gör att säkerhetspolitik kommer att få en stor roll framöver.
Styresman Sverker Göranson ställde frågan om det kanske var dags att vi börjar tala om ett samhällsförsvar istället för ett totalförsvar. Ledamöterna Lundin och Sahlin svarade att det är en bra fråga, men att en sådan omvandling också snabbt blir en budgetfråga.
Avslutning
Styresman Sverker Göranson avslutade akademisammankomsten.
